Försitt ingen tid

Björklund vill införa mer befogenheter för lärare för att bemöta elever som är stökiga och stör skolarbetet eller riskerar andra elevers säkerhet. Jag säger bara: go for it!

Han vill även införa åtgärder som försittning, kvarsittning och tillfällig avstängning av elever (i max en vecka). Well; avstängning känns inte som att det går med nuvarande skollag - men jag inser att Björklund väl ämnar ändra även på lagen, så att det fungerar ihop - kvarsittning vet jag att många lärare redan arbetar med, men mer kopplat till att man kommer för sent in efter t ex rasten. Försittning hade jag aldrig hört talas om, men det är som kvarsittning, fast det sker före skolan, alltså eleven kan bli uppmanad att komma en timme tidigare på morgonen t ex. Vilket ju låter rätt okej för mig, men vem ska sitta där med dem i en timme och hur ska den personalens tid betalas?

Insanity

Vi har varit på Gröna Lund. Det var helt insane. Öppningshelg OCH McDonaldsdagen. Borde det inte finnas en gräns för hur många de får släppa in på nöjesfältet?

Jag slappade mest i solen - i bland ståendes i en kö - medan åttaåringen och hennes kompis Lorena stod i kö efter kö som förväntansfulla små änglar. Jag är imponerad över att de orkade. Jag hade inte gjort det. Till varje åk stod de i kö i 45-60 minuter. Vid ett tillfälle under min väntan insåg jag att man som mamma kan göra annat på Grönan också. Som att vända sig mot Mecka och be.

Sådan visdom, sådan visdom

Åttaåringen läser en bok som hon inte tycker om, den är lite läskig, ändå vill hon läsa den (just nu, när vi väntar på att åka iväg till ett kalas som hon ska gå på och hon inte får sätta på TVn). Själva bokens innehåll är inte så läskigt, även om det handlar om ett spökhus och att en man blev mördad av sin egen son och att barnen i boken går in i (spök)huset där det hände, men det är den sista bilden som är läskig, där barnen står utanför huset och konstaterar att det inte finns några spöken i huset. I bakgrunden syns dock huset - och i fönstren skymtar två spöken fram. Det är DET som är det riktigt läskiga: där finns ju faktiskt spöken!
- Det är därför jag inte gillar den här boken så mycket.
- Jaha, men det där ser ju ut som lakanspöken, som att någon klätt ut sig.
- Nej, det är riktiga spöken.
- Riktiga? Vad är riktiga spöken? Andar?
- Ja, så där lite genomskinliga.
- Jaha...
- Det syns ju att det är pappan och hans son.
- Pappan och hans son? Men sonen dog väl inte?
- Nej, men han mördade ju sin pappa, då måste han ju blivit ett spöke när han dog.
- Jaha. I samma hus som pappan?
- Ja.
- Okej.
- Förstå: "en man som blev mördad av sin egen son". Sin egen son!
- Ja, hemskt, han kan inte ha varit en så trevlig son direkt.
- Nej, mamman måste ju ha varit jättehemsk!
- Hur menar du då?
- Ja, eftersom sonen var så ond.
- Men, pappan då...?
- Det var ju han som blev mördad, honom var det väl synd om...
- Jaha, fast det kanske var han som var ond och därför var sonen det...
- Nej, det tror jag inte.

Bedömningsmonstret, igen

Min handledarlärare ute i vrkligheten berättar om när hon nu ska ha utvecklingssamtal och förklarar de procedurer som föregår samtalen. Jag blir helt matt. Hon satt tre dagar under påskuppehållet och förberedde. Jag undrar var hon tar den tiden ifrån, det går ju inte direkt att ta ut övertid.
- Ingenstans. Jag gör det för att jag behöver göra det, och för att jag bryr mig. Obetalt arbete kan vi kalla det. Tidigare (läs fram till för kanske 5 år sedan) så kunde jag tänka att jag kunde samla på mig tid i skolan och sedan gå tidigare någon dag när jag skulle till tandläkaren eller så, men numera så går inte det, det finns alltid något att göra. Visst, man tror att man kan ha lite tid över varje vecka som man kan ta ut någon dag, men det sker i princip aldrig.

Gräset är inte grönare på andra sidan

Ikväll har jag sett förhandsvisningen av filmen Coraline genom Stockholm filmfestival. Filmen får 4 Lärare av mig. Den var läbbig, men läcker. Inte direkt något för barn under 10 år, tycker jag, men det var rätt många barn i åldern 8-15 år i salongen.

Ännu en gång fastnar jag vid tanken hur barn lär sig att det finns andra sätt att leva - på gott och ont - utanför den närmaste familjen.

Sedan funderade jag över varför familjen kör en VW bubbla (beetle), var det en vink till Beetlejuice...?

Jag är visst släkt med Einstein, eller nåt...

Under utvecklingssamtalet för jag veta att åttaåringen ligger högt på LUS-skalan (Läsutvecklingsskalan, som används inom Sthlm Stad för att mäta kunskapsnivån på elevernas läsförmåga) för hennes ålder. Vilket jag håller med om. Så nu gäller det att ge mer utmaningar. Sedan berättar både huvudläraren och den extralärare som arbetar med klassen att åttaåringen har en förståelseförmåga som ligger bortom något de sett maken till på länge hos ett barn i hennes ålder.
- Jo, jag vet att hon är lite lillgammal och kan saker som de flesta andra barn inte brukar tänka på.
- Nej, nej, det är inte det vi menar. Hennes förmåga att ta till sig det som står mellan raderna, kunna tolka problemlösning och göra det abstrakta konkret och lägga tidigare kunnande till nya lärdomar är helt makalös, det finns inte riktigt ord att beskriva det. Hon har däremot ofta ord själv, för att förklara hur hon menar, och bara det är helt makalösa förklaringar.

Jag blir helt stum. De ser henne verkligen. Mer än jag trodde att de gjorde.

Jesus is my coach

Igår kväll såg jag en snutt av något program där Lasse Åberg visade delar av utställningen på hans MUSeum i Bålsta. Utställningen utgjordes av souvenirer av allehanda sorter. Sedan visade han en väldigt kitschig sådan (från USA, of course): två killar som spelar ishockey och emellan dem står Jesus, också med en klubba.

När vi besöker kyrkan, för att åttaåringen ska sjunga, så pratar prästen om att det är bra att kunna klara sig på egen hand. Fast man behöver ju aldrig vara helt ensam när man har Jesus. Och han har funnits till hand i över 2000 år. Allt jag kan tänka är: det finns annat att stärka självkänslan med också.

Sedan tittar jag på det enorma kors som vår handledare i examensarbetet har hängande runt sin hals. Vem är det egentligen som handleder oss...?

Jag sover gott när din framtid läggs i runier

När jag får tillbaka min tenta efter avslutad kurs i att bedöma eleverna i sitt skolarbete så blir jag häpen över att mitt betyg är så lågt. Jag tycker mig ha förstått kursen och målet med den och jag har gjort ett rätt stort arbete med eleverna i skolan. Så var har jag felat? Jag visste att jag inte drog in litteraturen särskilt mycket och drog paralleller till olika teorier, men jag orkade helt enkelt inte.

För första gången under min utbildning så ber jag att få ett enskilt samtal med min lärare i kursen för att få någon form av respons, fastän kursen nu är avslutad, då jag känner mig väldigt förvirrad över att inte förstå vad jag har gjort fel. Under samtalet så ter sig min lärare nästan lika förvirrad. Det visar sig att hon inte har förstått vad jag har skrivit, hon har inte kunnat följa med i vad jag gjort med eleverna och därför inte heller förstått de mål jag har lagt upp för arbetet. "Jag fick gå på känsla", säger hon, "men jag förstod ju att du hade gjort ett gediget arbete med eleverna, så jag ville inte underkänna dig". Det var ju vänligt. Så det är så jag ska göra när jag bedömer eleverna sedan. Gå på magkänslan, så blir nog elever och föräldrar nöjda.

När vi har pratat färdigt och jag kan förstå hur hon har tänkt så avslutar hon med: "Så där, då sover vi båda gott om natten nu då". Det känns inte alls bra. Hon har ju inte hjälpt mig vidare i min förståelse för hur jag ska bedöma eleverna och hur jag ska gå vidare, hon har bara lättat sitt eget samvete, kan jag tycka.

Barn av sin tid

Just nu visar SVT (UR) serien "Barn av sin tid" på Kunskapskanalen, om barn och könsroller. Det är visserligen från England, men det är oerhört intressant. Åttaåringen sitter klistrad och vill inte gå och lägga sig. Får spela in detta.

Små barn små bekymmer, stora barn stora...

När jag har med mig åttaåringen och Pingus 4-åriga dotter till Skansen så är det min egen unge som är mest besvärlig, gnäller och beklagar sig hela tiden. Andra dagar är hon ju en ängel och Pingu klagar på att hans 4-åring är jobbig som få. Så är det med ungar. Olika åldrar, olika perioder, har sin tjusning - och sina slitsamma ögonblick. Det säger jag till alla som har en 4-åring och säger att det är mycket testande. I know, believe you me - för jag har tagit hela den frustrationen på egen hand - och jag lär nog aldrig vilja gå igenom det igen, men ack så jag kan sakna den åldern idag.

Insyltad

När vi skulle välja Partnerområde (PO) (det område där vi studenter har vår vfu (praktik) och där vi har våra basgruppsdagar (de dagar då vi samlas i grupp ledda av lärare från en skolverksamhet och diskuterar något som vi (förhoppningsvis) finner väsentligt) på Lärarhögskolan så valde jag min egen stadsdel, där jag bor, för att spara tid och ha nära hem när jag skulle hämta min unge på förskolan/skolan - men även för att det ju är ett område som jag är intresserad av. Jag bor här och jag har valt att sätta min unge i skolan inom vårt närområde och jag bryr mig om området och vad som händer här.

Under årens gång har jag insett att det också har gjort att jag har blivit betydligt mer involverad i olika människors liv än jag hade blivit ifall jag hade valt att tillhöra en annan stadsdel under min utbildning. De jag kommer i kontakt med - både barn och vuxna - har sitt eget kontaktnät och på det ena eller andra sättet blir delar av deras kontaktnät ofta även en del av mitt.

Inom min stadsdel finns det åtta grundskolor. Jag gör min vfu på en skola i området, jag har mina basgruppsdagar på en annan skola i området, åttaåringen går i en tredje skola och vänner till henne går i en fjärde skola i området. När åttaåringen gick på dagis så besökte vi en femte skola och när hon skulle börja i skolan så tittade jag på en sjätte skola och under mina basgruppsdagar så har jag besökt en sjunde skola. Den enda skola som jag inte vetat så mycket om besökte jag nu i veckan, under mitt pågående examensarbete. Jag inser att jag har haft fördomar om skolan; jag trodde att den var rätt dålig, men den gav ett enormt gott intryck.

Bara genom att handla på affärer i området stöter jag sedan ofta ihop med främst barn, men även vuxna, utanför skolans verksamhet. Genom åttaåringens aktiviteter inom området; körsång, dans, sport, kyrkans aktiviteter och våra egna fritidsfördriv, har jag sedan kommit i kontakt med ytterligare många fler barn som bor och går i skolan i området. Det är både roligt, frustrerande och förvirrande. Det kan vara svårt att placera alla barn och minnas var de hör hemma: i åttaåringens klass eller i den klass jag gör min praktik, eller i en annan skola i området, eller i en aktivitetsgrupp eller kan det möjligen vara barn till en bekant...? Jag har tagit för vana att hälsa på nästan alla ungar jag känner igen. Vissa stannar och pratar en stund. Många verkar skrika efter vuxenkontakt - eller så tror de att jag är lite galen.

Addicted to the screen

Det tar bara en halvtimme sedan frågar lilla Lotta ifall de får se på TV. Påmanad av åttaåringen, tror jag. Solen skiner ute och egentligen borde vi gå ut. Det är dock matdags, så jag lyckas avvärja att apparaten sätts på.
- Vi kan äta vid TVn, säger lilla Lotta (och avslöjar Pingus vanor).
- Nej, det kan vi inte, säger jag och det accepteras.

När maten är avklarad ska dock apparaten på. Efter 20 minuter lyckas jag locka med ett bad och den stängs av igen. Nu har de badat i en halvtimme.

Ja, och här sitter jag. Nu ska jag packa inför morgondagen och sedan ta fram sällskapsspelen.

Lotta på Bråkmakargatan

Pingu har varit här och lämnat sin dotter lilla Lotta hos oss. Lotta ska sova över hos oss till imorgon då hon ska gå till Skansen (eller Spansken, som lilla Lotta säger) med oss.

Lilla Lotta hade betydligt kortare hår idag, än när vi såg henne för någon vecka sedan. Hon hade visst använt mammas vassa sax och klippt sig konstigt (en klassiker), så de hade nu varit hos frisören och klippt det bra. Sa lilla Lotta kavat till mig. Det märks att Pingu och hans fru berättar och pratar mycket med lilla Lotta, hon är väldigt frispråkig. Fast det har ju fyraåringar en förmånga att vara i allmänhet ändå. Hon är rätt lik Grete Havnesköld i filmen när hon berättar saker för oss med sin ljusa röst. Vad snabbt jag har glömt hur det var - och hur mycket jag kan sakna det (fast ändå inte); alla vindlande tankegångar som är så fascinerande.

Jag frågar vilka djur Lotta tror att vi kommer träffa på Skansen.
- Bufflar.
- Bufflar? Ja, just det, det finns det ju, dem måste vi se.
- Pappa sa det till mig i bilen. Och jag har sett en film om bufflar på bio.
- Jaha, på bio, vad var det för film?
- Det finns bruna, svarta, gråa, vita och gröna bufflar.
- Eh, okej. Sälar kanske vi också kan se?
- Ja aa, det sa pappa till mig i bilen.
- Isbjörnar?
- Ja a, och det finns JÄTTEMYCKET snö där!!
- Nej, det är nog inte kvar, nu är det ju varmt.
- Jo, i ett hus där inte människor får vara.
- Bor isbjörnarna där menar du?
- Nej, det är ett litet hus som är trasigt, som de ska laga.
- Mhm, okej.
- Älgar, säger åttaåringen.
- Ja, just det, och kaniner.
Båda barnen skakar på huvudet.
- Det sa inte pappa till mig.
- Fast det kanske finns fler djur än de pappa berättade om?
- Nej, pappa vet vilka djur som finns där.

Ja, jag glömde att pappa säkert vet bäst.

Tänk så sant

Carol Oates säger något i stil med:
- För att kunna skriva böcker, så behöver man kunna tänka. Så alla ungdomar som går omkring med musik i öronen hela tiden, de kommer aldrig att skriva några böcker, för de får aldrig tid till att reflektera och tänka ordentligt.

Hängande i luften

Det är så det känns när vi som studenter får tillbaka en tenta eller en uppgift från våra lärare och det inte finns en enda kommentar eller det finns några kommentarer som, för mig som skapare av arbetet, ter sig underliga i förhållande till innehållet - och jag inte har någon möjlighet till respons från läraren, då jag nu har påbörjat en ny kurs och inte möter den läraren igen. Det är något jag kommer att ha med mig som lärare; när man gör något så behöver det vara viktigt, det behöver betyda något för någon annan och det behövs en respons på det utförda arbetet.

Jag kan minnas högstadiet när vi under biologilektionen fick tillbaka våra prov och sedan fick vi sitta kvar, om vi ville, och diskutera innehållet med läraren. Det var alltid bara jag och några tjejer till som satt kvar, inte en enda kille. Det var ju då, under genomgången, som jag verkligen befäste mina kunskaper. Det var då jag fick bekräftat att jag gjort något bra och kunde t o m förklara hur jag tänkt kring något som var oklart - och kanske då även få ett extrapoäng om läraren ansåg att jag fattat, men ändå svarat fel - och läraren hade tillfälle att verkligen förklara något som jag missuppfattat. Sånt är guld värt för elever som bryr sig om kunskapen.

Om jag hade de rätta kunskaperna...

...så skulle jag söka det här jobbet. Ja, och om jag inte studerade förstås...

Don´t touch our grönområde

Gården där jag bor består till stor del av grönområde och i änden av gården fortsätter grönområdet in i en skog, så vi har nära till en plätt av naturen.

På gården där jag bor häckar flera olika sorters fåglar och andra djur och vi har sett måsungar, skatungar och sedesärlors bo bland ekorrar och harar med sina paltar som smyger omkring.

Allt detta lär inom några år förändras, då de nu (äntligen, visserligen) ska börja med stambyte i våra kåkar. Hyresbolaget skulle gärna göra en massiv totalrenovering där tillslut endast skalet av fastigheten står kvar, men det återstår att se vad som kommer att bli gjort. Vi lär i alla fall bli evakuerade i nästan ett halvår, vilket jag inte ser fram emot. Så, är det dags att flytta igen, eller vad ska vi hitta på?

När det sedan framkom att vi inte kommer få behålla våra sopnedkast i porten, utan måste gå ut på gården, så reagerade den äldre generationen kraftigt. Det visade sig dock dessutom att bolaget ska bygga helt nya kåkar i slutet av vår gård och helt ta bort den lilla skogen, vilket skapade uppror bland oss alla och helt tog fokus från renoveringen.

Skaffa en blogg och sluta umgås med folk

Livet har blivit en aning underligt sedan jag började skriva här. Eller snarare sagt sedan nära vänner började läsa här. Varje gång jag umgås med någon av dem och jag börjar prata om något som jag skrivit om, så ser jag och hör på dem att de redan vet. Som om jag är någon kändis som de redan läst "allt" om i någon blaska. Vilket i och för sig är smidigt, då slipper jag prata lika mycket som jag normalt gör - och glömmer inte bort att nämna något, men det kan ju också bli lite småjobbigt i längden. Vad går det "bra" att prata om och inte: hur mycket är det jag säger "värt" att lyssna på? Samtidigt inser jag att jag själv ibland, av slöhet eller tidsbrist, säger: "läs om det på bloggen så vet du sen". Så jag får ju skylla mig själv.

En vän föreslog att jag skulle ge adressen hit till Musikmannen, men det skulle kännas helt galet. Det skulle ju vara som om han satt i mitt vardagsrum (eller snarare på min axel) dagarna i ända. Vi (jag) skulle ju verkligen inte ha något att prata om sedan, när vi ses. Råkar han hitta hit så må väl det vara hänt, men jag lär inte skriva honom det på näsan.

Sen kan jag tänka att jag borde upphöra med dessa personliga inlägg och bara skriva om andra (hyfsat okända) människor, skolarbetet och arbetet i skolan och annat som inte är alltför personligt (hur jag nu skulle kunna undvika att låta allt som har med skolan att göra bli att bli personligt för mig vet jag inte, men ändå), fast jag vet ju att det nog skulle vara omöjligt att förhålla mig opersonlig då det här är mitt ventilationsforum för tillfället.

Det gäller att knäcka koden

Det gäller inte bara för barnen, eleverna, att förstå hur man gör för att knäcka läskoden, det gäller också att knäcka den sociala koden och kunna se hur man ska bete sig för att vara en god kamrat, men också att kunna tolka vilka förväntningar lärarna har och se vad som gör att man kommer framåt i livet. Sånt är svårt att lära sin unge.

When in Rome...

Under ett besök i en skola sitter vi fyra lärarstudenter och äter lunch i samma matsal som alla elever. En av studenterna i min grupp har en baskerliknande hatt på huvudet och det är inget som någon av oss tänker på, men efter en stund kommer en lärare fram och säger att eleverna är upprörda: man får ju inte ha mössa på sig inomhus i skolan, och framför allt inte i matsalen!! Min studentkompis skäms enormt mycket och tar av den och struntar i att hennes frisyr inte är så snygg.

Jag vet inte ifall jag någonsin kommer att lära mig att en hatt/keps/mössa är ett ofog och inte en accessoar.

Börja tidigt - och fortsätt!

Jag fattar inte hur folk tänker ibland. Är det inte lika bra att lära rätt från början...?

I kö för en kölapp

I år har de lagt McDonaldsdagen på Gröna Lund på en söndag, istället för en vardag, och samma helg som Grönan öppnar för säsongen. Det bådar inte gott.

Inför dagen på Gröna Lund så stod jag nu i kö för att få åkband och entré gratis, ett erbjudande från McDonalds som många andra även ville utnyttja. Det var ett jippo som hette duga. Jag kom dit strax efter klockan 14. Kassan skulle öppna 15. Kön framför mig bestod redan av ungefär 600 personer. Vi köade i 40 minuter för att få en kölapp. Sedan stod vi i kö till vårt nummer i uppemot tre timmar.

När kölapparna var uppe runt nummer 900 så var det en fräck brutta (inte en svensk, kan jag garantera, ingen svensk skulle våga att ge sig på att vara så fräck - vi skulle lugnt försöka ge bort lappen till någon utan att tjäna pengar på det) som gick omkring och skrek ut att hon sålde kölappen till nr 364 för 200 kronor. Vi var flera som tänkte och kommenterade det hela med att det ju var värdelöst - då har ju en stor del av hela vitsen med att det är gratis gått förlorad. Efter 10 minuter var det dock en kvinna som köpte kölappen (och kvinnan übersvensk, det kan jag garantera) och bruttat struttade då runt och gapade ut att hon minsann gjort sig en förtjänst, så att alla som surt kommenterat det hela fick det gnuggat i ansiktet.

Monsters vs Aliens får (knappt) 3 Lärare av mig

Förra helgen såg vi "Monsters vs Aliens", den andra filmen (den första var "Bolt") vi sett i 3D. Jag minns TV-piraterna när jag var liten och vi satt där med våra röda och gröna glasögon. Inte vet jag om det här är så mycket bättre. Bra är det, men det är bara en, eller kanske två, gånger som jag rycker till över hur nära det känns som bilden kommer. Fast för åttaåringen är det annorlunda: som de flesta andra barn (även tonåringarna) i publiken viftar hon ibland med handen framför sig för att känna efter ifall det som ser ut som att det kommer nära också går att ta på. Dessa moderna svarta glasögon som vi nu får på bio blir väl hennes minne av 3D.

Nu kan jag i alla fall dra paralleller när jag tillverkar de röda och gröna glasögonen med eleverna: nu finns 3D i deras begreppsvärld.

Kompensation

Insåg att Cykelringen har REA i helgen, så jag tiggde hos åttaåringens morfar och nu står här en sprillans ny cykel och väntar på åttaåringens hemkomst. Nu sablar måste jag ta tag i det här: i två år har jag så smått försökt få henne att lära sig cykla, men ingenting fungerar. Hon är helt livrädd.

Nej, cykeln är alltså inte menad att kompensera för att åttaåringen inte får ta med sin kanin hem till oss.

En Finlandsfärja på fastlandet

När jag ska ut på stan med väninnan M, som så sällan sker, så har vi svårt att bestämma oss för vilket ställe vi ska besöka. Musikmannen har en spelning, men det lockar inte riktigt då publiken känns en aning för ung, så tillslut hamnar vi på Golden Hits. Redan vid Hötorgets t-banestation kan jag avgöra vilka människor som är på väg till samma ställe som vi. De är lite så där white-trash-ultraSvensson över dem. (Betyder det att vi är likadana? Nej, när man är medveten så kan man väl inte bli sån?) Hela kvällen känns sedan som att jag spenderar den på en Finlandsfärja. Lite så där avslaget, B-aktigt, slemmigt, men ändå hyfsat trevligt. Att vi hela tiden vandrar mellan de olika våningarna bidrar bara till färjekänslan.

Rollen som ansvarig vuxen (förrädare) förblir min

Några timmar kvar till dess att åttaåringen kommer hem. Vi har vårt sjätte samtal om kaninens vara eller icke vara i vårt hem. Åttaåringen verkar nu ha förlikat sig med att den ska bli kvar hos Pappan. Jag ber att få tala med Pappan för att höra vad som egentligen blivit sagt från hans sida.
- Om hon vill så får hon ta med den hem.
- Mhm, fast katten lär ju ta död på den.
- Ja, det borde vi ju försöka undvika.
- Ja, så det kanske vore bra ifall du också kunde peppa henne och säga att den har det bättre hos er (such a lie, but still)...?
- Jo, vi har ju sagt att här finns det en gräsmatta och det är roligare för den att bo här än i en tråkig lägenhet, men, som sagt, ifall hon vill så får hon ta med den.
- Ja, men nu har jag sagt nej till att hon tar med den hit, så det vore bra ifall du kunde uttrycka klart för henne att den kommer att bli kvar hos dig.
- Okej. Jo, förresten, jag vet inte när vi kommer att åka, så är du hemma hela dagen eller? För det kan bli så att vi dyker upp nästan när som helst under eftermiddagen, eller i alla fall tidigare än vad vi sagt.
- Javisst, jag är hemma hela tiden.

I min allra neutralaste, men glada, ton avslutade jag samtalet och sedan gick jag och skrek i en kudde.

Min assistent behöver också en assistent

För att alls kunna klara av den massiva (och till stora delar onödiga) administrativa börda som faller på en lärares lott så skulle jag gärna se att det fanns någon form av administrativ assistent att vända sig till som lärare.

Fast det är klart; den assistenten skulle också behöva hjälp att reda ut allt.

En annan tid, en annan måltid

Musikmannen har gått, efter ännu en natt i kättjans tecken. Jag känner mig som 17 år igen, vemodet belägrar mina sinnen tillfälligt och jag vill spela kärlekssånger och vältra mig i saknaden och känslornas förgänglighet. Jag håller mig dock. Diskar, bäddar rent, bygger upp energi för att ta ett samtal kring ansvar med åttaåringens pappa (efter fem samtal från åttaåringen där hon tigger om att få ta hem sin dyrbara gåva, så inser jag att jag måste behärska mig när jag talar med honom) - och försöker att fylla det uppdämda behovet av att blogga.

Igår åt Musikmannen och jag på restaurant. Hela scenariot var väldigt likt vår allra första (då trevande) träff för mer än två månader sedan. Efter maten vandrade vi genom stan på väg mot ett fik. Precis som tidigare stannade vi upp emellanåt när Musikmannen mötte någon (i mina ögon intressant) person i samma bransch som han. Jag blir flera erfarenheter rikare varje gång.

Gårdagen var underbar, så retsamt givande och vi förlängde livet med många skratt ända till (de sedan länge outnyttjade) magmusklerna värkte. Jag tänkte ännu en gång: "Tänk om jag hade haft det här för 10 år sedan". Och i samma tanke: "Fast då hade det inte varit just det här". För det här är ju nu - hur otroligt det än må te sig - och jag är enormt glad att jag har sinnesnärvaro att leva mitt i det här nuet.

Ändå känner jag den där smått gnagande känslan: I´m not worthy.

Vad då val? Blåval?

Val till EU? Nej, det hade jag ingen aaaning om. Jag är tydligen inte ensam om det heller, att döma av de frågor som ställts till svenska folket. Så valdeltagandet lär inte bli så stort, gissar jag...

Verklighetsflykt

Strax innan åttaåringen ska åka till sin pappa så kommer hon på att hon nog skulle vilja ha hans efternamn, för det är ju så mycket coolare än mitt, hennes, efternamn. Vilket jag förstår att hon tycker. Det var ju därför pappan tog sig det efternamnet; för att det är coolare och står ut ur mängden. Så varför hade jag inte vett nog att ge åttaåringen det namnet, är i grund och botten det hon frågar. Det är en helt annan diskussion.

Immun mot graviditet

Just det, jag kom på att jag ju var hos en spåtant för lite mer än 10 år sedan. Hon sa att jag inte skulle få mer än ett barn. Då behöver jag ju inte vara orolig, preventivmedel behövs ju inte.

Vad gör vi på jobbet egentligen?

Återigen, det känns inte alltför lockande med att arbeta på förskola när jag läser det här. Samtidigt är det ju inte särskilt stor skillnad från arbetet som lärare, det är bara en annan dimension av samma sak, kan vi väl säga, eftersom det istället innehåller matråd, elevråd, möten med hemspråkslärare och elevvårdskonferenser och annat smått och gott.

Så frågan är, som alltid; vad har jag gett mig in på?

Förrädare

Åttaåringen ringde någon timme efter ankomsten till sin pappa och skrek av glädje. Pappan och hans familj hade nu grattat åttaåringen på födelsedagen och vad hade hon fått i present? Jo, en livs levande liten kanin, med egen bur och allt! I en hastighet som lät som om hon tagit uppåttjack berättade hon.
- Det är helt SANT, mamma!! Jag har döpt den redan också, det är en pojke, och den är så himla gullig, men den tycker inte om de andra två kaninerna som de har, han biter dem ibland, men han biter inte mig, han tycker om mig och han är så himla söööt och visst får jag ta med den heeeem?!!?

Eh, nej, katten kommer att äta upp den. Fast det sa jag inte.
- Vad säger pappa om det då?
- att du får bestämma.

M F, säger jag bara. Var en man och sätt gränser! Men, ack, nej.

Musikmannen tittade förbluffat på mig och sa åt mig att inte ta på mig ansvaret för en kanin; "det är ju så att saker man får pappa stannar där och saker man får hos mamma stannar där". Visst, och jag kan komma med argument som att där har den ju andra kaniner också, men jag vet ju att det är inte ord som biter på en åttaåring.

Samtidigt lider jag när jag tänker på den stackars kaninen. Av vad jag kan utröna från det åttaåringen berättat om de andra kaninerna tidigare så mår de inte så himla bra. Av att bli hanterade av ovarsamma barn. Vilket jag inte på något sätt lägger på barnen, utan på de vuxna som (inte) ledsagar barnen. Jag har varit ett av de barnen och jag vägrar att vara en av de där vuxna.

Den långa dagen är förbi

Den dag som under mina barndoms påskar var evighetslång och i det stora hela endast innehöll just väntan - och förväntan - har nu gått till historien som en av de bästa någonsin i mitt liv.

Åttaåringen åkte till sin pappa redan tidigt på morgonen och sedan ägnade jag större delen av dagen i Musikmannens armar, kramandes och sovandes, innan vi tog en kvällpromenad. En mäktig frihetskänsla fyllde mig. Tänk att inte ha något ansvar och inga krav - och ändå få känna sig uppskattad. Det var mycket länge sedan jag kände något som ens kommer i närheten.

Vilket par vi är

På Skärtorsdagen gick jag på museum med åttaåringen, hennes kompis Gittan och min mamma. Vi påskpysslade för glatta livet. Samtidigt som vi blev filmade, för lokal-TV visade det sig.

Musikmannen meddelade att han var i tidningen samma dag (inför helgens evenemang), så jag kollade på hans bild samtidigt som jag kontrade med att jag skulle vara med på nyheterna på kvällen.

Du skall (inga) andra gudar hava jämte mig

Under påskmiddagen börjar åttaåringen diskutera gud, big bang och hur det hela egentligen ligger till. Det blir en stor diskussion om allt mellan himmel och jord, som avslutas med att åttaåringen säger att hon inte tror på gud, hon tror på big bang (evolutionen). Och på asaguden Tor, för han har så cool hammare.

Bland älvor och elvor

Det är dagar som idag - när vi nu har varit hemma hos Pingus fru och barn och sedan träffat pinglan I med sin lilla bebbe O - som jag kan tänka mig att ta anställning på en förskola, istället för i grundskolan, och falla tillbaka i de yngre barnens lugnare, men ändå ack så krävande, tempo och deras fascinerande dagliga utveckling.

Sedan tänker jag på blöjbyten och det hela ter sig inte lika självklart underbart. Sedan pratar jag med en väninna som jobbar på en förskola och hon berättar att hon nu är sjuk, fastän hon kämpat emot.
- Det är inte så konstigt när alla, jag menar alla, barnen på min avdelning går omkring och snorar. Jag pratar inte ettor, utan det är elvor under näsorna. Så nyser de i maten, de nyser en i ansiktet, när man sitter med dem i knät så snorar de överallt på ens kläder. Man ringer hem dem, men de kommer tillbaka dagen efter ändå, och föräldrarna hämtar gärna så sent som möjligt, verkar det som, även på en Skärtorsdag - eftersom de vill storhandla i fred.
Då ter sig inte förskolan alls särskilt lockande.

När vi ska lämna Pingus hus så säger min fyraåriga brorsdotter att när vi åker så kommer hon lägga sig på sängen och inte prata på resten av dagen, hon kommer bli så ledsen. Sedan klär hon på sig prinsessklänning och stora rosa vingar och som älva vinkar hon av oss när vi går. Då är det ändå rätt underbart lockande, trots allt, att umgås med de små liven, precis när de formas till sociala människor...

Not to have, but to hold

I helgen som gick blev det så att jag vägde för- och nackdelar om Musikmannen emot varandra. Jag kan lugnt säga - föga överraskande - att det flertal fördelar som finns vägde enormt mycket tyngre än någon liten nackdel.

Sedan bad jag Musikmannen definiera vad han ville ha ur ett förhållande med mig. Vilket i sig går emot mitt bättre vetande, då jag själv inte skulle vilja att någon (han) ber mig att göra samma sak. Han fann det också svårdefinierbart, men han verkar nöjd som vi har det och lovar att lägga all tid han har att avvara på att vara med mig. Vilket ju är samma inställning som jag har.

Ändå vill mycket ha mer - eller inget alls. Det är konstigt det där. Det är som om någon absurd djävel sitter på axeln och manar på mig att sabba det som är bra. För livet får väl inte vara bra? Jag får ibland tejpa över munnen på den lille djäveln. För ond är jag ju inte, det har Musikmannen fastställt: jag är så snäll. Det låter inte alls som jag.

70-talet, denna ljuva tid

"Familjen Babajou" på SVT. Vilken pärla! Bredäng är ett ghetto. Var tog hamburgerkedjan Clock vägen? Och varför hade så många just runda köksbord på 70-talet?

Märkt för livet

Musikmannen är inte född i Sverige. Han levde sina första 15 år i ett EU-land som jag aldrig har besökt. Jag finner det väldigt intressant att lyssna till hans berättelser om kulturen i hans hemland och hur saker där fungerar. Speciellt intressant är det när jag kan dra paralleller till hur vi gör här i Sverige. Det är sånt jag gillar att fylla mina tankar med.

Vid något tillfälle pratar vi om att gå på daghem (ja, förskola, ni vet...) och hur det är. Att barnen: jag - precis som åttaåringen när det begav sig - hade olika märken på våra hyllor, istället för vårt namn så hade vi en symbol som en blomma eller en stjärna eller dylikt på vår klädkrok och vid vår matplats och så vidare. (Fast när åttaåringen gick på daghem så hade de förstås börjat skriva textat på alla ting; alltså barnets riktiga namn, vilket jag tycker är sunt.) Musikmannen berättar hur det var att gå på dagis i hans hemland. Där "blev" varje barn sitt märke: sedan kunde det hänga med länge. Det är som ett fenomen bland folket och istället för att säga "your mama..." när man ska förolämpa någon så kan man säga något i stil med "din mamma var en stol på dagis" eller "på dagis var du en kruka" eller dylikt.

Ibland är det svårt att veta ifall man ska skratta eller gråta.

Identitetssökande genusdiskussion

Jag äter middag med åttaåringen och hennes jämnåriga kompis Lorena. Plötsligt börjar tjejerna att prata om hur det är när man är gravid och att de har insett att det gör ont att föda ett barn. Hur kommer det sig att det bara är kvinnor som ska få lida på det sättet, varför kan inte även män föda barn? Jo, för att män ju inte har de organen inuti sin kropp som gör att de kan bli med barn - och föda barn. Lorena säger då att hon har sett en man som skulle föda barn. Jag funderar. Åttaåringen gapar av förvåning. Lorena såg det på TV, men sedan fick hon inte se mer för hennes mamma stängde av TVn.
- Ja, jag såg det programmet. Det handlade om en man som var gravid, eller hur?
- Ja, precis, han hade jättestor mage och bodde med sin fru.
- Ja, men det var så här att det var egentligen en kvinna, så inne i sin kropp så hade hon en livmoder och det som behövs för att kunna vara gravid, men hon hade opererat sig så att hon var nu en man.
Båda tjejerna gapar av förvåning och frågar i kör om man kan operera sig så att man kan bli en man. Så jag förklarar att det är möjligt, och hur stort ingrepp det är och att det inte sker över en natt och vi pratar rätt länge om det. Sedan blir det tyst och tjejerna ser fundersamma ut. Sedan säger Lorena:
- Jag skulle nog kunna vara en kille, det skulle ju vara så mycket enklare - och roligare.
- Hur menar du då?
- Man skulle kunna göra mycket mer saker - och slippa föda barn och andra saker.
- Vad skulle du kunna göra som kille som du inte kan göra som tjej idag?
- Ja men, så där, liksom, vara mer...röra sig och klättra och springa omkring och så...
- Men allt det kan du ju göra idag också.
- Fast inte på samma sätt...jag är ju tjej, jag ska inte göra sånt, liksom...
- Menar du vara stökig och bråkig och så?
- Jaa...
- Fast det ska väl helst ingen vara, men att få röra sig och vara den man är och göra sånt man tycker om, det måste alla kunna få göra, det är inget fel i det. Du gillar ju att klättra och sånt och tycker att det är kul, då är det klart att du får göra det. Sen får man väl tänka efter när det är man gör det. Det passar inte alltid in. Ska man sitta på en stol och läsa en bok, ja, då fungerar det ju inte att klättra upp i taket (även om jag vet flera elever som beter sig på det sättet i skolan).
- Nej, men ändå...det verkar så mycket lättare att vara kille...

Övertalningsförmåga är inte alltid av godo

För några dagar sedan föreslog Musikmannen att vi skulle ta med oss barnen till Hagaparken imorgon och gå runt bland ruinerna och gå på upptäcksfärd. Vilket lät trevligt. Fast inte just då, när det regnade ute, så både jag och hans dotter sa ja, men en annan gång kanske. Så jag övertalade honom att vi ska gå på bio och han har snällt bokat biljetter.

Nu har jag precis meddelat honom att det står honom fritt att agera besserwisser imorgon och säga att vi borde ha planerat för en dag utomhus, då jag ser att solen lär skina från en klarblå himmel.

Pucker up - or not.

Mona Sahlin kysser en kvinna. Jaha. Jag lyssnar på folk som diskuterar det hela på t-banan. Flera verkar tycka att det är lite väl populistiskt. Jag är benägen att hålla med. Hade hon gjort samma sak ifall det varit en homosexuell man? I think not.

Billigt - och bra?

Det var ett bra tag sedan jag hörde om någon som ville starta en form av byteshandel med tjänster; ni vet, så där "jag passar dina barn mot att du byter däcken på min bil" eller liknande, men nu ser jag att det finns visst redan en där man kan byta till sig både saker och tjänster. Det kanske kunde vara något. Undrar just om det verkligen fungerar.