Not to have, but to hold

I helgen som gick blev det så att jag vägde för- och nackdelar om Musikmannen emot varandra. Jag kan lugnt säga - föga överraskande - att det flertal fördelar som finns vägde enormt mycket tyngre än någon liten nackdel.

Sedan bad jag Musikmannen definiera vad han ville ha ur ett förhållande med mig. Vilket i sig går emot mitt bättre vetande, då jag själv inte skulle vilja att någon (han) ber mig att göra samma sak. Han fann det också svårdefinierbart, men han verkar nöjd som vi har det och lovar att lägga all tid han har att avvara på att vara med mig. Vilket ju är samma inställning som jag har.

Ändå vill mycket ha mer - eller inget alls. Det är konstigt det där. Det är som om någon absurd djävel sitter på axeln och manar på mig att sabba det som är bra. För livet får väl inte vara bra? Jag får ibland tejpa över munnen på den lille djäveln. För ond är jag ju inte, det har Musikmannen fastställt: jag är så snäll. Det låter inte alls som jag.