Musikmannen är inte född i Sverige. Han levde sina första 15 år i ett EU-land som jag aldrig har besökt. Jag finner det väldigt intressant att lyssna till hans berättelser om kulturen i hans hemland och hur saker där fungerar. Speciellt intressant är det när jag kan dra paralleller till hur vi gör här i Sverige. Det är sånt jag gillar att fylla mina tankar med.
Vid något tillfälle pratar vi om att gå på daghem (ja, förskola, ni vet...) och hur det är. Att barnen: jag - precis som åttaåringen när det begav sig - hade olika märken på våra hyllor, istället för vårt namn så hade vi en symbol som en blomma eller en stjärna eller dylikt på vår klädkrok och vid vår matplats och så vidare. (Fast när åttaåringen gick på daghem så hade de förstås börjat skriva textat på alla ting; alltså barnets riktiga namn, vilket jag tycker är sunt.) Musikmannen berättar hur det var att gå på dagis i hans hemland. Där "blev" varje barn sitt märke: sedan kunde det hänga med länge. Det är som ett fenomen bland folket och istället för att säga "your mama..." när man ska förolämpa någon så kan man säga något i stil med "din mamma var en stol på dagis" eller "på dagis var du en kruka" eller dylikt.
Ibland är det svårt att veta ifall man ska skratta eller gråta.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar