Insyltad

När vi skulle välja Partnerområde (PO) (det område där vi studenter har vår vfu (praktik) och där vi har våra basgruppsdagar (de dagar då vi samlas i grupp ledda av lärare från en skolverksamhet och diskuterar något som vi (förhoppningsvis) finner väsentligt) på Lärarhögskolan så valde jag min egen stadsdel, där jag bor, för att spara tid och ha nära hem när jag skulle hämta min unge på förskolan/skolan - men även för att det ju är ett område som jag är intresserad av. Jag bor här och jag har valt att sätta min unge i skolan inom vårt närområde och jag bryr mig om området och vad som händer här.

Under årens gång har jag insett att det också har gjort att jag har blivit betydligt mer involverad i olika människors liv än jag hade blivit ifall jag hade valt att tillhöra en annan stadsdel under min utbildning. De jag kommer i kontakt med - både barn och vuxna - har sitt eget kontaktnät och på det ena eller andra sättet blir delar av deras kontaktnät ofta även en del av mitt.

Inom min stadsdel finns det åtta grundskolor. Jag gör min vfu på en skola i området, jag har mina basgruppsdagar på en annan skola i området, åttaåringen går i en tredje skola och vänner till henne går i en fjärde skola i området. När åttaåringen gick på dagis så besökte vi en femte skola och när hon skulle börja i skolan så tittade jag på en sjätte skola och under mina basgruppsdagar så har jag besökt en sjunde skola. Den enda skola som jag inte vetat så mycket om besökte jag nu i veckan, under mitt pågående examensarbete. Jag inser att jag har haft fördomar om skolan; jag trodde att den var rätt dålig, men den gav ett enormt gott intryck.

Bara genom att handla på affärer i området stöter jag sedan ofta ihop med främst barn, men även vuxna, utanför skolans verksamhet. Genom åttaåringens aktiviteter inom området; körsång, dans, sport, kyrkans aktiviteter och våra egna fritidsfördriv, har jag sedan kommit i kontakt med ytterligare många fler barn som bor och går i skolan i området. Det är både roligt, frustrerande och förvirrande. Det kan vara svårt att placera alla barn och minnas var de hör hemma: i åttaåringens klass eller i den klass jag gör min praktik, eller i en annan skola i området, eller i en aktivitetsgrupp eller kan det möjligen vara barn till en bekant...? Jag har tagit för vana att hälsa på nästan alla ungar jag känner igen. Vissa stannar och pratar en stund. Många verkar skrika efter vuxenkontakt - eller så tror de att jag är lite galen.