Sådan visdom, sådan visdom

Åttaåringen läser en bok som hon inte tycker om, den är lite läskig, ändå vill hon läsa den (just nu, när vi väntar på att åka iväg till ett kalas som hon ska gå på och hon inte får sätta på TVn). Själva bokens innehåll är inte så läskigt, även om det handlar om ett spökhus och att en man blev mördad av sin egen son och att barnen i boken går in i (spök)huset där det hände, men det är den sista bilden som är läskig, där barnen står utanför huset och konstaterar att det inte finns några spöken i huset. I bakgrunden syns dock huset - och i fönstren skymtar två spöken fram. Det är DET som är det riktigt läskiga: där finns ju faktiskt spöken!
- Det är därför jag inte gillar den här boken så mycket.
- Jaha, men det där ser ju ut som lakanspöken, som att någon klätt ut sig.
- Nej, det är riktiga spöken.
- Riktiga? Vad är riktiga spöken? Andar?
- Ja, så där lite genomskinliga.
- Jaha...
- Det syns ju att det är pappan och hans son.
- Pappan och hans son? Men sonen dog väl inte?
- Nej, men han mördade ju sin pappa, då måste han ju blivit ett spöke när han dog.
- Jaha. I samma hus som pappan?
- Ja.
- Okej.
- Förstå: "en man som blev mördad av sin egen son". Sin egen son!
- Ja, hemskt, han kan inte ha varit en så trevlig son direkt.
- Nej, mamman måste ju ha varit jättehemsk!
- Hur menar du då?
- Ja, eftersom sonen var så ond.
- Men, pappan då...?
- Det var ju han som blev mördad, honom var det väl synd om...
- Jaha, fast det kanske var han som var ond och därför var sonen det...
- Nej, det tror jag inte.