Förrädare

Åttaåringen ringde någon timme efter ankomsten till sin pappa och skrek av glädje. Pappan och hans familj hade nu grattat åttaåringen på födelsedagen och vad hade hon fått i present? Jo, en livs levande liten kanin, med egen bur och allt! I en hastighet som lät som om hon tagit uppåttjack berättade hon.
- Det är helt SANT, mamma!! Jag har döpt den redan också, det är en pojke, och den är så himla gullig, men den tycker inte om de andra två kaninerna som de har, han biter dem ibland, men han biter inte mig, han tycker om mig och han är så himla söööt och visst får jag ta med den heeeem?!!?

Eh, nej, katten kommer att äta upp den. Fast det sa jag inte.
- Vad säger pappa om det då?
- att du får bestämma.

M F, säger jag bara. Var en man och sätt gränser! Men, ack, nej.

Musikmannen tittade förbluffat på mig och sa åt mig att inte ta på mig ansvaret för en kanin; "det är ju så att saker man får pappa stannar där och saker man får hos mamma stannar där". Visst, och jag kan komma med argument som att där har den ju andra kaniner också, men jag vet ju att det är inte ord som biter på en åttaåring.

Samtidigt lider jag när jag tänker på den stackars kaninen. Av vad jag kan utröna från det åttaåringen berättat om de andra kaninerna tidigare så mår de inte så himla bra. Av att bli hanterade av ovarsamma barn. Vilket jag inte på något sätt lägger på barnen, utan på de vuxna som (inte) ledsagar barnen. Jag har varit ett av de barnen och jag vägrar att vara en av de där vuxna.