Några timmar kvar till dess att åttaåringen kommer hem. Vi har vårt sjätte samtal om kaninens vara eller icke vara i vårt hem. Åttaåringen verkar nu ha förlikat sig med att den ska bli kvar hos Pappan. Jag ber att få tala med Pappan för att höra vad som egentligen blivit sagt från hans sida.
- Om hon vill så får hon ta med den hem.
- Mhm, fast katten lär ju ta död på den.
- Ja, det borde vi ju försöka undvika.
- Ja, så det kanske vore bra ifall du också kunde peppa henne och säga att den har det bättre hos er (such a lie, but still)...?
- Jo, vi har ju sagt att här finns det en gräsmatta och det är roligare för den att bo här än i en tråkig lägenhet, men, som sagt, ifall hon vill så får hon ta med den.
- Ja, men nu har jag sagt nej till att hon tar med den hit, så det vore bra ifall du kunde uttrycka klart för henne att den kommer att bli kvar hos dig.
- Okej. Jo, förresten, jag vet inte när vi kommer att åka, så är du hemma hela dagen eller? För det kan bli så att vi dyker upp nästan när som helst under eftermiddagen, eller i alla fall tidigare än vad vi sagt.
- Javisst, jag är hemma hela tiden.
I min allra neutralaste, men glada, ton avslutade jag samtalet och sedan gick jag och skrek i en kudde.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar