Den dag som under mina barndoms påskar var evighetslång och i det stora hela endast innehöll just väntan - och förväntan - har nu gått till historien som en av de bästa någonsin i mitt liv.
Åttaåringen åkte till sin pappa redan tidigt på morgonen och sedan ägnade jag större delen av dagen i Musikmannens armar, kramandes och sovandes, innan vi tog en kvällpromenad. En mäktig frihetskänsla fyllde mig. Tänk att inte ha något ansvar och inga krav - och ändå få känna sig uppskattad. Det var mycket länge sedan jag kände något som ens kommer i närheten.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar