Musikmannen har gått, efter ännu en natt i kättjans tecken. Jag känner mig som 17 år igen, vemodet belägrar mina sinnen tillfälligt och jag vill spela kärlekssånger och vältra mig i saknaden och känslornas förgänglighet. Jag håller mig dock. Diskar, bäddar rent, bygger upp energi för att ta ett samtal kring ansvar med åttaåringens pappa (efter fem samtal från åttaåringen där hon tigger om att få ta hem sin dyrbara gåva, så inser jag att jag måste behärska mig när jag talar med honom) - och försöker att fylla det uppdämda behovet av att blogga.
Igår åt Musikmannen och jag på restaurant. Hela scenariot var väldigt likt vår allra första (då trevande) träff för mer än två månader sedan. Efter maten vandrade vi genom stan på väg mot ett fik. Precis som tidigare stannade vi upp emellanåt när Musikmannen mötte någon (i mina ögon intressant) person i samma bransch som han. Jag blir flera erfarenheter rikare varje gång.
Gårdagen var underbar, så retsamt givande och vi förlängde livet med många skratt ända till (de sedan länge outnyttjade) magmusklerna värkte. Jag tänkte ännu en gång: "Tänk om jag hade haft det här för 10 år sedan". Och i samma tanke: "Fast då hade det inte varit just det här". För det här är ju nu - hur otroligt det än må te sig - och jag är enormt glad att jag har sinnesnärvaro att leva mitt i det här nuet.
Ändå känner jag den där smått gnagande känslan: I´m not worthy.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Nästan skilda mamman! Jag vill så gärna läääsa! Kan du inte bjuda in mig...? Kram!
Skicka en kommentar