Face it

Enligt ett utskick från en mobiltelefonoperatör så har 87% av alla mellan 18-21 år Facebook. Totalt sett är det tydligen en fjärdedel av Sveriges befolkning.

Det är ju skrämmande.

Det är ju ytterligare en anledning till att INTE använda det. Jag vägrar. Om Facebook säger jag som Pingu säger om Internet: Det är en fluga.

Än värre är det ju att alla dessa mellan 18-21 år inte har en susning om vad som är kutym att basunera ut till andra, och vad som inte är det.

Mark my words

Precis innan jag skulle lägga mig igår, vid midnatt, så såg jag nyheten om Michael Jackson på CNN. Fast jag kunde inte riktigt registrera det. Det känns som att jag tror på det när jag ser det (hans döda kropp alltså, och inte ens då kan vi väl vara säkra på att det verkligen ÄR han). Det ligger lite JFK-skimmer över det hela. Kanske återuppstår kungen av pop lagom till sina konserter senare i sommar, who knows.

Däremot registrerade jag nyheten från TT på text-TV där det stod om en ettåring som dött i en bil i Danmark. I en bilolycka? Nej, troligtvis för att pappan "glömt bort" att dottern satt i bilen och istället för att lämna henne på dagis så åkte han direkt till jobbet. Kvar i bilen, precis utanför pappans jobb, satt dottern och dog av värmeslag. Sånt kallas disträ till max. Eller stress - en folksjukdom. Så det är så världen kommer att se ut i framtiden.

Humant uttryckt

Nu har jag läst boken "Gud finns nog inte". Jag tycker att den är bra och borde sättas i händerna på många barn. Om inte annat så för att få igång en diskussion.

Such a perfect day

Fjäderholmarna med Åttaåringen och Smilla och hennes ungar. Underbart avslappnat tempo. Bada kunde vi glömma, men det blev många fina inköp och barnen tittade fascinerat på de olika hantverkarna. Utanför träbutiken satt det en äldre man och täljde figurer med en kniv. Avancerade figurer. Åttaåringen satte sig intill honom och tittade på. Mannen frågade ifall Åttaåringen hade någon egen täljkniv.
- Nej, jag får knappt ens hålla i en kniv.
- Hur gammal är du?
- Åtta år.
- Jag fick min första egna kniv när jag var sex år.
- Mhm...

Glass i stora lass blev det också. Då fick vi sällskap av Peter Magnusson också.

Ha kakan eller äta den

Jag är en sån där som alltid sparar det godaste godiset i godispåsen till sist och äter de mindre goda bitarna först. Jag gör så med kakfat också. Fast jag vet att jag borde ha lärt mig. När min farmor bullade upp när jag var liten så fanns det alltid (minst) sju olika sorters kakor och bullar att välja mellan. Jag tog av de jag minst gillade (men ändå älskade) först och tog av de andra (som jag avgudade) sist. Vid ett tillfälle uttryckte dock min farmor att hon trodde att det var tvärtom: att jag åt de jag tyckte minst om sist, så hon plockade bort dem. Vid nästa fikastund fick jag hålla till godo med endast de kakor som jag gillade minst. Tji fick jag.

Jag har träffat många som gör som jag; man sparar det göttigaste till sist. Vad händer då när man träffar någon som gör tvärtom - och vi gillar samma saker? Och vem av oss är det egentligen som till fullo njuter av livet?

Hybris

Åttaåringen ska sova och ligger, som vanligt, och funderar. så ropar hon:
- Mamma, hur säger man kungen över hundarna på engelska?
- Jag skulle säga King of dogs.
- Kan man säga King of the dogs?
- Ja.
- Okej. Och vad heter djur?
- Animals.
- King of animals blir alltså kungen av djur?
- Ja.
- Och vad heter prinsessa nu igen?
- Princess. Är du prinsessa över djuren?
- Nej...men om jag blir berömd när jag blir stor och rockar i ett band så ska jag kalla mig Åttaåringen (hennes namn) - princess of animals!
- Snyggt. Okej, sov nu princess.
- Om du pratar med morfar imorgon så kan du ju nämna det för honom, så ni vet var ni ska leta när ni ska läsa min blogg eller något på datorn.
- Ja, det ska jag göra.
- Kan man ha en dagbok eller något på datorn?
- Ja...
- Det skulle jag vilja ha.

Åh, nej. Hon kommer vilja blotta sitt liv på Facebook. (Fast när hon är äldre heter det väl Lifebook.) Not if I can help it.

Linslus

Det var länge sedan jag tittade på någon webbkamera. Hittade dock nyligen dessa och gillar att titta på båtarna. Undrar just hur ofta man fastnat på bild någonstans.

Jag minns att vi tittade genom många kameror via nätet på jobbet för sisådär 10-15 år sedan. Då var det nytt och intressant, och det var inte så många begränsningar. Man kunde titta in i folks vardagsrum när de lekte med sina barn. Det kändes så oskyldigt.

Mörka moln av en annan sort

Betyget för min/vår uppsats har kommit. Det var inte alls särskilt bra: ett D. Vilket onekligen är väldigt förvånande när vår examinator i princip hyllade vårt arbete och använde det för att visa som ett bra exempel för andra studenter. Dessutom hade varken examinatorn eller de som opponerade på uppsatsen direkt något att anmärka på. Hur fick vi då det betyget, kan jag undra. Det lär jag väl dock aldrig få svar på, och än mindre kunna ändra på. För så funkar det på Universitetet.

Sheer bliss

Åttaåringen kan sova till 09.30 på morgonen och när hon inte gör det, utan vaknar vid 07, så kan hon lägga sig och läsa en bok utan att väcka mig först.

Jag ser fram emot när hon är tonåring och sover till minst 11-tiden på dagen. Jag kommer inte säga som min mamma, och min mormor, sa till mig: att hon slösar bort dagen. För jag kommer också att sova så länge då.

Brilliant minds think alike

Musikmannen svär. Han svär absurt mycket. Så pass att det nästan svider i öronen att lyssna till honom ibland. Både Åttaåringen och jag reagerar på det, vi som nästan aldrig svär. Musikmannen tycker att det ger kraft till det han vill säga. Så brukar jag också tänka om svordomar. Fast det fungerar ju bara när de används sporadiskt, annars tappar de liksom sin kraft. Anser jag.

Under Midsommarfirandet berättar Musikmannen något för mig och Åttaåringen. Varje mening innehåller minst en svordom. Åttaåringen och jag tittar på varandra. Jag tänker att Musikmannen borde gå någon form av avvänjningskur, han kanske borde ha ett sånt halsband som hundar kan få ha, som ger dem en stöt när de gör något fel. Fast jag säger inte det. Jag säger bara att han kanske borde försöka att inte svära så mycket. Åttaåringen säger:
- Ja, du borde ha ett sånt där halsband som hundar har. Ett sånt som gör att de får en stöt när de gör något fel. Så varje gång du svär så får du en stöt.

I rest my case.

2:an är 1:a, eller...?

Jag minns när det dök upp ett till telefonbolag på marknaden. Det var det andra bolaget, de var nr 2. Vi var tvungna att slå 007 för att använda deras tjänster. De profilerade sig också med reklam med James Bond, så klart. Jag minns också när deras reklam gick ut på att de var billiga, att man fick små räkningar (small Bills) från dem.

Så mycket mer utvecklad marknaden nu är. Samtidigt behåller 2:an sin profil.

Ändå har jag tagit några steg tillbaka, till det traditionella, det första valet.

Ingen frid vid Fridhemsplan

Varje gång jag kliver av vid Fridhemsplan så får jag frågor om hur någon passagerare ska ta sig vidare. Klisterdekalerna verkar inte hjälpa.

Som mamma är man vacker, men sliten

Aina, en väninna från Finland, kommer på besök om några dagar. Vi gick i skolan tillsammans. Jag träffade henne senast för ett par år sedan, utan barn. Hon har två söner, 8 och 6 år. Åttaåringen minns varken henne, eller sönerna. Inte så konstigt. Tur att jag dokumenterat flitigt med kameran under Åttaåringens uppväxt. Vi tittar på foton och det visar sig att Åttaåringen och jag har träffat Aina och hennes söner vid fyra tillfällen, men senaste gången var när Åttaåringen var nästan fyra år. Då, på den tiden, för hela fem år sedan, såg både Aina och jag väldigt unga och fräscha ut.

Bland våra foton finns även bilder från när jag har träffat mina väninnor utan att Åttaåringen har varit närvarande. Jag inser att jag ser mer och mer sliten ut på korten, under de åtta år som gått. Det är som en dokumentation av en negativ utveckling. Åttaåringen ser bilder av kvinnor som hon inte känner igen, fastän hon vet vilka det är. Hon tittar närmare och namnger mina tjejkompisar:
tokiga Smilla (mamma till stora D och lilla J),
M (mamma till stora M och mini A),
I (lilla Os mamma),
L (lilla Es mamma) och
väninnan M.

Den enda som är sig lik är väninnan M, hon som inte har barn. På bilderna ler vi, vi är glada och stojiga (och har druckit vin...).

Åttaåringen gapar av förvåning och säger:
- Gick ni i high school tillsammans eller något?
- Hur menar du då? High school, du menar i skolan tillsammans, som gymnasiet? Ja, men inte här på bilderna.
- Ni ser så unga och...glada ut.
- Det är vi väl också.
- Så där ser ni inte ut nu.
- Nej, kanske inte...

Jaha, folkomröstningen ogillas alltså

Så Euron ska smygas in i Sverige via de som vill ha den...?

Nygamla vindar i skolan

Björklund presenterar den nya skollagen idag. Det mest väsentliga säger han (i TV4 Nyheterna ikväll) är att svaga elever nu verkligen ska få rätt till den hjälp de behöver. Men, hallå? De svaga elevernas rättigheter till hjälp har ju redan varit rätt stora - ändå får de inte adekvat hjälp. Det är inte bara att knäppa med fingrarna. I alla fall verkar det inte som att många rektorer anser det. Kanske finns det också alltför många svaga elever för att skolan ska kunna bemöta dem alla.

I övrigt kan jag tycka att det finns mycket bra i den nya lagen. Måste dock läsa den i helhet innan jag känner mig helt förvissad om det.

I himlen finns det bruna bananer

Chunky Monkey: chokladbananer och valnötter i bananglass. Dessutom Rättvisemärkt. I´m in heaven.

För att inte tala om Caramel Chew Chew. Närapå orgasm.

Gamla vänner och nya

Åttaåringens bästa kompis Lorena ska flytta från huvudstaden med sin familj. Vi kommer att sakna dem. Frågan är ifall de kan upprätthålla någon form av relation genom brevskrivande. Jag hoppas det. Jag ska uppmuntra det. Åttaåringen har dock nyligen skaffat sig en brevvän i Finland och brevskrivandet går rätt trögt. Det är alltid roligast att få brev. Barn lever i nuet och det är inte som med vuxna. Vi vuxna kan höras väldigt sällan och ändå vara väldigt goda vänner.

Som jag är med Aina och Smilla, t ex. Även om vi bara hörs eller ses några gånger per år så finns det bara glädje mellan oss när vi möts. Jag känner mig lyckligt lottad att ha de vänner jag har. Tänk att vissa har känt mig i nästan 30 år.

Same, same, and not different

Vid läggdags berättar Åttaåringen att hon under dagen hade pratat med Pappan om att hon kunde vara hos honom varannan helg. Han hade sagt att han och jag skulle prata om det (han tror säkert att idén kommer från mig) och hur det skulle lösas. Pappan tyckte att jag också skulle skjutsa henne till honom ibland - det skulle inte bara han göra - eller att hon skulle åka dit på egen hand. Så vi är tillbaka till den diskussionen alltså. Som vi hade för snart fem år sedan. Åttaåringen är visserligen en aning äldre nu, men än tänker jag inte släppa iväg henne på färd genom landet helt solokvist ännu.

Jag är exceptionell, eller normal

Varje gång jag har träffat Musikmannens 10-åriga dotter så har hon talat om för mig hur snäll jag är. Jag är SÅ snäll. Jag ÄR så snäll. Jag är så SNÄLL. Igår nästan skrek hon när hon gnällde fram det. Ameeeen, du är såååååå snääääääll! Ändå hade jag inte gjort någonting alls som jag tyckte kunde fått henne att tycka att jag var snällare än någon annan vuxen människa. Så jag var tvungen att fråga.
- Men du, vad är det jag har gjort som får dig att tycka det?
- Du är ju så snäll.
- PÅ vilket sätt, vad är det du tänker på?
- Du är ju bara så snäll!!
- Jag gör ju ingenting särskilt, så hur kommer det sig att jag är snäll?
- Det bara är så!
- Jag beter mig bara helt vanligt...
- Nej, det gör du inte.
- Jo, jag är mitt vanliga jag och gör inga konstigheter som skulle kunna tänkas vara jättesnällt.
- Jo...
- Men vad, vad tänker du på...?
- Du är bara så snäll!
- Okej, då är det väl så.

Jag inser dock att det troligtvis är i det normala det ligger. Vad är normalt - och för vem är det normalt? Om man som barn är van vid att de vuxna omkring en ofta höjer rösten och beter sig som att man som barn är ett irriterande inslag i livet, så blir ju det normen, det normala. Möter man sedan en person som inte gör det, utan som verkligen lyssnar och talar till barnet som en medmänniska så kanske det inte ter sig normalt - utan exceptionellt snällt.

Gud finns nog inte...

...står det på en stor reklampelare vid Gullmarsplan. Jag måste titta närmare. Det är intressant. Humanisterna ligger bakom det hela, tydligen.

Där står saker som:

I mars 2009 antog FN:s råd för mänskliga rättigheter en resolution som fördömer kritik av religioner. Den antogs på initiativ av en grupp muslimska länder. I resolutionen står bland annat: "Förtal av religioner är en allvarlig förolämpning som kan leda till minskad religionsfrihet och religiöst våld.

och annat, som jag redan visste:

I Sverige finns omkring 70 skattefinansierade religiösa friskolor. Detta trots att skolornas undervisning enligt läroplanen inte får utgå från att en enskild religion är mer sann än någon annan. Att sådana friskolor ändå tillåts beror på att Sverige samtidigt tolkar Europakonventionen på så sätt att föräldrar har rätt att sätta sina barn i skolor som undervisar enligt deras egen religiösa eller filosofiska övertygelse. Europakonventionen kan dock tolkas annorlunda. Sverige har dessutom förbundit sig att följa FN:s Barnkonvention, som innebär att barn har rätt att slippa religiös indoktrinering.

Sedan kommer några utdrag ur religiösa skrifter, som t ex:

Den judiska morgonbönen för pojkar börjar med tre välsignelser varav den ena lyder: Lovad vare du, Herre, vår Gud, världens konung, som icke skapat mig till kvinna.

Ställ er i kö alla ungar

Det här är spelet ni borde ha hemma!


Riktigt häftig serie.

Erfarenhet väger tyngst

I kön på ICA, söndag förmiddag. En medelålders man i en uniform med ett taxibolags logo ställer sig bakom mig. Hans åldrande taniga mamma står intill. De tittar på bilagorna till kvällstidningarna. Med Expressen kan man få en DVD som heter "World at war". Taximannen tar upp den och visar den för sin mamma:
- Här är den, det är den här.
- Jaså, nej, den där behöver jag inte ha. Jag har levt det där kriget, jag behöver inte se om det.

Respekt.

Dagen D, som i Daddy

Igår fick jag äntligen tag i Pappan och fick lite klarhet i när vi skulle mötas vid Grönan idag. Kollar väderleksrapporten och packar ordentliga regnkläder till åttaåringen.

Drömmer som vanligt mardrömmar på natten innan vi ska möta Pappan. Det där vanliga: Åttaåringen blir kidnappad, försvinner, blir uppslukad av jorden och en massa annat konstigt och obehagligt. Det är tur att Åttaåringens halvsyster också har glutenallergi, annars skulel jag vara betydligt mycket mer orolig.

Upp i ottan i morse och väl vid entrén till Grönan är Åttaåringen den enda som har regnkläder. Tre vuxna, sex barn och ett paraply kommer oss till mötes. Pappan har t-shirt. Konstaterar jag, utan att lägga några värderingar i det.

Nu har dessutom Pappans brorsdotter också fått diagnosen glutenallergi (celiaki). Allegigenen ligger definitivt inte på min sida av släkten.

Vad är väl en dag på kontoret

Snart är det dags att spendera tid på kontoret igen. Det är något jag gjort de senaste tre somrarna, så mycket det har funnits möjlighet till. Jag är tacksam för att det alls är möjligt, så att jag kan överleva ekonomiskt under sommaruppehållet från studierna.

När jag sitter på kontoret och i lugn takt registrerar de uppgifter som jag ska så slår det mig ibland att jag kommer att jag längta tillbaka. Allt det som kändes långtråkigt och inte särskilt utmanande, eller stressigt och krävande, allt det kommer jag att sakna när jag arbetar som lärare. För på kontoret finns det ändå tid för en paus när jag känner för det, det finns tid för reflektion och det finns tid för toalettbesök när än behovet pockar på. Det är en behaglig ljudnivå och mina kollegor är mer trevliga att ha att göra med.

Det är skillnad på puss och puss

Två pussande kvinnor på Spy bar blev diskriminerade. Jag fattar inte riktigt. Jag har pussat flera tjejer på krogen back in the day. Ingen sa till oss att sluta. Kan det ha något att göra med att vi då agerade cock-teasers och inte gjorde det för egen njutning skull...?

Att vara synsk är naturligt. Om man är en älva.

Åttaåringen läser gärna de olika älvböckerna skrivna av pseudonymen Daisy Meadows inom fantasygenren. Det finns verkligen enormt många älvor. Åttaåringen har en hel serie, sju stycken; Regnbågsälvorna. Sedan finns det Husdjursälvorna, Partyälvorna, Väderälvorna, Veckoälvorna och Ädelstensälvorna. Sedan kommer också dansälvorna och blomälvorna. Alla handlar de om olika älvor som ska ge sig i kast med den ondsinte kung Bore. Namnen är dock något försvenskade (och vad är skillnaden mellan en fe och en älva egentligen?). Numera är också böckerna alldeles för lätta att läsa för åttaåringen, hon läser ut en bok på någon timme. När hon hade läst en häromdagen så sa hon:
- Vet du, den här älvan visst eredan namnet på hundvalpen innan valpen fick sitt namn.
- Jaha, hur gick det till?
- Så är det med älvor, de vet saker innan de sker.
- Jaha.
- Jag ska också skriva älvböcker när jag blir stor.
- Ja, men det kan du ju göra redan nu.
- Jaaa, det kan jag.
- Vilken sorts älvor ska det vara då, det finns inte så mycket kvar att välja på...
- Det ska vara fantasiälvor.
- Vad är det för sort?
- Du vet, sånt som inte finns. Drakälvan till exempel.
- Det är bra. Enhörningsälvan kanske?
- Ja!

Folks, you heard it here first.

En vecka kvar till töntigheterna

I Svenskan idag skriver Gudmundson om Johansson Heinös avhandling Hur mycket mångfald tål demokratin? Det känns som en legitim fråga att ställa sig, samtidigt som jag inte känner mig helt bekväm med de paralleller som Gudmundson drar till exempelvis Clintans film Gran Torino.

När jag diskuterar svenskhet och invandrare med Musikmannen så ställer han mig en aning anklagande frågan: Var tog ni (svenskar) vägen? Han menar att vi försvinner, vi trängs undan, vi står inte för våra traditioner. Jag tänker: kanske är vi (svenskar) alltför sekulariserade för att vilja stå för alla de forntida traditioner som ligger som ett ok på våra axlar. Det betyder dock inte att vi är ryggradslösa. Däremot kanske vi borde diskutera religion mer, och reflektera över vad vi står för.

Dessutom: hur kommer det sig att män som är statsvetare vid ett universitet och skriver om samhället ser ut som A Johansson Heinö gör? Har det något att göra med hur avskärmade de är från världen, tro?

Annan lön för mödan

På väg ut från Arbetsförmedlingen delar jag hiss med en man och en kvinna, de är ca 5 år äldre än mig. Deras konversation börjar med att mannen beklagar sig över att han är pressad av situationen och kvinnan säger:
- Vad jobbigt. Ja, det är väl kanske värre för dig som inte har något jobb alls. Jag har i alla fall jobb några timmar i veckan, så då är de inte på mig och tjatar så mycket.
- Jaha, jobbar du svart då också eller?
- Nej...
- Nähä, men skulle du kunna jobba svart där ifall du ville?
- Nej...
- Nähä. Nä, jag söker aldrig jobb där jag vet att jag inte får jobba svart.
- Jaha...

Det finns många sätt att bli känd på

När jag pratar med min pappa om hans 15-åriga bonusbarn så säger han plötsligt:
- Det verkar vara så med dagens ungdomar, det enda som gäller är att bli rik och berömd, att synas.
- Ja, men det är ju den bild vi ger dem också genom att visa saker som Idol och liknande tävlingar på TV, och program där de rika och berömda lyfts fram hela tiden. När jag uppmanar barnen i skolan att göra en uppgift, ett projekt som ska utmynna i en färdig produkt, något de kan visa upp, så är det alltid någon av barnen som frågar vem som ska se det, var det ska visas upp. Det är den mentaliteten som är i majoritet i samhället idag, uppfattar jag det som. Vilket är förkastligt.
Han håller med.

Sedan pratar vi om mordet i Stureby och hur det kunde gå så fel. Då kommer vi in på alla de TV-program som handlar om mord istället. I grund och botten handlar det väl ändå om hur föräldrarna bidrar till barnen/ungdomarnas uppfattning om samhället och sin egen självbild. Varpå min pappa berättar om en tjej, en kompis till bonusdottern, som brukar skära sig. En bjudning som tjejen skulle ha med några tjejkompisar blev inte så lyckad och slutade med att tjejen satte eggen mot huden igen. Vilket fick hennes pappa att anklaga min pappas bonusdotter för det hela, då hon inte kommit till bjudningen. När föräldrar mordhotar andras barn, så kanske vi borde ana oss till att även barn lär sig att göra det.

Upplysningsman

Det är nästan lite smått irriterande att Musikmannen hela tiden lyckas visa mig delar av Stockholm som jag inte själv lagt märke till. Det är inte jag som visar honom min hemstad, det är han som visar mig den. Jag gillar det. Män innan Musikmannen har inte direkt varit intresserade av stadens arkitektur, och än mindre dess historia. När jag nu är med Musikmannen så är det en helt omvänd situation. Vi besöker (otroligt nog) flera ställen där jag aldrig satt min fot. Som en dold lekplats i Gamla stan:

eller en kyrka jag aldrig tidigare besökt på Östermalm:

Det visar väl kanske också att vi har väldigt olika liv.

Döden kan vara snäckprydd

Tillsammans med åttaåringen stannar jag vid den judiska kyrkogården. Jag blir glatt överraskad av att hon är så oerhört intresserad av det jag vill visa. Vi tittar på stenarna och försöker läsa vad som står, men det är inte många tecken som är med bokstäver som vi kan läsa. Några namn kan vi tyda. Det är vackra namn. Åttaåringen undrar varför det inte finns några blommor vid någon grav. Jag säger att jag tror att judar lägger steanr på sina gravstenar, som en hälsning om att någon varit där. Det gillar åttaåringen och vi ser några stenar här och där. En slät vit liten sten på en stor gravsten fångar vår uppmärksamhet. Sedan ser åttaåringen att det är krukor ovanpå några av stenarna.
- Varför är det så?
- Jag tror att det kan vara urnor. Det kanske visar att det är inte kropparna som är begravda, utan bara urnan.
- Vad är en urna?
- Som en sån där (pekar på urnan på stenen) behållare som man lägger askan i efter att kroppen har blivit bränd.
- Urna. (Hon smakar på ordet.) Aska.
- Ja, det blir aska, som ett pulver bara, kvar av kroppen när den är bränd och det ryms i den där urnan.
- Hur är min gammelmormor begravd?
- Min mormor? Hon är inte begravd. Hon är bränd, men sedan är askan strödd i en minneslund. Din mormor ville inte ha en grav, vi kom fram till att man inte behöver en specifik plats att gå till, som en grav, utan att man kan ha speciell plats var som helst i världen.
- Som Airo i Avatar.
(Thank heavens att jag också sett serien!)
- Du menar när han tänder ett ljus för sin döda son vid ett träd?
- Ja.
- Precis.
- Kan man ta hem urnan och ha den hemma?
- Ja, vissa gör det. Fast jag tycker att det är lite äckligt.
- Varför då?
- Det är ju som att ha den döda hemma, även om det inte är kroppen.
- Jag tycker att det är fint. Då skulle man kunna lägga i några snäckor och göra fint för askan inne i urnan.
- Ehhm, jo...det skulle man nog kunna.
- Hur vill du bli begravd, mamma?
- Jag vill också bli bränd, och gärna strödd.
- Okej.

Sedan gick vi till Konsum och handlade.

Lön för mödan

När jag började som provsmakare på Synovate så fick jag 125:- per provsmakning. En provsmakning kunde bestå av att testa två produkter och det kunde ta ungefär 20 minuter. Nu inkluderar företaget ofta fler än en sorts produkter och tiden kan sträcka sig ända upp till en timme. Ändå är ersättningen densamma. Det gör att jag har blivit selektiv i mitt provsmakande. Jag tackar inte ja till alla provsmakningar.

När jag sökte försörjningsstöd (socialbidrag) under en månad förra sommaren fick jag veta att jag som motprestation måste arbeta på Myrornas lager i Tungelsta. Vilket resursslöseri, tänkte jag. Kan jag inte få söka en egen praktikplats på en förskola? Icke. I år var jag beredd på detta, men nu är det möjligt att söka en praktikplats genom Arbetsförmedlingen. När jag var på ett gruppmöte igår och fick info om Myrorna så var det flera som reagerade kraftigt. De hade sökte bidrag för hjälp med hyran under en månad. De skulle få ett ekonomiskt bidrag på 3000-4000:- och de var mäkta upprörda för att de skulle behöva arbeta heltid på ett lager för denna lilla summa. De ansåg att det var slavarbete.

Mitt gudfruktiga barn

Åttaåringen skriver ett eget brev till sin fröken som nu lämnar eleverna. Efter sommaren ska klassen få en ny (gammal) lärare. Brevet blir otroligt fint. Hon skriver det först på ett annat papper och skriver sedan rent det på ett finare papper, där hon också ritar jättefint. Hjärtan och mycket kärlek. Texten i brevet innehåller hyllningar till läraren och avslutas med "Må gud bevara dig som du är".

Ingen spilld mjölk

Åttaåringen och jag passerar en reklampelare med lila bakgrund och gul text där det står:

Spy bar har bytt till ett godare kaffe.
Kom i tid, det kan bli kö.

Åttaåringen säger:
- Blääää, Spy bar, vem vill dricka kaffe där? Spyr folk där?
- Nej, det är engelska och...
- Men det är ändå äckligt, man läser det ju på svenska och då står det SPY, vem vill gå dit??
- Jag har varit där.
- Bläää!
- Du kanske också vill gå dit när du blir stor.
- Aldrig, jag kommer aldrig att gå dit.

Jag tänker att det är ingen förlust.

New York Super Fudge Chunk

Nej, det är ingen särskrivning. Det är Ben och hans sidekick Jerry.

Need I say more?

Inte direkt manna från himlen

En stor fasa som jag levt med sedan jag flyttade in i den här lägenheten för sex år sedan är att någon del av taket ska falla ned. Murbuket ovanför balkongen är påbättrat i omgångar och målades över när vi flyttade in. Taket i vardagsrummet hängde ned i sjok och bättrades på och målades över när vi flyttat in. En spricka i åttaåringens rum som löper från taket och nedåt växer sig större år för år. Det hela ser rätt bräckligt ut.

Alldeles nyss när vi skulle gå in från gården så hörde vi ett stort brak och något som lät som att en elefant föll från en balkong. Många grannar klev ut för att se vad det var som lät. Det visade sig vara fasaden ovanför en av balkongerna i porten brevid min. De fick själva större delen av murbruket in på sin balkong, men det föll även delar in på två balkonger nedanför och på balkongen under lekte det ett litet barn. Riktigt skrämmande. Tur att det är dags för renovering snart. Överlever vi ett år till, tro?

Inte så konstigt

Min mammas läkare har varit nära pensionsåldern länge och nu har hon äntligen fått en ny. Genast fick hon genomgå grundliga tester och fick därefter en justerad styrka på sin medicin (nästan dubbel dos). Ja, hon har epilepsi. Inga enorma anfall då och då, utan mindre, men märkbara, anfall några gånger i timmen. Med den infon kan jag ha mer tålamod med henne. En aning mer i alla fall.

Svinförkyld

Så anser då Världshälsoorganisationen (WHO) att influensan är en pandemi. Kanske borde gå och ta ett blodprov, efter en vecka av hostade, snorande, huvudvärk, värk i kroppen med mera...

Fast, vad då, det är tydligen bara 250.000-500.000 personer per år som dör i "vanlig" influensa och jag har ju knappt ens feber...

Sommar, med lov eller ej

Hur ska det nu gå ekonomiskt denna sommar? Jag vet inte alls. Det känns oerhört osäkert. Ännu mer jobbigt känns det att inte kunna vara ledig någonting. Denna sista sommar jag har som student skulle det ju vara makalöst skönt att få vila upp sig, men sån lyx finns inte. Vilket gör att jag är väldigt välinställd till allt som andra kan tänkas vilja göra med åttaåringen. Bara hon får en bra sommar så känns det en aning bättre även för mig.

Nu ska jag njuta av varje ledig stund jag kan få tillsammans med världens skönaste unge.

Molnen hopar sig

Vi tänkte gå på Parkteatern på söndag, åttaåringen och jag. Det fick stiga åt sidan då åttaåringens kompis bjuder till kalas på söndag. Så hörde äntligen Pappan av sig; han vill ha med åttaåringen till Gröna lund på söndag. Naturligtvis anpassar vi oss. Med sorg i hjärtat fick åttaåringen säga nej tack till allt annat, hon vill ju träffa Pappan. Pappan vill att jag lämnar åttaåringen vid entrén till Grönan på söndag klockan 10. Gäääsp, tänkte jag, men det får väl gå. Sedan kom jag på att det väl inte är öppet då. Nej, visst, det öppnar kl 12. Utsocknes kanske inte vet sånt...

Så kan man också välja parti

Under kursen i Naturvetenskap på högskolan fick vi bygga saker på en hård skiva och läraren tipsade oss om att plocka ned de politiska partiernas skyltar när valet är över. Gratis material för eleverna att använda i skolan. Det har fastnat hos mig.

Jag har betraktat de olika partiernas reklamaffischer på stan. Det verkar som att Moderaterna och Folkpartiet är uteslutna; de har börjat med något nytt, icke stabilt, plastmaterial. Sossarna kör dock med de gamla vanliga plakaten.
På söndag kväll kliar det i fingrarna. Jag vill åka runt och plocka ned dem och hamstra. Än har jag dock ingen skola att lägga dem i. Till nästa val. Då. Då ska jag göra det. Då hoppas jag att de ännu använder de hårda skyltarna. Och då hoppas jag att jag har en skola, ett jobb, att hamstra dem i.

Vad är väl en bal på slottet

Jag inser nu att fram till för ungefär ett år sedan så såg jag mig själv leva som singel resten av mitt liv. Till viss del ser jag nog mig själv fortfarande på det sättet. Det handlar inte om att jag tror att jag är för bra för alla eventuella partners där ute. Det handlar snarare om att jag inte tror att någon eventuell partner skulle orka leva med mig och mina nycker. Jag drömde inte om prinsen som skulle svepa iväg med mig. Frågan är ifall jag någonsin i mitt liv har drömt om det. Jo, drömt har jag nog, men inte menat att det skulle appliceras på verkligheten. Att sedan kunna balansera barn, partner, ekonomi, studier/arbete och övrigt socialt liv med de vanor som får det hela att fungera är en helt annan dröm.

Jag förundras av hur lätt det är att falla in i gamla mönster och tänka negativa tankar. Jag börjar tappa mitt mål om att bejaka livet och dess innehåll. Där vill jag inte hamna. Nu är det fokus på positiv energi som gäller. Det är då jag kan dansa.

Med tiden blir det en lag

Djurskyddslagen ska ses över, enligt Svenskan. Jag tycker att det är bra konstigt att det inte finns något förbud mot tidelag. Idag finns det bara ett allmänt förbud mot att plåga djur. När det gäller sexuella övergrepp är tydligen jordbruksministern för ett explicit förbud mot tidelag i alla fall. Ja, något annat skulle han väl knappast basunera ut.

Kalas på flak

12 bilflak inom synhåll vid ett och samma tillfälle.

Smilla, min klasskompis från gymnasiet, och jag flyr in på en restaurant från karnevalljudet. Sedan diskuterar vi hur det kom sig att vi inte åkte flak när vi tog studenten. Det hade precis börjat bli populärt då. Fast det var inte direkt någon i vår klass som fann det särskilt lockande.

Nu sprutas öl eller champagne eller dylikt på oss som väntar på att gå över gatan.


Det är inte ens smålustigt. Jag är benägen att hålla med Musikmannen om att det är bara en ursäkt för fylla.

Denna dagen fem liv

Åttaåringen har fått utslag runt öronsnibben med det nytagna hålet. Eksem och röda prickar runt och på örat. Det kan dock inte vara nickelallergi, då örhänget är av plast. Så vi går till vårdcentralen. Distriktssköterskan säger:
- Det är nickelallergi.
- Örhängena är ju av plast.
- Det är plastallergi.
- Eh, är inte det rätt ovanligt?
- Jo, men det måste det vara.
Sedan berättade hon om sina erfarenheter om när hon tog hål i öronen och att hon fått plastörhängen av sin pappa och då kliade det, alla oäkta örhängen gör att det kliar, och jag minns väl att man kan bli allergisk mot PVC? Fast det kan det väl inte örhängena bestå av? Jag blev rekommenderad vitt guld till åttaåringen.

Sedan åkte jag till salongen där åttaåringen fick hål i öronen. En mycket trevlig dam hjälpte mig och berättade att hon hade använt titanium, plasten gjorde att hålen aldrig läkte. Detsamma gällde för hennes dotter - och dotters kompis. Sedan berättade hon mer om vilka erfarenheter de haft om hål i öronen. Jag blev rekommenderad rent guld.

Sedan begav jag mig till Guldfynd och pratade där med expediten som berättade om sina erfarenheter av hål i öronen - och inhandlade guldörhängen till åttaåringen. Dyra. It better work.

Strax därefter kom jag på att åttaåringen fått sköta rengöringen av sina hål på egen hand de senaste två dagarna och säkert spätt på rätt mycket lösning (etanol) på huden, så det var nog inte så konstigt att hon hade utslag...

Hemskare än hemskast

När jag läste om svenskan med en femårig son som försvann med planet, som verkar ha gått ned i djupet mellan Brasilien och Frankrike, så tyckte jag att det var hemskt. Sedan läste jag att hennes man, pappan till pojken, och deras gemensamma treåriga dotter reste samma rutt med ett annat plan, för att mötas i Frankrike. Då blev det hela på något sätt ännu värre. Fy tusan.

Kommunikation på hög nivå

För några dagar sedan förklarade jag begreppet procent för åttaåringen. Jag tror att hon greppade det mesta, men det är snabbt bortglömt. Att 100% är det totala av något borde dock bestå.

Medvetet kollar jag det när vi går genom skogen, då hon säger:
- Mamma, är det verkligen säkert att de ska bygga hus här i vår skog?
- Ja, det är nog kanske 80% säkert.
- Jaha, så när det är 20% till så är det alltså bestämt?
- Mmm.
- Vi måste varna alla harar, ekorrar, maskar, myror och andra djur.

Tänk om det fanns möjlighet att ha den sortens kommunikation med elever i skolan, den sortens närhet och möjlighet till att förklara på den nivå de befinner sig på. Då skulle alla barn utvecklas optimalt. Tiden räcker dock inte till, känns det som.

Väljer min sponsring

Nu har jag fått en kommentar på mitt inlägg nedan om Comhems finurliga damer, från någon som säger sig representera Comhem - och tycker att jag ska följa deras snack på twitter. Jag fattar att det inte är någon som har läst mitt inlägg, utan enbart vill sprida ett - som de hoppas - bra budskap om företaget. Det kommer inte att ske. Inte här i alla fall.

Pragrafryttare

Nu vet jag inte riktigt. Jag vet att jag inte kan få a-kassa, då den nuvarande regeringen ändrade den möjligheten för studenter. Håller dock på och anmäler mig som arbetslös för sommaren (as usual), då jag ändå behöver få det bekräftat från a-kassan att jag faktiskt inte får någon ersättning från dem. Bara så att jag kan visa upp det ifall jag skulle behöva söka ekonomisk hjälp från kommunen. Nu har jag läst reglerna från a-kassan mer noga och där står:

"Om du studerar betraktas du inte som arbetslös och har normalt inte rätt till arbetslöshetsersättning. Undantag från detta finns, exempelvis om du före arbetslösheten heltidsstuderat jämsides med ett heltidsarbete eller om du har deltidsstuderat jämsides med ett deltidsarbete."

Hur tänker de att man ska kunna heltidsstudera och samtidigt ha ett heltidsarbete?

Bespisningsbesparing

Jag arbetar extra som lärare i en friskola i ett relativt välbärgat område. Det är mycket intressant. Jag finner endast ett fåtal punkter där skolan skiljer sig från en kommunal skola. Det finns t ex ingen personal i bespisningen. Undrar hur mycket de sparar på det.

Det märks också på barnen att de till stor del består av ett annat klientel än på de skolor som jag tidigare varit på. Mest markant blir det när vi talar om flygplan och på frågan vilka som har flugit med ett flygplan så räcker varenda unge i klassen upp handen. Endast två av barnen tittar på de andra, annars räcker 20 ungar spontant upp handen. Det kanske är så det ser ut idag. Åttaåringen hemma kanske inte överdriver när hon säger att ALLA andra i hennes klass har flugit.

Annars är det mesta sig likt. Jag lär mig alla pojkarnas namn i klassen snabbt - det är dem man får säga till ofta - och flickorna ritar fina teckningar till mig - det är dem man ska sitta stilla med.

Marodör

Fåglar bygger ibland bo i ventiler. Vi har flera nära marknivå på vår gård och där har en fågel byggt bo och nu skriker ungarna för fullt.


Lagom till att våra nya grannar flyttade in för några veckor sedan så blev det liv i luckan och vi kunde se en unge skrika efter mat. Vraje dag kämpar fågelmamman och flyger fram och tillbaka. Den nya grannen, sjuårige Ibrahim, kan dock inte låta bli att peta in i hålet. Han har tryckt in både grenar och kvistar och uppmuntrar de andra killarna på gården att göra samma sak. I början lyckades jag hejda honom några gånger, men igår fann jag en kvist som satt fast instucken i boet. När jag drog ut den var en av de äldre pojkarna ute och sa att det var vår nya granne som gjort det (fast jag betvivlar att han själv sett Ibrahim göra det). Han är inte snäll, sa pojken till mig. Jag är benägen att hålla med. Jag tror inte att någon fågel kunnat komma varken ut eller in med den kvisten där. Hoppas att de överlevt.

Igår kom åttaåringen hem och sa att Ibrahim klivit fram till henne i matsalen och sagt:
- Du kommer att bli uppäten av fåglarna på gården.
- Men snälla, vad fånig han är! Vad sa du då?
- Jag bara tittade på honom (överseende med himlande ögon) och sa nej, det kommer jag inte.

Jag förstår nu

Jag lyssnar till ett par på t-banan, en vardag strax efter lunchtid. Det är en man och en kvinna och de är i min ålder, give or take five years. De har ett förhållande. Som det verkar så har de nyligen varit och tittat på ett nytt boende. Ett boende som kvinnan vill ha, men inte mannen. Mannen surar nu. Han pratar som en treåring.
- Du skulle ju inte tvinga mig till något. Jag vill inte.
- Men du...vi måste inte...
- Det här är ju inte det jag vill, det är bara det du vill.
- Nej, jag vet, men det är ju så bra...

Sedan urartar samtalet och jag häpnar över hur de kan ha den konversationen mitt bland folk. Kvinnan blir till en hund med svansen mellan benen och mannen som en trotsig unge som inte längre vill vara med och leka.

Det är då det slår mig med full kraft. Jag ska vara tacksam att jag inte levt med en sådan karl under tiden som jag uppfostrat åttaåringen. Om jag hade levt med en sådan man (läs: åttaåringens pappa) så hade jag troligtvis inte lyckats uppfostra mitt barn lika bra som jag nu anser att jag har. För jag hade haft ett till barn att sköta. Jag har vetat det tidigare, men aldrig riktigt förstått vidden av det hela förrän nu.

Med det inte sagt att alla män är som småbarn. Jag har dock mött många som skulle kunna vara en aning mindre småbarnsaktiga och en aning mer ánsvarstagande.

Hyfs och ohejdad vana

På tunnelbanan upplever jag ofta smutsiga säten efter någons fötter och jag ser ofta (i huvudsak) ungdomar som sätter upp skosulorna mot sätet mittemot. Vid flera tillfällen har jag även sett och hört (i huvudsak) äldre människor ryta till åt dessa ungdomar att ta ned fötterna från sätet. Utan resultat dock.

När jag sedan ser nyblivna föräldrar som tidigt låter bli att inpränta förståelse och respekt för andra människor i sina barn, så kan jag ju ana hur det kommer sig att det ser ut som det gör.

Släkten ÄR värst

Åttaåringens morfar har skrivit ett (tror han) lustigt mail till sin bror, ur åttaåringens perspektiv. Han skrattade högt när han ringde och läste upp det. Jag fattade knappt något, men han mailade det till mig sedan och jag var måttligt road. Jag funderade på ifall han var full när han skrev det. Det var hyfsat fullt med fördomar. Jag lät det rinna av mig.

Så idag kom det i en annan version: i brevform till åttaåringen. Hade jag vetat att kuvertet innehöll den texten så hade jag öppnat det i förväg och inte givit det till åttaåringen. Hon läste det och läste det och läste det. Emellanåt skrek hon rakt ut av förolämpning. Till slut sa hon:
- Vet du, mamma, ibland är han så överdriven att han är inte ens rolig. Hur kan du ha en sån elak far?

Finurliga damer lurar inte mig

Judit och Judit må vara hur goa som helst, men det ger inte deras arbetsgivare mer positiva vibbar i min värld. För det är verkligen så: Comhem kan inte finnas i verkligheten.

Ännu en natt på museet

Åttaåringen och jag har sett filmen En natt på museet 2 med Ben Stiller i huvudrollen. Jag ger den 3 Lärare, men enbart för att den innehåller så mycket kunskap om olika (i huvudsak amerikanska) figurer. Åttaåringen tyckte att den var supderduberbra, men jag tyckte att den var måttligt roande.

Because my daddy told me so

Två tjejer i gymnasieåldern sitter på t-banan på väg ut till förorten på söndag eftermiddag. De ska plugga ihop, men är frestade att gå ut och festa istället. De pratar om vad de ska göra i sommar. Den ena börjar prata om när hon var i Mexico senast, i öknen, det ligger precis i Texas. Jo, det är så hon säger. Hennes pappa kommer visst från Mexico. När han kom därifrån senast var strax efter larmet om svininfluensan. Folk de kände ville inte sitta nära pappan, eller tjejen, dottern, då. Nu ska tjejen åka dit igen i sommar. Kompisen verkar skeptisk.
- Ska du? Är inte det farligt då?
- Äh, min pappa säger att allt det där med svininfluensan inte är sant. Det är bara politiskt, du vet. Första larmet om influensan i Mexico kom två dagar innan Obama skulle komma på besök. De ville väl inte ha honom där.
- Nähä...men har de inte munskydd och sånt...?
- Äh, nej, min pappa säger att det är inte så många som bryr sig.
- Men de stängde ju affärer och så...?
- Nej, det hände nästan ingenting, det var en dag eller så, men de flesta levde på som vanligt och handlade och så.
- Jaha...

Härda ut

Regnet kommer imorgon. Tredje dagen med +35 grader i solen. En smula outhärdligt är det. När jag kan ligga på en gräsmatta är det dock rätt skönt.

Pappa är inte valbar

Nu har det gått ett par dagar sedan åttaåringen skickade sitt sms till Pappan. Han har inte besvarat det. Åttaåringen ville ringa honom och höra vad han hade att säga. Vi provade både på hemnumret och på mobilen. Det gick fram många signaler på båda, men ingen svarade och det fanns ingen telefonsvarare. Jag försökte trösta med att han nog skulle se på mobilen att hon ringt, och förhoppningsvis ringa tillbaka senare. Vid läggdags hjälpte det dock föga mot besvikelsen att han ännu inte hört av sig.

Hur skämmig får man bli?

Cohen som Bruno , när han skämmer ut sig på MTV-awards, eller när han spelar Borat, det blir en aning för mycket. Det finns inga gränser. Är det vad 00-talet kommer att bli ihågkommet för? Årtiondet då allt var tillåtet. Det är lite som att lyssna till Schyffert och hans försvarstal av 90-talet (som han väl tillslut kom fram till att han borde göra något av). Fast på en annan nivå. En mer seriös nivå. När han pratar allvar om sina sängvätarproblem så vet jag inte ifall jag ska skratta eller gråta. Det visste jag inte när jag såg Borat heller. Jag har hört flera killar hylla filmen Borat. Jag tänker att jag kanske borde hålla mig på minst armlängds avstånd från de killarna. Även om några av dem menar att varken Cohen eller Schyffert talar sanning, allt är fejk för att det ska bli en bra show.

Gulp

Skolan är slut och nu kan kan jag äntligen tacka ja till jobb från bemanningsfirman. Trodde dock inte det skulle bli något denna vecka, då de flesta skolverksamheter väl håller på och avslutar för terminen. Det fanns det dock, men flera tuffa jobb. "Stökiga barn" kallade arbetsgivaren dem som jag skulle ansvara för. Det skulle helst vara en man som tog sig an de barnen. Jag kände mig nödgad att tacka nej. Samtidigt som jag tänker: hur ser dagen ut för de barnen idag då? Det fanns jobb inom förskolan också. Så det lär bli där jag hamnar. Även det känns en aning nervöst, men spännande också. Finally, liksom. Få betalt för det jag nu är utbildad till.

Dagens funderingar

Undrar om det är en bra idé att lära sig busvissla. Just in case you might need it.

Undrar om det är en bra idé att ta för vana att alltid bära runt compeedplåster i väskan. Just in case you might need it.

Undrar om det är en svenska - eller västerländsk för den delen - vana att ha lektyr inne på toaletten. Just in case you might need it.