Jag är exceptionell, eller normal

Varje gång jag har träffat Musikmannens 10-åriga dotter så har hon talat om för mig hur snäll jag är. Jag är SÅ snäll. Jag ÄR så snäll. Jag är så SNÄLL. Igår nästan skrek hon när hon gnällde fram det. Ameeeen, du är såååååå snääääääll! Ändå hade jag inte gjort någonting alls som jag tyckte kunde fått henne att tycka att jag var snällare än någon annan vuxen människa. Så jag var tvungen att fråga.
- Men du, vad är det jag har gjort som får dig att tycka det?
- Du är ju så snäll.
- PÅ vilket sätt, vad är det du tänker på?
- Du är ju bara så snäll!!
- Jag gör ju ingenting särskilt, så hur kommer det sig att jag är snäll?
- Det bara är så!
- Jag beter mig bara helt vanligt...
- Nej, det gör du inte.
- Jo, jag är mitt vanliga jag och gör inga konstigheter som skulle kunna tänkas vara jättesnällt.
- Jo...
- Men vad, vad tänker du på...?
- Du är bara så snäll!
- Okej, då är det väl så.

Jag inser dock att det troligtvis är i det normala det ligger. Vad är normalt - och för vem är det normalt? Om man som barn är van vid att de vuxna omkring en ofta höjer rösten och beter sig som att man som barn är ett irriterande inslag i livet, så blir ju det normen, det normala. Möter man sedan en person som inte gör det, utan som verkligen lyssnar och talar till barnet som en medmänniska så kanske det inte ter sig normalt - utan exceptionellt snällt.