Musikmannen svär. Han svär absurt mycket. Så pass att det nästan svider i öronen att lyssna till honom ibland. Både Åttaåringen och jag reagerar på det, vi som nästan aldrig svär. Musikmannen tycker att det ger kraft till det han vill säga. Så brukar jag också tänka om svordomar. Fast det fungerar ju bara när de används sporadiskt, annars tappar de liksom sin kraft. Anser jag.
Under Midsommarfirandet berättar Musikmannen något för mig och Åttaåringen. Varje mening innehåller minst en svordom. Åttaåringen och jag tittar på varandra. Jag tänker att Musikmannen borde gå någon form av avvänjningskur, han kanske borde ha ett sånt halsband som hundar kan få ha, som ger dem en stöt när de gör något fel. Fast jag säger inte det. Jag säger bara att han kanske borde försöka att inte svära så mycket. Åttaåringen säger:
- Ja, du borde ha ett sånt där halsband som hundar har. Ett sånt som gör att de får en stöt när de gör något fel. Så varje gång du svär så får du en stöt.
I rest my case.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar