Som mamma är man vacker, men sliten

Aina, en väninna från Finland, kommer på besök om några dagar. Vi gick i skolan tillsammans. Jag träffade henne senast för ett par år sedan, utan barn. Hon har två söner, 8 och 6 år. Åttaåringen minns varken henne, eller sönerna. Inte så konstigt. Tur att jag dokumenterat flitigt med kameran under Åttaåringens uppväxt. Vi tittar på foton och det visar sig att Åttaåringen och jag har träffat Aina och hennes söner vid fyra tillfällen, men senaste gången var när Åttaåringen var nästan fyra år. Då, på den tiden, för hela fem år sedan, såg både Aina och jag väldigt unga och fräscha ut.

Bland våra foton finns även bilder från när jag har träffat mina väninnor utan att Åttaåringen har varit närvarande. Jag inser att jag ser mer och mer sliten ut på korten, under de åtta år som gått. Det är som en dokumentation av en negativ utveckling. Åttaåringen ser bilder av kvinnor som hon inte känner igen, fastän hon vet vilka det är. Hon tittar närmare och namnger mina tjejkompisar:
tokiga Smilla (mamma till stora D och lilla J),
M (mamma till stora M och mini A),
I (lilla Os mamma),
L (lilla Es mamma) och
väninnan M.

Den enda som är sig lik är väninnan M, hon som inte har barn. På bilderna ler vi, vi är glada och stojiga (och har druckit vin...).

Åttaåringen gapar av förvåning och säger:
- Gick ni i high school tillsammans eller något?
- Hur menar du då? High school, du menar i skolan tillsammans, som gymnasiet? Ja, men inte här på bilderna.
- Ni ser så unga och...glada ut.
- Det är vi väl också.
- Så där ser ni inte ut nu.
- Nej, kanske inte...