Jag lyssnar till ett par på t-banan, en vardag strax efter lunchtid. Det är en man och en kvinna och de är i min ålder, give or take five years. De har ett förhållande. Som det verkar så har de nyligen varit och tittat på ett nytt boende. Ett boende som kvinnan vill ha, men inte mannen. Mannen surar nu. Han pratar som en treåring.
- Du skulle ju inte tvinga mig till något. Jag vill inte.
- Men du...vi måste inte...
- Det här är ju inte det jag vill, det är bara det du vill.
- Nej, jag vet, men det är ju så bra...
Sedan urartar samtalet och jag häpnar över hur de kan ha den konversationen mitt bland folk. Kvinnan blir till en hund med svansen mellan benen och mannen som en trotsig unge som inte längre vill vara med och leka.
Det är då det slår mig med full kraft. Jag ska vara tacksam att jag inte levt med en sådan karl under tiden som jag uppfostrat åttaåringen. Om jag hade levt med en sådan man (läs: åttaåringens pappa) så hade jag troligtvis inte lyckats uppfostra mitt barn lika bra som jag nu anser att jag har. För jag hade haft ett till barn att sköta. Jag har vetat det tidigare, men aldrig riktigt förstått vidden av det hela förrän nu.
Med det inte sagt att alla män är som småbarn. Jag har dock mött många som skulle kunna vara en aning mindre småbarnsaktiga och en aning mer ánsvarstagande.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar