Döden kan vara snäckprydd

Tillsammans med åttaåringen stannar jag vid den judiska kyrkogården. Jag blir glatt överraskad av att hon är så oerhört intresserad av det jag vill visa. Vi tittar på stenarna och försöker läsa vad som står, men det är inte många tecken som är med bokstäver som vi kan läsa. Några namn kan vi tyda. Det är vackra namn. Åttaåringen undrar varför det inte finns några blommor vid någon grav. Jag säger att jag tror att judar lägger steanr på sina gravstenar, som en hälsning om att någon varit där. Det gillar åttaåringen och vi ser några stenar här och där. En slät vit liten sten på en stor gravsten fångar vår uppmärksamhet. Sedan ser åttaåringen att det är krukor ovanpå några av stenarna.
- Varför är det så?
- Jag tror att det kan vara urnor. Det kanske visar att det är inte kropparna som är begravda, utan bara urnan.
- Vad är en urna?
- Som en sån där (pekar på urnan på stenen) behållare som man lägger askan i efter att kroppen har blivit bränd.
- Urna. (Hon smakar på ordet.) Aska.
- Ja, det blir aska, som ett pulver bara, kvar av kroppen när den är bränd och det ryms i den där urnan.
- Hur är min gammelmormor begravd?
- Min mormor? Hon är inte begravd. Hon är bränd, men sedan är askan strödd i en minneslund. Din mormor ville inte ha en grav, vi kom fram till att man inte behöver en specifik plats att gå till, som en grav, utan att man kan ha speciell plats var som helst i världen.
- Som Airo i Avatar.
(Thank heavens att jag också sett serien!)
- Du menar när han tänder ett ljus för sin döda son vid ett träd?
- Ja.
- Precis.
- Kan man ta hem urnan och ha den hemma?
- Ja, vissa gör det. Fast jag tycker att det är lite äckligt.
- Varför då?
- Det är ju som att ha den döda hemma, även om det inte är kroppen.
- Jag tycker att det är fint. Då skulle man kunna lägga i några snäckor och göra fint för askan inne i urnan.
- Ehhm, jo...det skulle man nog kunna.
- Hur vill du bli begravd, mamma?
- Jag vill också bli bränd, och gärna strödd.
- Okej.

Sedan gick vi till Konsum och handlade.