It takes two

I två års tid har jag övat tiotalsövergångar med Åttaåringen. När man räknar 8+5, så tänk alltid på det största talet först, räkna sedan ut hur mycket som behövs från det andra talet för att komma upp till tio och vad är då kvar? Lägg till det. Åttaåringen fixade det i början, men tappade det sedan. När jag nu försöker ge råd om hur hon ska räkna, så blir hon mest arg och vill inte höra på.

Igår kom Åttaåringen hem och berättade att hennes lärare hade givit henne ett tips: När man räknar t ex 8+5, så tänk alltid på det största talet, räkna sedan ut hur mycket som behövs från det andra talet för att komma upp till tio och vad är då kvar? Lägg till det.
- Det är jättenkelt att räkna så, mamma!

Well, duh...

Nog för att Åttaåringen inte har någon manlig förebild som dagligen kan bekräfta att det jag säger är bra att ta till sig, men ändå. Det är på min egen unge som jag förstår, upprepade gånger, att barn måste påminnas om saker och lär sig hela tiden på nytt en kunskap som man skulle kunna tro att de har befäst. Det är inte mycket man lär sig för livet - om man inte får möjlighet att pröva den kunskapen.

Forever and ever

Det är alltid värre för den som blir kvar när någon flyttar. Det vet jag, det var likadant när jag som nioåring lämnade min barndom och flyttade till andra sidan stan. När jag nu nyligen fick kontakt med min närmaste barndomskompis - som jag inte haft någon kontakt med sedan jag var 10 år - så fick jag veta att hon undrat så och att jag alltid funnits i hennes tankar. På samma sätt har hon funnits i mina. Livet gick dock vidare fortare för mig än för henne, som blev kvar.

Igår skulle jag köra Åttaåringen till Uppsala för att hälsa på kompisen Lorena, som har flyttat dit. Åttaåringen skulle sova över och förväntningarna hade byggts upp i flera dagar. Hon har gråtit av saknad flera kvällar den gångna veckan. P g a sjukdom blev resan tillslut inte av och Åttaåringen var nästintill otröstlig. Som tur var kunde Lorena komma ned och har nu sovit över hos oss istället.

Nu sitter de och spelar spel. Lorena önskar sig det spel som Åttaåringen har.
- Alltså, jag önskar mig det här spelet. I födelsedagspresent. Nej, i julklapp. Var har du köpt det här spelet?
- På BR.
- Kan inte du vara hos mig något på....julen...
- Jo...
- ...eller på nyår. Nyårsafton kan vi fira tillsammans.
- Ja, det gjorde vi ju förra nyårsafton.
- Just det.
- Ska vi göra så här: vi försöker fira så många nyårsafton som möjligt tillsammans någonsin?
- Ja!
- Så alltid om jag kan välja att fira med någon annan eller att vara hos dig, så kommer jag att välja att vara hos dig.
- Ja!

Sedan spelar de vidare.

Hon lär inte börja bära brun uniform

De senaste veckorna har Åttaåringen och jag diskuterat Hitler, bl a. Hon kommer med många kluriga frågor om allt möjligt. Vilket verkligen får mig att ifrågasätta mitt yrkesval (lärare). Vem var statsminister i Sverige 1992? Varför finns det hårda och mjuka vokaler? Och så vidare. Nu är det snart FN-dagen och Hitler kom på tal i skolan. Som en naturlig följd efter Barnens rättigheter och andra världskriget. Åttaåringen ställde sin lärare mot väggen. I slutänden var det som fastnade hos Åttaåringen att hennes klasskompis Niklas sa att Hitler också gjort bra saker, som t ex grundlagt autobahn. (Vilket jag inte hade en aning om.) Vad är då autobahn, mamma? Att jag faktiskt hade åkt på den höjde mitt coolvärde en del.

I övrigt måste alla fakta som kommer från mig också bekräftas från morfars håll.
- Morfar är som en historiebok, mamma.

Bullmamma wannabe

FN-dagen i Åttaåringens skola. Alla föräldrar till barnen i klassen har blivit uppmanade att baka något, gärna från sitt hemland. Sockerkaka, går det bra? Nej, Åttaåringen tyckte rulltårta. Fine. Med sin glutenallergi lär hon inte kunna äta mycket av övrigas bakverk. Ska bli itressant att se vilka som har bakat något. Det hela skulle vara ännu mer intressant ifall bakvrken kunde ge något, t ex en slant till klasskassan, eller som en annan skola gör; samlar pengar till fadderbarn. Åttaåringens skola har dock inga fadderbarn. Här går fadderbarnen i skolan istället...

Lätt ångest

Inser plötsligt att den lilla skvätt pengar som kommer från CSN i december är den sista utbetalningen jag någonsin kommer få från dem, min fasta inkomst de senaste fem åren. Det lär skita sig rejält i januari. Aargh, jag får nog panikanmäla mig till någon kurs för säkerhets skull. Fast jag har ju jobb på förskolan. Det kanske skulle vara lite skönt att jobba med barn som inte kan tala, för omväxlings skull.

Utvecklingsstörning eller inlärningssvårigheter

När jag tittar på Uppdrag granskning och programmet om barnen (ungdomarna) som blivit placerade i särskolan, så blir jag riktigt upprörd. Jag vet ju att det är så här det går till. En kort stund i programmet berörs det som är den verkliga anledningen till att det blir så här: pengar och tid. Antingen har skolan inte tillräckligt med personal - eller så har personalen inte tillräckligt med tid - som kan bemöta de elever som befinner sig i någon form av ingenmansland. Skolan löser det genom att lägga över problemet på någon annan. Jag har full förståelse för att det är oerhört problematiskt och inte är en lättlöst situation, men hur kan det få gå till så här...?

Livet är hårt

Åttaåringen har fått sina foton från skolfotograferingen. Hon är absolut inte nöjd med dem. Hon gråter över sina skavanker. Jag tröstar och tröstar. Det är konstigt att hon på skolfoton aldrig blir lika avslappnad och glad som hon blir på andra foton. Eller kanske inte förresten. Vi har i alla fall kommit överens om att hon ska öva framför spegeln så att hon känner sig avslappnad inför nästa fotografering. "Skavankerna" kan vi inte göra något åt. Jag kan bara hoppas att hon känner sig mer bekväm med dem tillslut.

Weed for all

På t-banan från city ut mot förorten. Lördag kväll, nära midnatt. Intill mig sitter fyra unga killar, ca 16 år gamla. Två är svenska, två är ett amerikanskt tvillingpar. De svenska killarna ska ta med de amerikanska ut i bushen i förorten, till något ställe där ungdomar hänger. Det låter som att de talar om det ställe där en flicka blev dödad i början av sommaren.

Killarna jämför musiksmak och filmsmak. De enas om att Saw är en rätt bra film. Vid ett tillfälle säger en av de amerikanska killarna att en film är "gnarly". De svenska frågar vad det betyder. De am. definierar det som "nasty".

De amerikanska killarna har ölflaskor i jackfickan. De svenska killarna varnar när securitasvakterna kliver in i vagnen. De amerikanska killarna bara fnyser överlägset. De har weed med sig också. Svenskarna undrar om de kan köpa det hemma.
- It used to be harder, but then my dad found my weed and it turns out he smokes weed too, so he hooked us up with a dealer. So now we buy for both him and us. Then my mom found my weed and she used it too. She is kind of gnarly. Now we all use it, but my mom doesn´t want to admit to it.

I spent a week there once

På vägen hem från England så frågar unga T mig vad jag faktiskt fick med mig från den här resan. Unga T är väldigt skeptiskt; hon tycker inte det gav mycket. Några lektionstips och minimalt med grammatik. Om våra lärare på Universitetet gått på kurs i stället, så kunde de ha lärt ut detsamma. Jag inser dock att det säkert kommer mycket under den här veckan, som vi missar då vi endast stannade en av de två veckorna. Den här veckan skulle innehålla mycket mer lärarledda lektioner än den gångna veckan. Tyvärr. Events och sociala tillställningar i all ära, men jag hade mycket hellre fått med mig mer tips inför mitt yrkesval.

Jag tar dock med mig minnet av den uppsättning av Romeo och Julia som vi fick ta del av: "Romeo and Juliet: Unzipped", på Salisbury Playhouse. Den var helt brilliant. Spelad av ungdomar, för ungdomar. Det var inte den ordinarie uppsättningen, utan en (flera) förklaring till hur man kunde spela - och tolka - Romeo och Julia.

Jag tar också med mig flera lärdomar från besöket i en låg- och mellanstadieskola i England och hur deras skolsystem är uppbyggt. Tänk att börja skolan redan från 4-5 år. Då börjar de i förskoleklass. Jag vet inte om det är bra, men till viss del kan jag tycka det. Vid 8 år ska de kunna multiplikationstabellen - och läsa en rätt tjock bok. Många svenska barn skulle klara det, om de fått chansen. Har de inga assistenter i klasserna? Jo, barnen plockas ut och får extraundervisning. När de går iväg på gympa så ligger det klädhögar på bänkarna. Det visar sig att de inte har några omklädningrum och duschar. Upp till de är 11 år så byter alla om i klassrummet, inför varandra. Öööhhmm...

Sedan tar jag med mig flera personliga insikter, som att det t ex inte är särskilt kul att flyga.

Tyvärr blev det inte att vi besökte några crop circles, då allt redan var skördat...

Life in the fast lane

Var på bio med Åttaåringen igår. Vi såg Up!, som vi väntat på ett tag. Den var verkligen makalös. Mest tror jag att själva historien imponerade på oss. Hur man ens kan komm apå en sån historia förbluffar mig. Inom fem minuter hade vi upplevt hur Mannen-som-bor-i-husets liv passerat revy från småbarnsåren till pensionärsåldern. Det var fascinerande. Vid ett par tillfällen under filmen blev både Åttaåringen och jag smått ledsna över vad som hände i filmen, men mest skrattade vi åt alla andra saker. Det var mycket mer action och lite småläskigheter än vad jag trott att det skulle vara.

Jag tror att Åttaåringen reagerade starkast när Mannen-som-bor-i-husets fru inte kunde få barn. Att en kvinna inte skulle kunna bli med barn var helt främmande för Åttaåringen och hon grubblade bort flera minuter av filmen på detta fenomen. Måste prata mer med henne om det sedan.

Well then, sugar me up, daddy!

Min pappa tycker att jag ska införskaffa en ny tvättmaskin. En ny TV vore kanske också bra. För att inte tala om en ny dator. (Den senare fungerar dock mycket bättre/snabbare nu när jag har tagit bort de program som han installerade under sin tid i mitt hem.) Jag säger att det finns inga pengar för sånt. Han säger att jag kan låna av honom. "Inom ett år är det ju avbetalat." Ja, om jag har ett jobb nästa år. Kanske.

Premonition

Jag tittade på tvättmaskinen när jag skrev instruktioner till barnvakterna, innan jag åkte till England. Jag tittade på den och tänkte att den sjunger på sista versen. Kanske kommer jag aldrig få använda den igen.

Bara min pappa har använt den under veckan som gått. Och klagat på att den lät döende. När jag kom hem körde jag en maskin, sedan dog den. Trumman snurrar inte. Tippen nästa. Så himla typiskt.

Förra veckan pratade jag med klasskompisar om fenomenet att de flesta manicker (TV, mobiltelefon m m) verkar ha ett inbyggt chip som gör att de inte fungerar när de har passerat garantidatumet, eller när man har slutat betala av på dem. Tyvärr gäller inget av detta min tvättmaskin. Den inhandlades för exakt 10 år sedan. Den har tjänat mig väl. Vila i frid.

Hemma bääääääst

Åh, vad jag har längtat hem. Min underbara sköna säng. Slippa känslan av att vara inneboende och smyga runt i huset.

Jag blir nästan en aning arg när jag tänker "fri utbildning". Vi har pungat ut 3500:- för den här resan och sedan har de flesta haft med sig runt 3000:-. Jag har spenderat 2000:-, men så var jag bara där halva tiden - och behövde köpa en massa medicin.

Är jag enbart besviken? Jag vet inte. Hade det varit bättre om jag inte varit sjuk? Visst, men hade det givit mer? Jag måste fundera ett tag.

Lilla blå, saknad som få

När unga T och jag plockar våra väskor från bandet på Arlanda så upptäcker vi att ramen på hennes gigantiska rullväska verkar ha brutits itu. Unga T går med bestämda steg på klagomålsdisken. Jag beundrar henne för det, jag skulle nog inte ha orkat bry mig. Vi frågar en tulltjänsteman om vägen. Det är nästan mitt i natten. Han tittar skeptiskt på oss och frågar ifall vi kom med det afrikanska flygbolaget. När vi svarar nekande och säger SAS så skiner han upp något och visar gladeligen vägen.

Tjänstemannen vid SAS disk undersöker noggrannt unga Ts väska och väljer tillslut att acceptera skadan och ber henne packa ur sin väska. Vi tittar skeptiskt på honom. Unga T undrar om hon då får en svart plastsäck. Nej, hon ska visst få en helt ny, likvärdig väska. Vi tittar ännu mer skeptiskt på honom. Hans kollega går och hämtar en på lagret.
- Hur många väskor har ni i lager då? undrar jag.
- Ca 400 stycken kanske.
Jag är rätt imponerad. (Only in Sweden, tänker jag.)

När jag sedan ska flytta mina väskor och hjälpa unga T att packa om, så inser jag att även min väska är trasig. Låset som hållt ihop dragkedjan har slagits i bitar. Mannen vid SAS försöker reparera skadan, men gör bara det hela värre och blixtlåset kan nu inte användas. Så även jag måste få en ny. De har dock ingen i den prisklassen. Hans kollega kommenterar bryskt och sarkastiskt att jag nu bytt upp mig, när hon ställer ned den nya väskan intill mig. Ja, visst, men det sentimentala värdet då? Min lilla blå väska, köpt för en hundralapp på Ikea för ca tio år sedan har varit med mig genom så mycket. Jag vill inte riktigt bara släppa den. Inser dock att jag måste, packar snabbt om och vi beger oss sedan hem.

När Åttaåringen insåg att hon aldrig mer får se lilla blå, så började hon gråta.

Brevet hem

Tjena morsan, tjena farsan, här är brev från.....en djävligt übersjuk dotter som ligger och skakar tänder nätterna igenom och knaprar smärtstillande så mycket hon bara kan...

Familjen är överklass och väldigt trevlig. Deras hus är som taget ur en tidning. I vissa rum får man inte gå med skor och vissa rum ska man helst inte använda alls. Jag ser på TVn att tydligen är det inne att ha ett "Conservatory". Den här familjen är helt inne; de kan inte leva utan sitt "uterum", som de använder som vardagsrum - dock endast på helgen.

Det gör skillnad

Inget är direkt nyheter för mig, men det var många år sedan jag funderade över dessa saker. Tänk att så lite förändras.

Varför säger de "half eight" när de menar "half past eight"? Det låter ju som halv åtta.

Varför har de inte treglasfönster? Varför har de ytterdörr och bakdörr öppen större delen av dagen?

Varför går de med ytterskor inomhus - och ändå har heltäckningsmattor?

Varför har de separata varm- och kallvattenkranar? Ska man ta lite från varje och bland i sin kupade hand, innan man kan tvätta händerna...?

Varför äter de aldrig frukt och nästan aldrig grönsaker? Hur kommer det sig att de inte har skörbjugg? Kroppen skriker efter C-vitamin efter ett par dagar!

Hur kommer det sig att de äter smörgåsar till lunch (inte lagad mat) och en rätt bastant middag så pass sent som kl 7-8 på kvällen? Har Sverige missat något? Kanske är det fel att inte äta något efter 6 på kvällen...

Varför har inte vi också skoluniform i Sverige? Tänk så mycket lättare det skulle vara att välja barnens kläder på morgonen. Fast jag tycker synd om de små 5-åringarna som går i skjorts och kjol när det är småkallt och så attans fuktigt och rått som det bara kan bli i England...

I like the way you´re thinking

De klasskamrater jag spenderar mest tid med är unga T (25 år) och unga S (22 år). Unga S och jag har hängt rätt mycket de här dagarna. Hon är så skön. Hon är den häftigaste bruden jag har umgåtts med på länge. Hon är cool utan att anstränga sig, och utan att ha en jobbig attityd. Det är så himla kul att umgås med en sån person.

När vi pratar om hur första mötet med våra värdfamiljer blev så kan Unga S haspla ur sig:
- Jag bara sa att jag gillar Slipknot, så blev alla lugna och avslappnade.
Vi andra stirrar stumma på henne i någon sekund. Vi som sedan fattar skämtet skrattar gott, övriga undrar nog vad Unga S är för en typ.

När jag visar henne Boots och deras låga priser på smink så flippar hon och blir köpgalen. Sedan har vi roliga samtal och promenerar runt i staden. Det visar sig att hon är uppvuxen där jag nu bor. Hon berättar mycket om sitt liv och sin familj. Det är som en frisk fläkt. Sedan hjälper jag henne att hitta dit hon ska på kartan och ger henne tips var hon kan köpa frukt (Sainsbury´s och Tesco).

Unga S är alltid hungrig. Hon undrar högt:
- Om jag är så här nu, hur ska det då bli om jag någon gång blir gravid? Herregud, jag måste ju gå med dropp då!

När jag stoppar i mig ytterligare en Panodil (Ponodol, tror jag att de heter i England) så säger Unga S syrligt:
- Stackare. Den här resan kommer du att minnas som då du blev pillerberoende.

Vilse i pannkakan

Vi trallar runt i staden. Jag halvt i influensakoma, men jag tar mig ändå sakta framåt. Snart hittar jag rätt bra. Unga T har koll på vart vi ska, och bestämda åsikter om vilket håll vi ska gå. Jag argumenterar inte. Unga S hänger med. Hon berättar om sin värdfamilj. Mannen i huset verkar vara värsta slackern. De har dock haft ett samtal om politik. Unga S verkar en aning oförstående (och Unga T fattar inte heller), så jag försöker skapa klarhet.
- Jag fattade inte vad han pratade om. Han sa en massa saker om Tony Blair och EU. Men, liksom, Blair är ju helt ute ur leken för länge sedan.
- Han är ju aktuell för EU nu.
- Vad då, varför då?
- Ja, för att Irland röstade ja.
- Irland? Vad har de med saken att göra?
- Alltså, Irland röstade ja för Lissabonfördraget och då är ju Blair en tänkbar kanditat för att vara någon sorts chef för EU. Har jag fattat det som.

Tjejerna har inte en susning. Lissabon vad då? Jag blir osäker när de är så pass oförstående, men vi släpper det hela.

When the partypeople come home - okristlig tid

Uppe innan DN anländer. Har endast sovit ett par timmar. Gråt och tandagnisslan från Åttaåringen när jag skulle gå. Blodspår på perrongen, både i förorten och på centralen. Blev nästan full på ångorna från folket i vagnen. Kondomer och skräp från McDonalds längst med min väg på centralen. Centralstationen hade inte ens öppnat. Klev på flygbussen. Vågade knappt skicka någon ett sms, tänk om jag väcker dem. Bävade flygningen. Har lite ont i halsen. Undrar vad som händer med mina trumhinnor. I gryningen lyfte planet. Många trötta människor ombord.

Vid lunchtid anlände bussen till Salisbury och vi hämtades av våra värdfamiljer. Jag var en av dem som inte fick lunch. (Frukost och middag ska värdfamiljen stå för.) Mamman i huset berättade för mig om deras späckade schema; barnen går på balett, steppdans, spelar flöjt och piano, simmar och går på scouterna. Måndag och tisdag skulle de inte göra middag. Jag skulle ju ändå säkert äta ute med mina kompisar. Frukost var det en skål med mjölk och cornflakes som gällde.

Öronen värker, halsen känns full av taggtråd. Jag har feber och frossa om vart annat.

Klura mera

När jag för ett tag sedan läste att det är Will Smith som ska vara konferencier vid utdelandet av Nobels fredspris i Oslo så blev jag rätt förvånad. Hade jag vetat att Smith är polare med Obama så hade jag kanske också gissat mig till det en kille på Metro räknat ut: att Obama skulle få fredspriset. Hur kan Obama få fredspriset egentligen? Det känns lite krystat.

Hur sedan DN kunde ha ett stort reportage om Herta Müller dagen innan hon fick Nobelpriset i litteratur, är något annat att fundera på. Kanske var det ändå lika förutsägbart som fredspriset - om man tänkte till.

Generation TV

Själv hör jag till generation X och Åttaåringen är väl generation Z, men jag tycker nog att det borde kallas något annat. 60% av konervsationerna vi har består av program som hon har sett på. Jag tänker på Jim Carey som Cable guy. What is to become of these children?

Aber

Sätter aldrig på TV och dator på morgonen innan jag går hemifrån. I morse kände jag dock ett konstigt behov. Såg på TV några minuter. Kände att jag borde slå på datorn, men orkade inte. Gick extra tidigt idag för att hinna sitta och skriva en stund i skolan innan seminariet började. Nu vet jag varför jag borde ha kollat datorn. Note to self: kolla alltid mail i förkylningstider. Seminariet är inställt.

Jahapp. Lunch med Musikmannen, kanske? Javisst. Väckte honom - som tur var - han hade försovit sig.

Så det är en sån dag. Den lär bli en aning upp och ned, men trevlig. Känns passande, precis innan resan som jag inte vet vad jag ska förvänta mig av. Nu har jag dock fått reda på vilken värdfamilj jag ska bo hos. Jag ser fram emot nästa vecka.

Så danas ett (genus)perspektiv

Åttaåringen skulle ha med sig sina fotbollshandskar idag. De ska spela amerikansk fotboll, har hon sagt.
- Hur menar du då?
- Du vet med sån där boll som inte är rund, Johan fick en sån på sitt kalas, kommer du ihåg?
- Ja, det gör jag, men hur menar du att ni ska spela amerikansk fotboll, det är ju det jag brukar titta på på TV...
- Mmm, jag vet.
- ...och det går ju ganska tufft till, var ska ni spela då?
- Vi spelar på basketplanen, på asfalten.
- Det låter hårt, har ni skydd på er?
- Nej, vi knuffas inte och så, vi passar bara, och sparkar bollen.
- Jaha, okej.
- Halim är vår tränare, han har visat oss hur man skjuter. När vi missar bollen så får vi springa tre varv runt planen.
- Eh, det låter tufft, vem har bestämt det?
- Halim. Han och Johan lär oss spela. Fast jag sprang bara ett varv.
- Jaha ja. Vilka oss?
- Alla tjejerna i vårt lag. Vi ska spela mot det andra laget, de är mycket bättre.
- Vilka är det?
- Kalle och Markus är med i det laget.
- Alla tjejer på varje lag gör väl också att det blir ett bra lag?
- Jo, men vi kan inte lika mycket.
- Det är bara att öva då.
- Ja, så kan du hämta mig lite senare imorgon?

Så nu har Åttaåringen varit kvar några timmar längre i tre dagar för att öva på bollsport. Vilket jag tycker är helt underbart. Idag ska de spela mot andra laget, säger hon. Det andra laget är resten av klassen. Så nästan hela klassen spelar tillsammans, lagsport, utan att bli ovänner. Vilket jag också tycker är helt underbart.

Egentligen skulle de spela på måndag, men då har visst Halim hemspråk, så det fick bli match idag istället. Vilka vuxna beslut.

Tjejer, lär er något nytt

Väninnan M har frågat ifall jag kan köpa Tampax Compact när jag är i England. Visst. Måste nog testa dem själv också. Berättar för min klasskompis när vi diskuterar storlek på resväska. Får se om jag får plats med Tampaxpaketen.
- Vad då för något?
- Tampax.
- Vad är det för något?
- Tamponger.
- Jaha. Finns de bara i England?
- Eh, nej, de finns här i Sverige också. Det är som OB, fast med en hylsa som gör det smidigare att föra in tampongen med.

Hon har aldrig hört talas om Tampax. Jag blir lika förundrad varje gång en tjej säger att de inte har det. Jag har visserligen aldrig använt OB i hela mitt liv, så jag är väl lika udda i deras ögon. Jo, jag har testat OB en gång, men det var ju helt värdelöst i jämförelse med Tampax.

Eftermiddagsskoj

Åttaåringen läser roliga historier från Kamratposten för mig:

- "Det var en gång två snögubbar som stod och frös. Den ene sa till den andre: Tycker inte du också att det luktar väldigt mycket morot här?"


- Vad är det för skillnad på en elefant?
- Skillnad på vad då?
- Säg bara `jag vet inte´.
- Jag vet inte.
- Den kan varken cykla.
- Den var ju helknäpp, så kan man ju inte säga.
- Det kanske är det som är det roliga, mamma.
- Det var ju inte särskilt roligt...


- Den här är nästan lite läskig faktiskt.
- Jaså?
- "Det var en gång en man som kom in i en slipsaffär och sa: Jag vill ha en slips som matchar min ögonfärg. Då sa mannen i butiken: Vi har inga blodsprängda slipsar."
Usch.
- Jaha, men det är när man är lite röd i ögonen.
- Jaha.
- Så där så att det blir lite rött på det vita.
- Så att det ser ut som rötter?
- Precis.

Shit pommes

Med dessa nya barnkanaler har det också trängt in betydligt mycket mer reklam i vårt hem än tidigare. Jag har aldrig reflekterat över att Nickelodeon faktiskt är reklamfritt. Vilken välsignelse det var när Åttaåringen bara tittade på den kanalen. Nu är det Cartoon Network som gäller och där verkar det som att det är BR som köper mest reklamtid. Ofantligt mycket tid. Varje dag ropar Åttaåringen att jag ska titta på något som hon vill ha. "Du får köpa själv, eller önska i julklapp", säger jag.

Häromdagen sa Åttaåringen att hon ville ha något som heter "Aqua sand" och visade mig reklamsnutten. Jag inser att det är exakt det som hon hade tidigare, men nu inte ens minns att hon någonsin har ägt...

Om jag hade en bok på mitt fejs...

...så skulle det väl vara i ett läge som detta som jag skulle börja skriva på en massa listor på härsan och tvärsan. Jag hade i o f s redan bestämt att varken jag eller Åttaåringen ska vaccineras mot svininfluensan, men när man läser om vaccinet på detta sätt eller på det här stället, så undrar jag varför jag ens funderade.

Illa, illa, jag mår...

DNs ledare idag: Malin Siwe skriver om "Statens cykelolycka". Det är rätt makaber läsning.

The king rules

Framför mig från Åttaåringens skola går fyra pojkar. Jag gissar att de är ca 12 år, men de kanske går i 7:an och precis har gjort nutidstestet. (Som jag denna gång endast hade två fel på.) Konversationen mellan pojkarna går i alla fall så här:
1: Kungen har makt.
2: Har han?
3: Han bestämmer väl ingenting.
4: Kungen rular.
2: Gör han?
1: Kungen är mäktig, ju.
3: Nej, han får inte bestämma någonting.
1: Kungen är rik i alla fall.
2: Är han?
4: Han är fett rik.
3: Nej, han har typ jättelite pengar.
4: Abo, han måste ju få in en massa pengar. Han går ju på såna där saker och klipper band och sånt, då måste han ju få cash.
2: Yeah, man.
1: Ja, vad fan asså.
3: Nej, men asså kolla, han har ju jättetråkigt och typ skriver på en massa papper och sånt. Asså, han sitter och skriver typ tjugofyra sju.
1: Abo...

2: Kolla in bilen.
1: A, kolla...fett stor. Sparka lite på den.

Den ljusnande framtid är vååår....

I januari har jag studerat i fem år. Fem år. Hur gick det till, var tog tiden vägen? Hur ska jag kunna kliva ut i arbetslivet, är jag redo?

Ja, det är jag, jag vill så hemskt gärna börja jobba.

Nej, det är jag inte. Hur ska jag överleva utan dessa halv- eller heldagar då jag inte har något på schemat och bara har tid till att komma ikapp? Dessa timmar, då jag kan hinna ifatt livet och göra allt sånt trist som jag inte vill göra när jag är med Åttaåringen (läs: städa, diska, tvätta o s v), de är guld värda. Den gyllene tiden, då det finns utrymme för reflektion, hur ska jag överleva utan den?

Hur tänkte ni nu?

Mellan t-banan och Universitetet står det alltid en massa folk och raggar pengar. De representerar Amnesty, Läkare utan gränser, Greenpeace och några andra. Jag fattar att just studenter kanske är en grupp som kan tänkas vara extra villiga att agera för förändring, men det kan ju inte vara den målgrupp som har mest pengar att spendera direkt...

Sudda, sudda ut min sura min...

Tur i oturen så ställdes seminariet igår e m in, så jag hann med att göra allt jag undrat när jag skulle få tid till denna vecka: köpa presenter till Åttaåringens kompis som fyller år (det blev även en julklapp till Åttaåringen, hör och häpna), växla pengar, köpa adapter, köpa vinterskor till Åttaåringen, fylla på förkylningsmedicin från Apoteket och boka bussbiljetter inom England för hemresan.

När jag i morse stressade för att hinna i tid till Fritids för att kunna prata med personalen innan skolan började så såsade Åttaåringen mer än vanligt och satt och dagdrömde så fort jag tittade på henne. Jag bad henne att lägga på ett kol mer än tre gånger under morgonen. Då började hon sjunga Hakuna matata. (Sabla unge.) Sedan hade vi en diskussion om vilka förväntningar man har (som gjorde oss ännu mer sena). Det visade sig att jag hade förväntningar på Åttaåringen att sätta lite fart när jag ställde frågor som: "Börjar du bli klar på toaletten?" (efter 15 minuter därinne) och hon hade förväntningar på mig att inte låta arg, även om jag sa till henne samma sak för fjärde gången.

I mitt huvud tänker jag: Hur ska det bli när hon är tretton om hon redan nu har svårt att komma upp på morgonen, såsar vid frukosten, inte orkar klä på sig, sitter länge på toan och konstant glömmer bort vad det är hon ska göra...?

På t-banan mot stan inser jag att jag glömde matlådan hemma.

Soon my pet, soon

Tenta på onsdag och fyra andra skoluppgifter innan helgen. Sen ska jag bara ha koll på att det finns mat inför nästa vecka och att Åttaåringen har alla gympakläder, läxor och annat klart till skolan inför nästa vecka. Sen ska jag packa. Ja, skura golvet, bädda rent och städa lite allmänt, förstås - och ge barnvakterna (morfar och väninnan M) instruktioner och schema inför veckan som kommer med Åttaåringen, men sen, sen är det dags. Idag växlade jag till mig några pund, då kändes det verkligare. Det finns ett uns av resfeber i mig, men det lär växa sig större till helgen.

Mina klasskamrater pratar om att festa när vi är i England och någon undrar över om det finns datorer tillgängliga, så att de kan plugga, och någon tycker att det ska bara bli allmänt jobbigt att resa bort och bo inneboende hos främlingar.

Själv är jag väl litet smått brydd över att jag måste bli ekonomiskt tyngd av en undervisning som ska vara kostnadsfri.

I övrigt ser jag dock mest fram emot resan. Jag planerar inte att festa och inte att sitta framför en skärm. Jag planerar att flanera - och inte laga ett enda mål mat på en hel vecka. Det låter nästan för bra för att vara sant.

Ska vi ropa varg eller inte, det är frågan

Kamratpostens läsarundersökning visar att av ca 11000 kände sig var sjätte (elev, får jag anta) sig mobbad av sina lärare. Jag blir en aning fundersam. Främst för att det är en undersökning på internet, där man troligtvis kan klicka i vad man vill, bara för att man känner för det. Sedan undrar jag om det rimligtvis kan vara så att det stämmer. Visst, jag har sett riktigt ruggiga exempel på lärare som inte är trevliga mot eleverna (jag har också sett absurt ruggiga exempel på elever som inte är trevliga mot lärare...), men när tolkar elever det som mobbning? Jag har hört mycket udda exempel, där elever tycker att lärare behandlar dem illa bara för att det läggs ansvar och plikter på eleverna. Vilket alltså inte är en dålig sak, i mina ögon. Om det däremot är så att det finns elever som verkligen blir trakasserade av sina lärare så skulle jag inte dra mig för ett ögonblick att anmäla den personen, även om det var en kollega till mig.

Så, ska det finnas en plikt för lärare att anmäla? Jag tycker ändå inte det. Anmälningsplikten ska sitta i ryggmärgen, inte på papper. Varje situation ser ofantligt olik ut från den förra, så att det ska finnas en generell regel låter en aning absurt.

Medveten konsument

Åttaåringen och jag är på bio. Vi ser "G-force". Innan filmen ser vi på reklamen. När varje nytt inslag börjar så lutar sig Åttaåringen mot mig och viskar ett alternativ, baserat på rimligheten i inslaget:
- Jag tror att det är schampoo...
- Jag tror att det är tvål...
- Jag tror att det är lego...
- Jag tror att det är...
Ibland har hon rätt, ibland inte.

Sedan kommer ett inslag som börjar med säd på en åker. Åttaåringen tystnar. Jag med. Jag sörjer. Vi vet båda att det kommer att resultera i något med gluten, eftersom säden är urprodukten för gluten. Inslaget visar hur man gör pasta, det är en rätt bra reklam tycker jag. Det är reklam för Lantmännen. De visar flera av sina produkter. Tyvärr kan inte Åttaåringen äta de produkterna.

När det sedan kommer reklam för en kommande film och musiken låter "I´m gonna live forever...", så säger jag:
- Jag tror att det är Fame...
Vilket det är, visar det sig. Åttaåringen tittar häpet på mig.
- HUR kunde DU veta DET?!

Små saker som irriterar mig just nu

När man går in i en biosalong så läser man på biljetten om det är VÄ eller HÖ och sedan går upp på den sidan av stolarna. Okej, gott folk, har ni fattat det nu? Man går inte på VÄ varje gång, bara för att ingången är där, och sedan tränger sig förbi hela rader av folk så att de som redan sitter måste resa sig flera gånger. Okej?

En tant står i kassakön på ICA och pratar högt upprört om vad hon tycker om att det är socker (stärkelsesirap) i alla produkter nu för tiden. Hon tittar på mig flera gånger och ser ut att söka medhåll. Jag håller delvis med, men orkar inte vara den personen just då, så jag låtsas som ingenting och plockar upp mina varor. Hon höjer rösten och talar med en mer menande ton. När jag ändå inte svarar (men kassörskan gör det, och tanten före henne i kön, så hon borde vara nöjd) så börjar hon istället att kommentera MINA varor och vad de innehåller.

Between a rock and a hard place

Från Åttaåringens skola har de meddelat att om man inte lämnar in ett intyg från en läkare att barnet har allergi, så kommer barnet inte att få allergikost. Jag har (naturligtvis) lämnat in ett intyg för länge sedan. Åttaåringens klasskompis föräldrar har dock inte gjort det (vilket är konstigt, då pappan är läkare...). Så idag kom Åttaåringen hem och sa:
- Mimmi fick bara äta lite ris idag till lunch.
- Varför då?
- Det var risotto och det är ju ärtor i det och hon är ju allergisk mot det.
- Nää, fy, vad taskigt! Mattanterna vet ju att hon sväller upp och kan dö om hon äter det, då borde de kunna ge henne något annat i alla fall.

Sedan funderar jag, återigen, vad som gäller för de som är t ex muslimer och inte äter fläskkött. I rimlighetens namn borde ju de också lämna in någon form av intyg. Eller?

Förmänskligad mat smakar inte gott

Åttaåringen har börjat rata viss mat. Som t ex ägg, som hon brukar älska. De har sett på informationsfilm om bondgården i skolan. Hönor och kycklingar och ägg. Först ville hon inte äta gulan. Nu kan hon inte ens få i sig vitan. För att inte tala om kyckling, som hon alltid älskat, men nu är tveksam till. Hon har tagit ordet "vegetarian" i sin mun, men lika snabbt förkastat det; det är väldigt få grönsaker hon tycker om.

Follow the white rabbit

Under seminariet om engelsk litteratur diskuterar vi Alice i underlandet och hur man skulle agera ifall det dök upp en talande vit kanin iklädd väst. Någon skulle följa den, någon skulle inte det. Vi har precis innan skrivit dikter och klassens clown har skrivit en dikt om crack. Läraren tittar på honom och säger:
- Well, you would probably follow the rabbit, right?

Eftermiddagsdialog

Det sitter två pojkar (ca 14 år) intill mig på t-banan på väg från city ut mot förorten. De funderar på var de kan få tag i dricka. Hemma hos en kompis brukar det finnas vodka, men hans pappa blev så arg sist han upptäckte att de hade tagit, så det är inte lönt att försöka igen.

Sedan börjar de busringa från den ena killens mobil till folk som den andra killen har nr till. De säger de mest konstiga saker och kallar dem (jämnåriga) som svarar böghora och tönt m m. Sedan börjar de hetsa en kille till ett slagsmål (som enligt konversationen på t-banan verkar vara ett vanligt inslag i deras vardag) och de låtsas stämma träff. Killen de pratar med ska ta med sig tre kompisar. Det tycker killarna på t-banan är futtigt.

What is this world coming to?

Morgondialog

Det sitter två tjejer (ca 13 år) intill mig på t-banan från förorten in mot stan. 1 berättar för 2 att hon har träffat en kille, han är jättesnäll, men lite udda.
1: Alltså, vi har träffats i typ en vecka, alltså totalt i en vecka.
2: Aha.
1: Så ställer han sig mitt framför mig, på riktigt, och säger `jag gillar dig´.
2: Vad då, rakt till ditt ansikte? Inte i sms eller text eller nåt?!
1: Ja, precis! Helt otroligt! Jag blev helt, liksom, jag visste inte vad jag skulle säga, jag blev helt tyst. Sen sa jag att jag måste liksom lära känna dig lite mer, vi har bara träffats i en vecka liksom.
2: A. precis.
1: Så igår ba, vi va tillsammans hela dagen. Hela dagen, fatta.
2: Vad då?
1: Vi vara gick runt hela dan.
2: Vad då, gick runt?
1: Ja, vi höll handen, gick omkring iområdet, vi bara gick och gick typ hela dagen. Vi pratade och sånt. Fatta!
2: Oh, shit.
1: Ja, precis.

De pratar vidare om vem killen är. Det visar sig att 2 vet vem han är och hon tycker att han är reko och gullig. Sedan säger 2:
2: Vad ska du göra i eftermiddag?
1: Vet inte.
2: Vill du hänga med oss? Vi ska hänga på skolgården, bara chilla. Hänga med, det blir kul.
1: Vet inte...
2: Jag skulle vilja röka vattenpipa på skolgården, men vi har ingen...har du en pipa?
1: Naee, men en kompis har, vi kanske kan låna den...
2: Ja, kolla med henne och kom till skolgården sen.
1: Men jag har inget kol...
2: Det är lugnt, jag har kol, bara du har pipa.
1: Okej, jag ska koll aom vi kan låna.

De går av.

Rätt på fel sätt

Under min vfu (praktik) rabblar klassen (en 5:a) de välbekanta am, is och are. I am, you are, he/she/it is, we are o s v. Den stökiga killen (som jag gissar har adhd eller något liknande, men det är beside the point) viftar mig till sig och säger att han inte fattar. Fast jag tror att han gör det. Så jag ber honom försöka.
- Säg en mening med något du kan göra, där du lägger till -ing på det du gör, så att det blir nutid, du gör det just nu.
- I am fucking you.
Han ler. Jag ler.
- Javisst, så kan man säga, men just det låter ju inte så trevligt, eller hur?
- Naeee... I am killing you.
Han ler. Jag ler.
- Ja, du säger rätt, du har fattat jättebra. Fast det låter inte heller så trevligt, va?
- Naee...

Sedan kan han dock lösa uppgifterna i boken hur lätt som helst och visar mig nöjd vad han har skrivit.