Kvinnor som hatar män

Jag har varit på gaybröllop. Då menar jag inte att det var ett glatt bröllop (vilket det visserligen var), utan att det var två homosexuella människor som gifte sig. Det var jättefint, och mycket trevligt - och mycket gay. Under middagen, efter själva bröllopsceremonin, betraktade jag de par som fanns i salen. Sedan tänkte jag på diskussionen med min pappa. Hans väninna gifte sig också i helgen. Med en man. Vilket både jag och min pappa fann en aning underligt, då hans väninna levt rätt länge med en kvinna som partner - även om hon varit gift med en man innan det. Så hon är väl bi då? Njaa, hon hade uttryckt att den huvudsakliga anledningen till att hon levt med en kvinna var att hon var så attans trött på män. Män håller inte måttet, de kan inte leva upp till det hon ville ha. En tanke som även min pappas ex varit inne på innan de träffades. En tanke som även min pappas nuvarande (kvinna) varit inne på, innan hon träffade min pappa. En tanke även min mamma tänkte - efter att hon varit tillsammans med min pappa.

Så jag tänker: är det så? Är det en anledning till att många "blir" homosexuella? Gäller detsamma för homosexuella män? Är de less på kvinnor? Ja, jag fattar att det inte gäller alla, men uppenbarligen vissa.

För min egen del tänker jag; att ta steget att gå från att älska män, till att vara så bitter på dem att jag hellre slickar the F word, är ett steg stort som Grand Canyon. Alltså ett steg helt omöjligt att ta. Det finns inte på världskartan ens.

Livskunskap

Åker på kryssning till Helsingfors med Nioåringen. När jag ska packa på kvällen innan hemfärden, tittar Nioåringen på mig och frågar:
- Mamma, är det roligt att vara vuxen?
- Tjaaa, jaaa, det tycker jag att det är...vad tänker du på?
- Jag tänker att jag måste lära mig att bli som du och ha koll på allt när jag blir vuxen, att kunna packa väskor och veta vara alla saker är och så. Det verkar inte så jättekul.
- Älskade vännen, det är inte så jobbigt egentligen. Jag tycker inte att det är det i alla fall. Det är ju bara att samla ihop alla saker vi har här, och sedan titta så att inget är kvarglömt. Mer än så är det ju inte.
- Nä, det är klart...tänkte inte riktigt så.

Surviving

I morse skulle Nioåringen ta en kniv i kökslådan. Hon konstaterade att allt som fanns kvar i lådan var en ynka gaffel. Allt ligger i disken.
- Wow, mamma, där ser man hur mycket bestick bara två personer kan använda på några dagar.

Nej, jag har inte orkat diska så mycket de senaste dagarna. Ska försöka ta mig samman idag och göra både det och dammsugningen.

I söndags låg jag på soffan hela dagen, som ett trafikskadat rådjur, med värk i kroppen och i huvudet. Jag slumrade mig igenom dagen. På måndagen var det "bara" huvudvärk och rinnande näsa. Makalöst tacksam att hostan slutade efter bara några dagar (peppar, peppar).

Igår trodde jag att jag skulle kunna jobba idag, men det var nog mest skulden, över att inte vara på jobbet och hjälpa mina redan underbemannade kollegor, som talade. Jag bestämde dock igår att stanna hemma idag, och tur var väl det. Idag känner jag mig sämre än igår och har ägnat morgonen åt att blåsa som en elefant ur näsan, samt känt mig yr i bollen. Hur ska det här gå? Imorgon ska vi ju åka bort, och på lördag är det bröllop...

Kriminell

Det kom ett brev:

"Frimärksförfalskning på ett brev från dig

Som du kanske vet finns det sedan en tid tillbaka förfalskade frimärken i omlopp. Posten ser allvarligt på brottet och behöver nu din hjälp.

Vi ber dig att ange inköpsställe på talongen och skicka in den.

Hos Postens ombud kan du vara säker på att frimärkena du handlar är äkta. Samtliga ombud visar med Postens logotyp att de samarbetar med oss."

Fast det var ju hos Postens ombud som jag köpt frimärkena. Det var dessutom ett helt häfte, så det kan ju inte gärna ha varit bara ett frimärke som var falskt...

To be continued

På sid 25 i dagens Expressen (pappersversionen) finns det en artikel skriven av Sofia Johansson. Den handlar om "Svarta änkan". Artikeln berättar detaljer om kvinnan som kallas "Svarat änkan" när hon står anklagad i rätten. Ingenstans, och jag menar ingenstans, står det vad den här kvinnan står anklagad för. Visst, det är Expressen, så det är ju inte en av morgontidningarna, men ändå. Jag har sett flera liknande artiklar i tidningar det senaste året. Som om nyheter är en följetong. Vet man inte vad som hände i förra "numret", så kan man inte helt hänga med i det som skrivs nu. Typ. På nätet finns en annan version av artikeln. Där framgår också hennes brott. Hur kan de välja att inte ta med det i tidningen?

Internetbokning på SJ

Bokar biljetter till Sveriges framsida (eller är det rumpan?), för resa under sommaren. Väljer ombokningsbara, men också att de skickas hem. Får hem dem. All is good so far.

Måste boka om returresan. Eftersom biljetterna är hemma, blir jag via internetbokningen ombedd att lämna in biljetten, innan jag kan boka om den. Damen i biljettluckan blir mycket förvirrad när jag förklarar. Hon erbjuder sig att boka om åt mig istället. Smidigt, tänker jag, men det blir både dyrare och fel biljett.

Återvänder till centralstationen. Annan dam i luckan. Ännu mer förvirrad. Frågar kollegor tre gånger. Ber om mitt telnr tre gånger, för att koppla det till bokningen. Hon överlämnar sedan ett tillgodokvitto till mig och avslutar sedan med ett syrligt:
- Jaha, lycka till med att boka igen på internet nu då.

Börja ana oråd.

Försöker boka om hemifrån. Funkar inte. Ringer support på SJ.
Tio minuters väntan. Fredrik svarar. Kan inte hjälpa mig, då han inte kan se min ursprungliga beställning. Hävdar att tillgodokvittot är annullerat. Hänvisar tillbaka till centralstationen.

Vägrar acceptera. Prova boka igen. Ringer support igen. Tolv minuters väntan. Sedan är jag nummer ett, sedan ringer det på. Lääänge. Amir svarar och jag hinner säga hej, sedan klickar det till och samtalet är brutet. (Människan la väl på luren. Jag har också suttit i en växel, jag vet hur det funkar.)

Same story, once again. Emma svarar. Hävdar att det inte är något fel på tillgodokvittot. Däremot är inget telefonnummer kopplat till bokningen, så hon ska lägga in det. Jag ger henne mitt telnr. Sedan säger hon "ett ögonblick" och jag sitter plötsligt i väntekön igen, med nummer ett.

Veronika svarar. Inget fel på tillgodokvittot, men telnr går inte att lägga in. Hon kan inte göra bokningen åt mig, då måste hon ta ut en avgift. Moment 22. Hon kan inte betala ut till mitt konot, då det är fel på deras datasystem. Hon kan posta en utbetalningsavi.

Yippi.

När det funkar är det smidigt. När det inte funkar är det förbannat osmidigt.

Fast så är det väl med det mesta här i livet.

Ett hav blir ett bad

Nu har jag följt brudparet en stor del av dagen, kvällen och natten. Det som slår mig när jag ser folket, kungligheterna, fösas runt i slottet är att jag kan se begynnelsen till Stockholms blodbad framför mig. Enligt historien bjöd ju kungen (ja, den självutnämnde, danske) till festligheter i slottet, innan de flesta låstes in och sedan mördades efter någon form av skenrättegång. Ungefär. Jag kan se det framför mig nu, när salen vita havet är packad full av folk.

Monarkist, javisst

Nioåringen och jag tittar på SVTs sändningar om bröllopet. De svenska turisterna förvånar inte med sina tiaror och prinsesskronor på huvudet (ja, kvinnor; vi ser inte en enda man bli intervjuad). De har redan bänkat sig längst kortegevägen.
- Mamma, det är som en händelse som bara sker en gång i livet.
- Ja, det är det nog.
- Har du varit med om något kungligt bröllop tidigare?
- Kungen och drottningen gifte sig när jag var fyra år, så jag kan inte säga att jag var med om det direkt.
- Kommer jag att få vara med om något mera kungligt bröllop?
- Ja, det återstår ju att se om någon av syskonen också gifter sig.
- Varför har vi en kung egentligen?
- Ja, det är väl mest av tradition...
- Så varför behövs han?
- Nej, egentligen behövs han väl inte. För länge sedan var det ju kungen som bestämde, men nu har vi ju statsministern...
- Jag tycker att vi kan ta bort statsministern och ha en kung som bestämmer igen.
- Varför då?
- Därför.

Liten blir större

Tittar på filmen Toystory med Nioåringen. Senast vi såg den var hon runt fem år gammal. Hon minns den inte. Hon minns dock 2:an. I slutet av sommaren kommer 3:an och jag vill komma i stämning. Filmen är inte alls lika bra som jag minns den, men den är rätt bra. När Buzz faller ned i trappan hemma hos Sid så säger Nioåringen:
- Men, ååh, han kommer säkert falla rakt på hunden!
- Nej, men han kommer kraschlanda och tappa armen.
Vilket han gör.
- Hur visste du det?!?!
- Ehm, jag har sett den här filmen många gånger...
- Jaha...

Jag gör sura miner när jag dricker hostmedicinen Noskapin.
- Ja, nu vet du hur det är, mamma.
- Jo, du. Fast det visste jag redan som liten. Förstår inte varför de envisas med att ha en medicin som smakar lakrits. Blä! När jag var liten fanns det en som smakade päron, det var smaskens.

Nu har jag precis tagit nästa dos. Jag passerar Nioåringen, som säger:
- Det luktar något. Det luktar något gott. Typ choklad, eller nåt...
Jag lutar mig fram mot henne och andas på henne.
- Öuuää, jaha, bläää!!

What goes around, comes around

Nioåringen berättar om en kompis som ska få ett litet syskon.
- Mimmi sa att hon ska få en lillebror.
- Ja, just det, mormor berättade att Mimmis mamma är gravid.
- Hur kan de egentligen veta att det ska bli en pojke?
- De har nog varit och gjort ett ultraljud.
- Vad gör man då?
- Det är lite som en röntgenapparat, den skickar ut ljudvågor och så blir det en bild på skärmen av det som ljudet studsar på. En skicklig barnmorska kanske kan se om det finns en liten snopp där, men det är inte säkert.
- Gjorde du så med mig också?
- Ja, du har ju sett bilderna på dig i min mage, fast det minns du kanske inte.
- Nej...

Jag hämtar dem. Jag har dem i en liten låda, där jag har många saker från Nioåringens liv. Foton, kort, brev, journaler. Mest sånt som kommit från Pappans sida, då jag inte vetat var jag ska lägga det. Så Nioåringen börjar läsa korten, och tittar på foton. Där finns flera kort och brev från Nioåringens farmor och faster. De flesta är skrivna när Nioåringen var under fyra år (alltså när Pappan drev frågorna om vårdnad och umgänge som mest intensivt, och innan dagen då han slutade höra av sig på ca fyra år). De flesta är hälsningar om saknad och att Nioåringen borde komma och hälsa på. Nioåringen läser. Sedan vänder hon sig till mig och säger fundersamt:
- Vad konstigt.
- Vad då?
- Det här brevet är skrivet när jag var bara en dag gammal.
- Ja...?
- Och här skriver faster att jag borde komma och hälsa på och att hon saknar mig och att hon inte vill vara utan mig.
- Ja.
- Det kunde ju inte jag läsa då, eller förstå. Jag skulle inte ens förstå det om du läste det för mig.
- Nej, det är sant.
- Så varför skrev hon så då?
- Jaa, du...kanske det egentligen var menat som en hälsning till mig...?
- Jaha...vad konstigt.
- Mm...
- Och här skriver farmor att hon kan vara barnvakt och att jag borde komma hem till dem. Då var jag bara tre år. Jag kunde ju inte förstå det heller.
- Nej...
- Varför skriver hon det i mitt födelsedagskort? Som en hälsning till dig eller vad då? Kunde hon inte ha skirvit det till dig då?
- Ja, det kunde hon ju ha gjort...

Lilla älskade vännen.

Det tar sig

Var på Pizza hut med Nioåringen i helgen. Där finns glutenfri pizza, som vi inte provat tidigare. Det var lyckat. Vi var på Gröna lund helgen innan. Där har de kommit på att ha en "ren" fritös enbart för pommes till glutenallergiker. Bra tänkt.

Varenda ställe med barnmeny borde också ha pannkakor som dessa. Det borde ju inte vara så dyrt/svårt att köpa in. (Minsann, kommer de inte från Ockelbo också...)

Herr och fru

Min mamma beklagar sig:
- Gud, vad jag är less på Herr och fru Westling!
- Vilka? Jaha...
Jag har varit rätt skonad från det, då jag inte läser tidningar, och inte hänger så mycket inne i stan. Jag lär dock titta på TV imorgon.

Hoppas nu att de får fint väder på sin bröllopsdag. Åska- och blixtovädret drar precis förbi, så kanske kan solen komma sedan.

Om en vecka ska jag gå på ett annat bröllop. Fast då är det Herr och Herr som gifter sig.

Diskret, eller: snäll som en ko?

Jag har funderat på vem jag skulle kunna tänkas ge min nyckel till ifall vi skulle resa bort. Vem skulle kunna komma hit ett par gånger i veckan för att se till smådjuren och blommorna? Jag har ännu inte kommit på någon som jag känner mig bekväm med, som bor i närheten.

Nu har två av Nioåringens kompisars mammor, på gården intill, vänt sig till mig med frågan om jag kan vattna deras blommor och ta hand om deras hamstrar under deras semster.

Undanflykter

I tonåren kom en mina tjejkompisar hem till oss en kväll, med sin mamma. Mamman hade en väska full med papper, som var viktiga för henne. Min kompis och jag umgicks mest i mitt rum under kvällen. Våra mammor pratade i köket. Det var den kvällen som jag fick mer insikt om hur det var hemma hos min kompis. Pappan var alkolist och kunde bli våldsam. Min kompis och hennes mamma kom på besök hem till oss en stund.

Jag kan inte till fullo inse hur det är att leva med en alkolist. Jag har kommit i närheten (familjemedlemmar och arbetskollegor), men aldrig levt tillsammans med en. Mig veterligen i alla fall.

Detsamma gäller våldsamma män(niskor). Jag har varit rätt skonad från våldsamheter i mitt liv, vilket jag är tacksam för. Mina ledord har dock alltid varit att jag skulle dra direkt om någon jag levde med brukade våld mot mig.

Nyss ringde granntanten på, och berättade viskande att han slår henne. Hon vill skiljas. Han hotar att döda henne. Hon vill ändå inte flytta sig själv och alla barnen till ett kvinnohus, situationen är ju inte så pass allvarlig. Vid ett tillfälle hade hon ropat på hjälp, men inte velat skrämma barnen. Jag var inte hemma den dagen. Vi kom överens om att när jag hör henne ropa, eller banka i väggen, så ska jag ringa polisen.

F**ked up for life

För någon vecka sedan började Nioåringen fråga när hon ska åka till pappa. Same procedure as last year. I princip. Jag har ju inga svar. Pappan hör aldrig av sig.
- Minns du att du hade med dig ett papper till honom när du var där i påskas, där jag skrivit vilka dagar du är på Fritids under sommaren?
- Ja.
- Så han vet ju när du skulle kunna komma till honom. Han skulle ju höra av sig om det, när de visste hur sommaren såg ut, sa han. Minns du?
- Ja...
- Vi får väl ringa och höra om han har några förslag.

Sedan glömde jag bort det, och kanske även Nioåringen glömde det.

Idag frågade hon igen. Hon längtade lite efter halvsystrarna, och kaninen. Jag minns att han sa att inte hade kvar sitt mobilnr, då det inte funkade sist. Jobbmobilen funkade inte heller. Det säkra kortet blev då hemnumret.
- Prova att ringa honom. Fast han kanske inte är hemma, det är rätt tidigt på dagen.
Nioåringen ringde och fick ett maskinmeddelande: numret är avstängt utan hänvisning.
- Mamma, han skulle väl inte flytta eller byta nummer utan att meddela mig det?
- Det tror jag inte inte, vännen...

Fast egentligen så tror jag nog det.

Moshjärna

Har haft taggtråd i halsen i några dagar. Idag är jag helt väck. Huvudvärk, feber, halsont, snoret rinner. Gick hem efter några timmar på jobbet. Sov några timmar, med hostattacker varje kvart. Ska knäcka upp Noskapinflaskan nu. Vill du vara fin, får du lida Noskapin.

Flera säger:
- Så är det när man jobbar med små barn, man blir sjuk lätt.

Ja, i så fall klarade jag mig i alla fall i 2½ månad. Längre än jag trodde. Tror dock inte att det är ungarna på jobbet. Tror det är Nioåringens "fel".

I like, sometimes

I helgen såg jag filmen "Varning för vilda djur" med Nioåringen. Det var en klassik amerikansk garva-åt-fånigheter-film, där en man är ansvarig för att jämna en stor skog med marken och bygga hus där. Djuren i skogen slår tillbaka och dråpliga situationer uppstår. Djuren "vinner" naturligtvis i slutänden. Man måste vara på humör för att se en sån film. När jag är på det humöret, vilket jag var, så fanns det i alla fall en handfull scener som framkallade skratt.

I like

Robyn. Need I say more?

Okej. Body talk part 1. Jag väntar på resterande skivor. (Ja, jag är sån; jag köper skivor.)

Jag är inte så haj på musik, men jag vet att Robyn är en fena på det hon gör. Jag har gillat henne länge. I stort sett alla låtarna på den här skivan är någon form av electric beat à la 90-tal, men ändå står varje låt ut för sig och texterna är bättre än musiken. T ex: "Love hurts when you do it right, you can cry when you get older."

Jag minns när Robyn skulle spela på Farsta ungdomsgård. Jag var väl strax över 20. Tänkte att jag hade velat höra det, men det blev inte av. Nyligen har jag velat vara på Strand när hon var där, men det blev inte heller av. Måste börja prioritera saker här i livet tror jag.

Sweet

Känns en aning trist att ha så pass få semesterdagar i år. Eftersom jag började senare än årsskiftet så får jag inte fulla potten av 25 dagar heller. En väninna berättar att hennes mamma har 31 dagar nu. Jag trodde inte man kunde ha det. Det visar sig dock att man får fler dagar när man fyllt 40. Vilken bonus! Då, om ett par år, ska jag också ta semester större delen av sommarlovet.

Lätt ångest

Jag kan bli en smula irriterad på en av mina kollegor på jobbet. Hon envisas med att stå och prata mycket när vi är ute på gården. Till råga på allt så märker hon knappt när ett barn börjar gråta eller ropar på oss. Själv försöker jag att hela tiden röra på mig, och att hela tiden placera mig strategiskt så att jag har uppsikt över valda delar av gården. Ibland finns det dock saker att prata om, en situation som behöver lösas, och eftersom att vi är ute i princip hela dagen numera, så blir det en samtalsstund ibland, i något av en klunga, på gården.

Idag tyckte jag att det räckte efter en stund och vandrade iväg, fastän min kollega försökte hålla kvar med mer prat. När det sedan var som lugnast runt 10-tiden passade jag på att gå in och duka och bädda. Tre av mina kollegor stod ännu kvar i samtalsklungan.

Då, precis just då, kommer Niklas, 3 år, fram till mig och beklagar sig över de varma galonbyxorna. Jag förstår att de måste av, men istället för att sätta mig ned med honom så säger jag vänligt till honom:
- Titta där borta, gå bort till MM och LL och be dem hjälpa dig.
- Men jag vill att du ska hjälpa mig.
- Ja, men nu ska jag gå in en stund, och de kan hjälpa dig lika bra som jag.

Aningen putt går Niklas bort mot pratklungan. 20 sekunder senare kommer min ena kollega in för att berätta något för mig och 10 sekunder efter det skriker min andra kollega i högan sky. Jag rusar ut och det visar sig att min andra kollega inte kan hantera blod. Lille Niklas föll och ur hans huvud sprutar det blod. Det fullkomligt sprutar blod. Det är i pölar på marken, det rinner längst hela galonbyxorna och hans vita skor är nu röda. Tack och lov att jag blir kall i sådana situationer. Med hjälp av ännu en kollega får vi stopp på flödet och det visar sig bara vara ett litet jack i pannan.

Den akutinkallade pappan är dock svår att lugna. De åker in akut, men det är ingen fara.

Sedan letar jag länge efter vad Niklas kan ha skadat sig på, men jag hittar ingenting. Plan mark. Besynnerligt.

Inte vilka barn som helst

Nioåringens kompis Gittan är på besök. Gittan har det ganska tufft i skolan, både socialt och kunskapsmässigt. Hennes två år yngre bror Nutte har det dock betydligt lättare och fungerar som bl a Nioåringen, som en motor för klassen, och håller uppnåendemålen i fokus för övriga klasskamrater. Nutte är, precis som Nioåringen, svår att utmana kunskapsmässigt i skolan, enligt deras mamma.

Jag hävdar fortfarande att det är lättare att hjälpa än att utmana elever i grundskolan. När jag nu pratat med några lärarkollegor så håller de med. Att hjälpa kan man göra på många, många olika sätt och det finns ofta väldigt mycket material för det, men att verkligen utmana de kunniga eleverna, det är det svåraste. När man, som Nuttes mamma uttrycker det, ligger på en 5:as nivå redan i 1:an, inom vissa ämnen, hur ska skolan då kunna föra en sån elev vidare? Genom en resursperson? Hardly likely.

Not an available customer

- Pinga.
- Hej, jag ringer från Bluttanbläbolaget.
- Jaha, hej.
- Förlåt, jag uppfattade inte namnet.
- Pinga.
- Ja, hej Pinga, jag ringer som sagt från Bluttanbläbolaget. Jag undrar om du använder stadens intranät.
- Hur menar du då?
- Är du medveten om att det är installerat hos dig, Pinga, så att du kan använda det? Du är ju liksom delägare i det nätet, Pinga, eftersom det är via staden.
- Jaha du. Jo, jag är medveten om att det är installerat, och nej, jag använder det inte.
- Okej, hur har du löst din telefoni och internetuppkomppling idag, Pinga?
- Jag har en annan leverantör.
- Jo, det förstår jag, men vilken då?
- Du får ursäkta, men jag har inget behov att byta just nu, så det spelar inte så stor roll vilken leverantör jag har.
- Nähä, men Pinga, är du medveten om att du via intranätet kan välja precis vilken lösning du vill ha? Låt oss säga att du har en sån här stor uppkopplingshastighet på internet idag, då får du ändå inte nyttja den fulla kapaciteten, eftersom det beror på hur många som surfar samtidigt som du...
- Jo, jag är medveten om det...
- ...och om du istället skulle ta och koppla upp dig via det här nätet så skulle du få full kapacitet och du kan ha ip-telefoni och allt där, Pinga.
- Ja, men jag är inte intresserad av att byta.
- Hur kommer sig då, Pinga?
- För att jag är nöjd med det jag har och ser ingen anledning till att byta just nu.
- Handlar det om att du har en bindningstid, Pinga?
- Det också, men det är väl mindre viktigt. Det handlar mest om att det är så mycket meck med att byta.
- Nehej, du, Pinga, det är ju just det det inte är. Om det hade varit det så hade ju ingen valt det här alternativet. Vi fixar allt åt dig, Pinga...
- Eh, nej, det gör ni inte...
- ...just nu handlar det bara om att vi tar vid där din bindingstid tar slut, så när är det?
- Ja, du, det vet jag inte i huvudet, men det spelar ändå ingen roll, för jag är inte intresserad av att byta just nu.
- Men, Pinga, vad betalar du i månaden för internet just nu?
- Men, du, jag vet inte (jo, det gör jag visst, men orkade inte med karln längre), och det spelar ingen roll för jag kommer inte att byta. Så antingen får du återkomma längre fram eller så kanske jag återkommer till er längre fram, men just nu är jag inte intresserad.
- Okej, vi säger så, Pinga.

Det här är den tredje påträngande typen som ringer på en vecka. Leave me alone.

Better safe than sorry

Jag funderar på att strunta i att det är apvarmt i Sydeuropa i slutet av juli. Jag funderar på att vara så pass svensk att jag tar med mig Nioåringen på en riktig charter. Precis som min mamma tog med mig på när jag var i den åldern. Snart nog är det dags att börja betala av på skulder som legat och väntat länge, och då lär vi aldrig komma iväg någonstans på många år. Just nu har jag faktiskt råd, och jag har hittat ett ställe där det t o m finns glutenfri mat tillgänglig. Hur funkar det annars med mat, kan man ta med typ bröd i bagaget? Kanske är det inte så hårda gränser för sånt inom Europa. Jag minns när jag anlände till Las Vegas och jag t o m fick kasta äppelskruttet, jag hade i fickan, innan jag fick beträda amerikansk mark.

Yet another year

Så var den här födelsedagen över. Ännu ett år. Har nästan tappat räkningen nu, men det börjar närma sig 40. Efter 30 så känns det inte så viktigt längre. Det är bara siffror. Ibland glömmer jag bort hur gammal jag är. Jag har väl passerat 40? Inte? Nähä. Ja, ja.

Det är när jag ser Rumer Willis och inser att hon är typ 20 år, och jag minns när hon föddes, som jag känner mig rätt gammal.

(Och attans vad Meryl Streeps dotter är lik henne.)

Oväntat besök

Nioåringens kompis Lorena är på besök. Oväntant, men välkommet. Vid middagen pratar vi om deras respektive skolavslutningar. Sedan om deras respektive skolor. Lorena avslutar med:
- Ni borde komma och vara med på min skola någon gång.
Vi säger båda ja, det borde vi.
Sedan säger Nioåringen:
- Du borde flytta tillaaka till Stockholm någon gång.
- Ja, jag vet, säger Lorena, jag ska det, när jag blir äldre. Det är ju vår plan.
Sedan berättar de om sina planer för framtiden. Hur de ska bo ihop här, i Stockholm. De ska ha en stor trädgård. De ska ha ett hus, en villa. Lorena tillägger att de borde ha en pool, vilket Nioåringen håller med om. Hundar ska de självklart ha. Golden retrievers. Hundarna får dock ha en egen pool.

Efter maten fortsätter de leka sin påhittade lek, där de är älvor, med lasersvärd. Maten intog de på ett flyg. Nu ska de bo på ett ställe som har fyra stjärnor. Nej, fem och en halv. Nej, fem och en halv miljon.

Värdet av någonting

Pingu beklagar sig över att jag inte har några dambekanta som är singlar. För han vill ha sällskap. Till saken hör att även om jag hade det, så skulle jag inte rekommendera dem att sällskapa med Pingu. Han behöver tid att reda ut sitt eget liv just nu. Att han vill ha sällskap under tiden, det kan jag dock relatera till. Fast inte på den desperata nivå som han gärna når. Pingu tycker att jag nog borde hålla fast vid Musikmannen.
- Varför då?
- Du får väl nöja dig med det du får.
- Nej, det ska vara bra, jättebra, jag vill inte bara vara "nöjd".
- Det är ju bättre att ha någonting än ingenting. Det säger sig självt, du hör ju skillnaden: Någonting. Ingenting. (Ja, han är full. Därav resonemanget. Även om det till viss del är han i ett nötskal även som nykter.)
- Nej, då tycker jag nog att det är bättre med ingenting.
- Jag är ju helt ensam.
- Nej, du har två jättefina barn.
- Inte just nu. Nu är jag ensam.

Det är väl tur, så full som han var. Tur att han har i alla fall EN manlig vän som är i samma sits, så att de kan hålla varandra sällskap ibland.

Off track

Musikmannen vägrar lägga ned. Han verkar inte acceptera att vi avslutat vårt förhållande, fastän vi har varit tydliga. Han skickar mail och sms ungefär varannan dag och berättar (bra, positiva) saker som han tänker och tycker om mig. Jag vägrar yttra mig. Jag håller på min tystnad, och lär inte bryta den. Det är lite trist. Jag hade hoppats att vi kanske kunde ha någon form av kompiskontakt, men inser att det inte är möjligt.

Jag behöver jobba mer med mig själv innan jag ger mig in i ett förhållande igen, tror jag. Kanske behöver jag bara mer tid. Tid för att komma på stadiga fötter. Tid för Nioåringen att bli äldre och mer självständig.

Underliga insikter slår mig. Som det faktum att jag vill träffa en man som har ro nog att sitta i soffan och titta på "På spåret" med mig - och gilla det. Är det verkligen viktigt...?

Sweet as (brown) sugar

Ja, lite underligt är det väl att de har gjort en nygjord rulle som fått heta "Karate kid", när ungen tydligen kör Kung Fu i filmen. Vilken senig och muskulös kropp 11-åringen har i filmen! Han är verkligen söt, lille Jaden Smith. Syrran kan jag dock undra över. Hur kom det sig att hon bar de kläderna, smyckena och hade den frisyren på premiären egentligen...?

Jag såg nyligen "Jakten på lycka" ("The pursuit of happYness") där Jaden är skådespelare tillsammans med pappa Will Smith. Det var rätt sevärd. Först efter den tänkte jag på hur många filmer Will Smith varit med i egentligen. Han är lite som Tom Hanks, fast i en annan genre, eller hur man ska se det.

Upphör aldrig att förvåna

När mina kollegor berättar om olika föräldrars beteenden så funderar jag på hur jag själv kan ha uppfattats som förälder av personalen på förskolan där Nioåringen gick som liten. En av mina kollegor säger konstant:
- Jag upphör aldrig att förvånas.
Ändå har hon jobbat inom förskolan i 30 år.

Det ska bli intressant att se allt som olika föräldrar har för sig. Jag försöker att tolka de bakomliggande orsakerna till deras beteende, men det lyckas inte alltid. Som när en mamma berättar att hennes son får äta 2 kg frukt hemma varje dag. De kånkar och släpar. För att pojken ska få i sig sina 2 kg frukt. Varje dag. Varför? För att han tycker om frukt.

Det kanske inte är så konstigt att han är alldeles hyper på förskolan ändå, med allt det sockret i kroppen. Hyperaktiv, hyperutåtagerande, hyperhögljudd...

Skojare

Aha, så Björn Gustafsson håller på att ta mc-kort...?

Diskriminerad

Eftersom planerna för semestern förändrats, så letar jag alternativ. En vän föreslår Barcelona. Låter intressant. Fast det lär bli varmt. Sista veckan i juli. Tittar dock på charter också. Lär väl vara lika varmt, dock, oavsett vart vi åker.

Oavsett vad jag tittar på så känner jag mig en aning diskriminerad, då nästan alla erbjudanden uteslutande förutsätter två vuxna med i paketet. Barn åker billigt - om två vuxna åker med. Bokar jag en vuxen och ett barn utesluts också vissa alternativ i förslagslistorna. Jag funderar på att helt enkelt boka två vuxna och låta Nioåringen ta den andra platsen. När uppdagas skillnaden, liksom?

På andra sidan regnbågen

Nioåringens avslutning är avklarad. Läraren var proper som en flygvärdinna. Nu börjar nästa del i skolan för Nioåringen. En ny lärare, ett nytt klassrum, en ny våning i byggnaden, nya tider. Jag tror att det blir bra.

Rektorn höll ett udda tal, och barnen blev ombedda att samla på färger under sommaren. Färger de ville spara på. Det lät bra, vackert, men också abstrakt. Mina tankar slingrade iväg mot droghållet.

Hoppet om mänskligheten

(Varning! Du kan bli illa berörd av den här texten.)


Under en diskussion om homosexualitet berättar en bekant från Irak om senaste besöket i hemlandet. Där fanns en man som var bög och när männen i hans närhet (i byn, släkten, främlingar, bekanta, jag vet inte) fick nys om detta så var de inte nådiga. De höll fast den homosexuelle mannen naken och klistrade igen hans anus och skinkor med superlim. Sedan tvingade de i honom laxermedel och släppte ut honom på gatan. Han dog. Kan vi säga. Han dog på ett vedervärdigt sätt.

Min bekant har inte heller en accepterande attityd mot homosexuella, men däremot ser min bekant värdet i medmänniskor och fördömer handlingen totalt.

När jag hör sånt här så blir jag illamående.

När jag hör sånt här så förlorar jag något.

Wake-up call

Hör på nyheterna att Utbildningsförvaltningen har två halvtider som arbetar med att behandla alla ansöknar om extra stöd till elever i skolan. Halvtiderna har svårt att hinna med alla till hösten. Folket på Utbildningsförvaltningen visste inte att det skulle komma så pass många ansökningar. Det var olika bud, men det lät som att det nu låg 4000 ansökningar som väntade på att bli behandlade innan höstterminen. Vilket gör att elever med t ex dyslexi och adhd inte vet om de kommer att få något extra stöd nästa termin.

För det första: det är väl skolans skyldighet att erbjuda stöd? Så det bör ju inte finnas några funderingar om det.

För det andra: Borde folket på utbildningsförvaltningen inte ha vaknat en aning tidigare? Det här har väl varit på tapeten rätt länge nu.

Dessutom: när jag nu ser hur pass många barn - bara från den lilla förskola där jag jobbar - som redan från förskolan behöver extra stöd så tänker jag att de på Utbildningsförvaltningen lär fortsätta att ha fullt upp.

Invänjning

Vi har invänjning av ettåringar på förskolan. Jag fascineras av hela proceduren lika mycket som när Nioåringen vandes in på förskolan. Jag tänker, precis som då, att de (vi) som väljer att lämna barn på förskolan egentligen aldrig kan försvara att vi inte vill lämna bort barn till t ex våra ex. Förutsatt att exet kan ta hand om barn på ett ansvarsfullt sätt. Att lämna barn på förskolan är ju att lämna dem till - i princip - totala främlingar. De flesta barn gråter och saknar vid något tillfälle, vissa mer, vissa mindre, än andra, men alla vänjer sig sedan och bygger upp förtroende och tillit. Det måste ju vara precis detsamma som att lämna sitt barn till ett ex barnet knappt varit med, eller ett barnhem eller dylikt. Jag minns att jag tänkte så när Nioåringen var ett år och Pappan krävde att ha henne. Jag tänkte dock att det väl inte kunde vara sunt att ha två "inväjningar" på samma gång: både på förskolan och hos Pappan, men han såg bara sina rättigheter. (Tänk vad jag lät min stackars dotter genomlida. Tur att hon har överlevt.)

Nu kämpar Nioåringen med en annan form av invänjning: den att ha en ensamstående mamma som jobbar heltid. Det är surt att inte kunna vara ledig som de senaste åren. Samtidigt känner jag själv att jag är så ofantligt tacksam över att jag slet mig igenom en utbildning under just den här tiden i Nioåringens liv. Vilken relation hade jag haft till min dotter idag om jag hade jobbat heltid de senaste fem åren? Jag ser på några av de minsta barnen på förskolan som kommer när vi öppnar i ottan och går när vi stänger på sena eftermiddagen och jag lider med dem - och jag minns hur det var under Nioåringen första år. Mina kollegor beklagar sig över barnens långa dagar. Ofattbart nog så vet jag ju att dessa barn inte har ensamstående föräldrar, eller föräldrar som ens behöver ha sina barn i förskolan på heltid.

Min egen "invänjning" börjar lida mot sitt slut, även om jag vet att jag har fått en mjukstart. Det lär bli tuffare till hösten, med mer ansvar och fler potentiella konfliktsituationer att bemöta. Som det är nu så har jag mest tassat runt, för att inte trampa på tår som traskar i invanda mönster samt för att lära mig rutiner och regler - och hur jag själv vill eller inte vill tillämpa dessa.

Dubbelt skoj

Nationaldagen firade vi inte så mycket, men vi var på både Skansen och Gröna Lund. Vi träffade flera vänner och bekanta på Gröna Lund, där också Markoolio uppträdde.


Pingu och hans barn följde med till Skansen, vilket var ovanligt, och roligt. Ovanligt roligt. Sedan fick de rusa hem utan oss, för Pingu hade parkerat dumt, så tiden skulle ta slut. Naturligtvis var det stopp i t-banan, så de hann inte ändå och han fick böter. O-roligt.

Vaffö då da?

6 Juni, på Djurgårdsfärjan på väg hem från Skansen. Fyra ungdomar (ca 15 år) sitter snett mitt emot mig och Nioåringen. Två killar och två tjejer. Den ena killen och tjejen är nog ett par, de andra två sitter lite brevid, och är med som "förkläde". Killen i paret säger något till sin tjej. Tjejen säger att hon inte vet, men de kan fråga någon. Hon tittar på damerna som sitter intill mig, mitt emot ungdomarna, och säger:
- Ursäkta?
Damerna hör inte.
- Ursäkta?
Damerna hör inte.
Ungdomarna börjar fnissa lite. De pratar om vem som ska stå bakom frågan. Tjejen säger att hon kommer säga att det är killen som undrar.
- Ursäkta?
Jag petar till den ena damen.
- Jag tror de vill fråga er något.
- Jaha. Ja?
- Varför firar vi just den sjätte juni?
- Jaaadu...det vet jag faktiskt inte.
- Nähä...
Det är då jag är glad att jag hyfsat nyligen har uppdaterat mina kunskaper om bland annat Gustav Vasa. Tjejen tittar till på mig och jag nickar till henne och sedan berättar jag varför vi firar den här dagen.

Insiktsfull

Nioåringen sätter på TVn. Disneychannel visar Snövit, det är bara slutet kvar och Nioåringen ser på det. Hon gör små gulliga romantiska ljud när prinsen kysser Snövit och de lever lyckliga i alla sina dar. Sedan börjar hon morra och vänder sig till mig.
- Det är så himla dumt med alla filmer. Det är alltid prinsen som räddar prinsessan. Varför är det aldrig tvärtom?
- Jaa, du, för att förr i tiden så var det så. Männen skulle vara starka och hjälpa och rädda de svaga kvinnorna.
- Pah!
- Ja, men det finns ju några filmer nu där det är tvärtom.
- Nämn någon.
- Ja, jag kommer inte på någon nu, men jag vill minnas att det finns någon...i Shrek är ju Fiona rätt stark och slåss själv och så...
- Ja, men hon räddar inte honom.
- Nä...men det finns väl några böcker i alla fall...jag har för mig att vi har läst en någon gång när du var liten där det var tvärtom...eller var det den där historien som du hittade på själv...?
- När jag blir stor, och om jag börjar skriva böcker, då ska jag skriva jättemånga där det är tvärtom!

Smockat

Shopping i Sthlm city. Stan är avspärrad för maraton, men vi märker det knappt. Tuben rullar som vanligt. Stan är dock mer än vanligt smockfull av folk. Det är svårt att röra sig på centralstationen och i gångarna överallt runt T-centralen.

By the way. De bygger om runt centralstationen och längst med Vasagatan. SL (antar jag) har skyltat färdriktning hur vi resenärer bör gå. Mot bättre vetande. Vi bör hålla vänster, enligt pilarna. Hört talas om högertrafik?

På väg in till city reser två tjejer (ca 15 år) intill mig. De är tvillingar och kommunicerar genom att skicka sms till varandra. Jag antar att de har abonnemang med gratis sms.

Sex ed to go

I hörnan av förskolegården sitter det en sexårig tjej helt solo när jag kommer för att hämta en bil som ligger intill henne.
- Sitter du här helt själv?
- Ja...
- Vad har du för dig då?
- Jag väntar på Max.
- Jaha, men var är han då?
- Han skulle bara kissa...
- Jaha, då kommer han nog snart.
- ...med sin...p...
- Med sin vad?
Hon ser generad och blyg ut och ler mot mig och säger sedan med en aning frågande ton i rösten:
- Med sin...pung...
- Med sin snopp, menar du. Han skulle kissa med sin snopp.
- Pung heter det väl?
- Nej, det är det som är under snoppen (jag visar med ett rakt finger (dock ej långfingret) och två böjda). Snoppen kommer kisset ifrån.
- Ahaa, ja.
- Men jag tror att Max springer runt med bollen där borta, så gå dit du.
- Okej.
Så springer hon iväg.

40 going on 25, or 10 going on 100

Nioåringen sitter med min plånbok i handen. Hon letar efter frimärken. Sedan lägger hon ned plånboken och vänder sig till mig.
- Mamma, tycker du om att vara vuxen?
- ...tjaa, joo, ja, det gör jag. Hur så?
- Jag vet inte om jag vill bli vuxen...
- Vad tänkte du på då?
- Jag tittade på bilderna du har på mig när jag var liten. De här korten i din plånbok där jag är typ tre och fem år. Det känns som om det var liksom....för en minut sedan!
- Ja, men vännen, jag är snart 40 och det känns som att det var bara några minuter sedan som jag var runt 20. Tiden flyger fram. Så känns det ofta i livet. Det är därför man ska försöka använda tiden väl.
- Men, mamma...vad är tid egentligen, jag menar var tar den vägen när den har varit? Vänta, jag ska spela en låt för dig så får du fundera under tiden.
Så sätter hon på smurfhitsskivan där någon sjunger med pipig röst - till en melodi som verkar vara Fool´s gardens "Lemon tree" - om grubbelsmurfen som undrar en väldig massa saker.

Genusperspektiv?

Vi har flera treåriga pojkar - på förskolan där jag jobbar - som är av den åsikten att de är stora och starka och bra, och flickor är små, svaga och inte bra. Jag gillar det inte alls och bearbetar pojkarna dagligen. Den som är värst av dem alla, Dragan (alla mina namn är fiktiva), är också den som är absolut mest tävlingsinriktad. Jag har frågat mamman hur det kommer sig, men hon har inga svar, hon förstår det inte heller.

Idag lekte Emil och Markus tillsammans i lekstugan utomhus och Johan och Dragan kom och ville vara med, men Emil och Markus sa nej. Johan och Dragan kom då till mig med ledsna ansikten och sa hur det låg till. Jag gick med dem till Emil och Markus och sa att Johan och Dragan visst fick vara i huset. Däremot kunde vi inte tvinga Emil och Markus att inkludera Johan och Dragan i leken, då de hade kommit rätt långt i sin lek. Emil och markus tillät Johan och Dragan att vara i huset. Då kommer Lorena och vill vara med, varpå Dragan omedelbart säger nej.
- Men, Dragan, så kan du ju inte göra. Du blev ju jätteledsen när Emil och Markus sa nej till dig och nu säger du samma sak till lorena, då blir ju hon också ledsen.
- Jaha...
- Hon får också vara här.
- Men hon är ju tjej.
- Jaha? Både killar och tjejer får vara här.
- Nej, tjejer får inte vara här.
- Jo, det får de. Varför skulle de inte få det?
- Vi är bara killar här.
- Ja, just nu, ja, men tjejer får också vara här.
- Nej.
- Jo. Varför ska inte tjejer få vara här?
- För att de inte är riktiga.
- Hur menar du då Dragan? På vilket sätt är inte tjejer riktiga?
- De är inte riktiga, de får inte vara här, här är bara killar.

Vi kom inte så mycket längre i diskussionen. En kollega sa sedan:
- Jag tror att han menar att de inte har snopp. Tjejer ser inte ut som en kille.

Jösses, det gör ju nästan bilden ännu värre, kan jag tycka.

All in a days work

Sovmorgon i morse. Nioåringen hade studiedag, jag började senare. Nioåringen skulle vara ett par timmar på Fritids, för att sedan spendera hela eftermiddagen med morfar på Gröna Lund.

Själv spenderade dagen åt att klura på förslag till schema för personalen under sommaren, hänga i solen med barnen, torka snor, spela boll, medla i ett bråk, bygga sandkakor, räkna spadar, diskutera råttinvasionen i soprummet med mina kollegor, öva på att cykla med en tvååring, torka snor, skratta åt tokigheter som någon hittade på, medla i ett bråk, äta mat (utan att knappt märka det), slumra bort en stund under vilan, uppdatera namn- och adresslistor, torka kiss på golvet när en treåring inte hann fram till toaletten, bli prisad av chefen för mina betyg (det tjusiga examensbeviset har äntligen kommit), leta slang för att kunna skölja ur soprummet (och hitta den, när ingen annan gjorde det), torka snor, dela ut mjölk och smörgåsar, medla i ett bråk, klura på månadsbrevet till föräldrarna, skratta åt tokigheter i samspel med en tvååring, prata med föräldrar om hur dagen varit. Bland annat. Jag trivs.

Sedan, tillslut, lite som kaka på moset, avslutades dagen med ett meddelande: det blir inget läger i sommar. Det har blivit inställt p g a för få deltagare. Stor besvikelse. På många sätt.