Musikmannen vägrar lägga ned. Han verkar inte acceptera att vi avslutat vårt förhållande, fastän vi har varit tydliga. Han skickar mail och sms ungefär varannan dag och berättar (bra, positiva) saker som han tänker och tycker om mig. Jag vägrar yttra mig. Jag håller på min tystnad, och lär inte bryta den. Det är lite trist. Jag hade hoppats att vi kanske kunde ha någon form av kompiskontakt, men inser att det inte är möjligt.
Jag behöver jobba mer med mig själv innan jag ger mig in i ett förhållande igen, tror jag. Kanske behöver jag bara mer tid. Tid för att komma på stadiga fötter. Tid för Nioåringen att bli äldre och mer självständig.
Underliga insikter slår mig. Som det faktum att jag vill träffa en man som har ro nog att sitta i soffan och titta på "På spåret" med mig - och gilla det. Är det verkligen viktigt...?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar