F**ked up for life

För någon vecka sedan började Nioåringen fråga när hon ska åka till pappa. Same procedure as last year. I princip. Jag har ju inga svar. Pappan hör aldrig av sig.
- Minns du att du hade med dig ett papper till honom när du var där i påskas, där jag skrivit vilka dagar du är på Fritids under sommaren?
- Ja.
- Så han vet ju när du skulle kunna komma till honom. Han skulle ju höra av sig om det, när de visste hur sommaren såg ut, sa han. Minns du?
- Ja...
- Vi får väl ringa och höra om han har några förslag.

Sedan glömde jag bort det, och kanske även Nioåringen glömde det.

Idag frågade hon igen. Hon längtade lite efter halvsystrarna, och kaninen. Jag minns att han sa att inte hade kvar sitt mobilnr, då det inte funkade sist. Jobbmobilen funkade inte heller. Det säkra kortet blev då hemnumret.
- Prova att ringa honom. Fast han kanske inte är hemma, det är rätt tidigt på dagen.
Nioåringen ringde och fick ett maskinmeddelande: numret är avstängt utan hänvisning.
- Mamma, han skulle väl inte flytta eller byta nummer utan att meddela mig det?
- Det tror jag inte inte, vännen...

Fast egentligen så tror jag nog det.