Lätt ångest

Jag kan bli en smula irriterad på en av mina kollegor på jobbet. Hon envisas med att stå och prata mycket när vi är ute på gården. Till råga på allt så märker hon knappt när ett barn börjar gråta eller ropar på oss. Själv försöker jag att hela tiden röra på mig, och att hela tiden placera mig strategiskt så att jag har uppsikt över valda delar av gården. Ibland finns det dock saker att prata om, en situation som behöver lösas, och eftersom att vi är ute i princip hela dagen numera, så blir det en samtalsstund ibland, i något av en klunga, på gården.

Idag tyckte jag att det räckte efter en stund och vandrade iväg, fastän min kollega försökte hålla kvar med mer prat. När det sedan var som lugnast runt 10-tiden passade jag på att gå in och duka och bädda. Tre av mina kollegor stod ännu kvar i samtalsklungan.

Då, precis just då, kommer Niklas, 3 år, fram till mig och beklagar sig över de varma galonbyxorna. Jag förstår att de måste av, men istället för att sätta mig ned med honom så säger jag vänligt till honom:
- Titta där borta, gå bort till MM och LL och be dem hjälpa dig.
- Men jag vill att du ska hjälpa mig.
- Ja, men nu ska jag gå in en stund, och de kan hjälpa dig lika bra som jag.

Aningen putt går Niklas bort mot pratklungan. 20 sekunder senare kommer min ena kollega in för att berätta något för mig och 10 sekunder efter det skriker min andra kollega i högan sky. Jag rusar ut och det visar sig att min andra kollega inte kan hantera blod. Lille Niklas föll och ur hans huvud sprutar det blod. Det fullkomligt sprutar blod. Det är i pölar på marken, det rinner längst hela galonbyxorna och hans vita skor är nu röda. Tack och lov att jag blir kall i sådana situationer. Med hjälp av ännu en kollega får vi stopp på flödet och det visar sig bara vara ett litet jack i pannan.

Den akutinkallade pappan är dock svår att lugna. De åker in akut, men det är ingen fara.

Sedan letar jag länge efter vad Niklas kan ha skadat sig på, men jag hittar ingenting. Plan mark. Besynnerligt.