Lammen tystnar

Jag vet inte jag. Inte tusan tänker jag på Operan när jag ser deras reklam i alla fall.

High on believing

Musikmannen fortsätter att påpeka att han undrar när den tiden kommer då jag sparkar ut honom, och inte vilja träffa honom mer. (Inte för att han bor här, det är en metafor, men det är när han är här hos mig som han säger det.) Det är hans sätt att säga att han inte förtjänar mig, jag kommer att upptäcka att han inte är värdig mig. Själv skulle jag aldrig tänka så, men när han påminner mig så börjar jag ju tänka, tänka på vad det kan vara som inte är bra med honom. Letar man fel så finner man. Tidigare ville jag väl inte se, då var jag hög på andra känslor. Så, vad väljer jag att leva med och att inte se?

Hooked on a feeling

Jag går in på bibblan. Måste låna nya böcker till åttaåringen, hon behöver svårare utmaningar. Tittar på ungdomshyllorna, istället för barnhyllorna, och hittar några spännande böcker. Åttaåringen dyker på böckerna när hon kommer hem. Det går inte att slita henne ifrån dem på flera timmar. TV har hon knappt tittat på i ett par veckor nu. När ungdomsböckerna blir alltför läskiga (läs spännande: någon tror att det ligger ett lik i källaren, för de får inte gå ned dit, men i slutänden visar det sig att den som ägde källaren bara höll på att bygga om) så vill hon sitta nära mig, men ändå läsa färdigt. Sedan vill hon läsa mer, fler böcker. När något blir för pinsamt lägger hon ifrån sig boken och säger att hon inte vill läsa mer, sedan plockar hon upp den igen efter någon minut.

Set for life?

Åttaåringen pratar om en klasskompis storasyster som går i 2:an och en annan tjej som går i 3:an.
- De ligger på samma LUS* som jag.
- Vad då, hur vet du det?
- När jag läste på en skylt på skolan så sa storasystern till mig att jag läste bra och frågade vilken LUS-nivå jag låg på. Jag sa min nivå och hon sa sin, vi hade samma.
- Jaså, men du vet att det är olika hur man är.
- Ja, men du vet Meryem i 3:an, hon ligger också på samma nivå som jag.
- Jaha, men tänk på att hon har med sig ett annat språk också.
- Jag kommer ju att ligga på den nivån som högstadiet redan innan jag börjar där!
- Fast det är ju ingen tävling...
- Nej, jag veeet!! Fast det är kul att hålla reda på.

Varför gör jag jag så här? Varför försöker jag att förringa åttaåringens kunnande? Det är ju inte det jag egentligen vill. Jag vill höja henne! Jag vet ju dock att den LUS-nivå hon nu ligger på är det många som ligger på, som har samma förutsättningar som henne i hennes ålder. Det är inte alltför konstigt, det är snarare ett minimikrav inför mellanstadiet. Jag vill också att hon ska ha förståelse för andras situation och förstå att hon själv kan vara i den situationen inom kort. Man ska vara ödmjuk inför livet skeenden. Eller är jag (oreflekterat) ute efter att hon ska vara så förbannat svensk som möjligt?



* LUS = Läsutvecklingsschema. En nivåskala. Inom Stockholms kommun används dennaa skala som ett obligatoriskt inslag i grundskolan för att mäta elevernas läsförmåga - och till viss del läsförståelse.

Jag tvår mina händer

Idag har åttaåringen på eget bevåg skickat ett sms till Pappan och frågat ifall hon kan vara hos honom något under sommarlovet och ifall hon kan vara hos honom varannan helg. Pappan lär tro att det är jag som ligger bakom det hela. Återstår att se om det kommer något svar. Vi har inte hört ett knyst från honom sedan påsk.

Luften gick ur

När allt arbete med uppsatsen var klart för några dagar sedan så kände jag mig alldeles tom inuti, ihålig, och jag tappade fotfästet en aning. Plötsligt visste jag knappt vad jag skulle ta mig för. Jag gick inte in i en vägg, men snubblade på en liten mur. Jag inser att jag är i behov av en återhämtningsperiod, men jag vet inte hur jag ska kunna ta till mig den lediga tiden och njuta av den. Jag har svårt att sova på kvällarna. Det finns ingen tid för vila, det finns så mycket att göra som har fått bli liggande.

Jag behöver få gråta ut, att riktigt får släppa loss och böla. Inser jag nu. Det finns ett uppdämt behov.

Vad är värdet av skolan?

Jag går bakom två tjejer (ca 25-30-år) som pratar om gymnasietiden. De har nyss träffat en kille på t-banan som var den ena tjejens kompis i gymnasiet. Hon berättar nu vad de gjorde: festade, levde loppan och var knappt aldrig i skolan. Den andra, lite äldre, tjejen säger:
- Oj, då kan inte du ha fått så höga betyg.
- Betyg? Ja men, du vet, man gjorde proven, så fick man betyg om man klarade dem och det gjorde jag.

I väntan på något

För tre år sedan var det här en vibrerande mötesplats: studentexpeditionen i Q-huset på campus Konradsberg.

Nu ligger expeditionen öde sedan flera månader och alla möbler i huset är märkta för att hämtas av flyttfirman till någon annan destination.

Full av kärlekstörst och försoning

Efter en tjatig, tjafsig och trotsig morgon traskar vi tillslut iväg till åttaåringens skola. Humöret är inte på topp, men det mesta rinner av när vi kliver utomhus. Åttaåringens väska är tung med gympakläder i. Jag tänker på hennes lilla rygg, som jag vill spara.
- Ska jag ta din väska?
Hon tänker dock på annat.
- Nej, ta min hand.

Så passande

Opponering och ventilering på Lärarhögskolans (nu Universitetets, jag vet...) Campus Konradsberg. Antagligen sista dagen jag åker dit. Så visar det sig vara i samma sal som vi registrerade oss i för tre år sedan.

I slutet av dagen har de övriga fyra uppsatsernas författare ganska mycket att rätta upp och lägga till, särskilt det arbete som vi själva opponerar på. Jag känner för dem. Själva har vi blivit höjda till skyn och tydligen imponerat på våra läsare och vår examinator. Det känns tryggt.

Läroprocessen har tagit musten ur mig, jag orkar inte kritiskt granska något mer nu. Kunde vi har gjort det hela på något annat sätt? Ja, det kunde vi säkert, men vi är ju nöjda, så varför älta?

Lite lätt panik

Mitt i examinerings- och opponeringstider så håller personalen i bibblan på Lärarhögskolan (Universitetet) på att installera en ny skrivarrutin. Utan eftertanke uppmanar de studenterna att skaffa ett nytt kort för att kunna skriva ut och sedan vill de att studenterna testar sig fram för att se om det går att skriva ut. Med lätt panikartade miner bistår några studenter deras önskan, men tröttnar snabbt, skriver ut på det gamla sättet, och lämnar sedan personalen till sitt öde. Ja, man kan ju tycka att studenterna skulle ha haft något bättre framförhållning.

Eller så kan man tycka att det helt enkelt ska fungera att skriva ut och de kunde ha testat innan studenterna klev in. Igår var det totalt kaos.

På tal om valalternativ

Nu har jag i a f röstat i EU-valet. Fastän jag inte är fullt insatt. Det blev det parti jag brukar rösta på, men jag valde en kandidat också. Åttaåringen var med, som vid förra valet.

Jag skäms en aning för de (flera i min bekantskapskrets) som aldrig nyttjar sin möjlighet till att rösta i något val.

Pappa är ett valalternativ

Vid frukosten frågar åttaåringen ifall Musikmannen har sin dotter den här veckan.
- Ja, det är så.
- Är hon hos honom varannan vecka?
- Ja.
- Lorenas (bästisen) lillasysters kompis bor hos sin mamma varannan vecka och hos sin pappa varannan vecka. Mamman bor i Örebro.
- Oj, vad långt bort.
- Ja.
- Fast det är ju ungefär som till din pappa.
- Jaha...när kan man bo varannan vecka egentligen? Varför kan inte jag bo hos pappa varannan vecka?
- Det är ju för att du går i skolan, det är ju väldigt svårt att gå varannan vecka i en annan skola. Om föräldrarna bor nära varandra så kan barnet bo varannan vecka.
- Så om pappa bodde nära oss så kunde jag bo där varannan vecka?
- Ja.
- Varför kan jag inte bo hos honom varje...nej, varannan helg då?
(Här bet jag mig i tungan för att inte säga att det ju var så det var menat från början, när åttaåringen var liten, men att pappan av någon outgrundlig anledning upphörde med det umgänget för flera år sedan.)
- Det kan du absolut göra. Det beror ju på om det fungerar för pappa. Du får fråga honom.
- Varför skulle det inte fungera?
- Jag vet inte. Han kanske inte kan åka och hämta dig.
- Varför skulle han inte kunna åka och hämta mig? Det är väl självklart att man vill åka och hämta sitt barn.
- Ja, det kan man tycka. Fast det är ju mycket som kan hända. Kanske bilen inte funkar, eller det kostar mycket pengar eller han jobbar och kan inte åka eller...
- Pengar har han. Han är rik.
- Jaså?
- Jag tror det i alla fall. Fast säg inte det till honom.
- Självklart inte.
(Som om jag skulle. Även om vi kommunicerade.)
- Om bilen inte funkar kan han låna farmor och farfars bil.
- Ja, kanske.
- Och om han inte kan åka så kanske farbror eller farfar kan komma och hämta mig.
- Ja, kanske det. Och när du blir lite större kan du åka själv. Jag kan sätta dig på tåget och de kan möta dig på stationen.
- Jaa...
(Fast den varianten tror jag att både åttaåringen och jag är enormt tveksamma till.)
- Vi får se.
- När ska jag till pappa igen egentligen?
- Jag vet inte, du får höra med honom. Du kan ju skicka ett mail eller ett sms till honom.
- Eller ringa.
- Ja visst, men jag tänkte att han hinner fundera lite mer när han får ett mail eller sms och kan sedan svara när han vet vilka dagar som passar.
- Det kan han väl göra när jag ringer också?
- Jo, visserligen.
- Mail skickar jag inte, i så fall blir det sms.
- Varför då?
- Det tar ju mycket längre tid att starta datorn än att starta mobilen.
- Ja, jo, det är klart...

Vad månde det bliva av detta barn?

Perspektivbyte

Under lördagen träffade åttaåringen och jag min mammas väninna och hennes barnbarn. Uppenbarligen har min mamma delat med sig information till väninnan om att jag har träffat Musikmannen, eftersom väninnan gratulerade mig. (F ö fattar jag inte varför alla 40-talister som tar del av det faktum att jag träffat en man känner sig nödgade att just gratulera mig. Är det så uppseendeväckande att jag har äntligen träffat en karl?) Uppenbarligen har sedan väninnan delat med sig till barnbarnen, då fröken Amira, sju år, stolpade fram till åttaåringen och sa:
- Jag har hört att du har fått en låtsaspappa.
Åttaåringen tittade frågande på mig och jag tittade frågande på Amira och sa:
- Hur menar du nu?
Hon såg frågande ut och sa:
- Farmor sa att åttaåringen hade fått en låtsaspappa.
- Aha, du menar att jag har träffat en kille och du tänker att han är som åttaåringens låtsaspappa?
- Jaa.
- Jaha, jo, men vi kallar honom inte för det, han är min kille bara.
- Jaha... Är han vit?
Amiras pappa skrattade gott.

Lösdrivare

Det är när det inte finns ungdomsgårdar eller andra samlingsplatser och sysselsättning för ungdomar som skolans fönster blir krossade, rörliga föremål blir demolerade,

allmänna utrymmen blir vandaliserade, källardörrar bryts upp, och efter helgen ligger det ett uppbrutet kassaskåp på lekplatsen


Eller vad beror det på...?

Domedagen

Imorgon är det dags. Då ska jag närvara vid opponeringen av fyra olika examensarbeten (c-uppsatser). Först ska jag lyssna på två, sedan ska jag vara respondent på mitt (vårt) eget arbete och sedan ska jag opponera på ett arbete skrivet av två tjejer.

Jag bävar mest för det sista. Idag har vi slitit vårt hår i frustration över hur vi på ett diplomatiskt sätt ska kunna lägga fram att vi tycker att deras arbete är helt värdelöst. Det finns inte direkt någonting positivt att säga om det alls. Skulle vi behöva betygsätta det så skulle det aldrig ens få godkänt. Inte enligt betygskriterierna heller, då dessa förutsätter en analys där man kopplar resultatet till litteraturen, samt en bra akribi. Inget av detta finns. För att bara nämna något ur det förvirrade sammelsuriet som de kallar sitt arbete. Jag fattar inte hur en handledare kan ha godkänt att arbetet var färdigt. Fast det kanske inte heller är godkänt, vad vet jag.

Jag vet dock att i jämförelse med deras arbete så är vi absolut värda ett A!

The missing link

Åttaåringen och jag står i Farsta centrum och väntar på bussen. Hon rör sig runt hållplatsen, men stannar sedan upp och pekar på ett hus i närheten. Vid huset sticker ett rör upp ur marken. Det är nog ett ventilationsrör till lokalen som ligger under marknivå i huset. Röret är böjt som ett upp och ned vänt J och det är målat i röda och vita ränder. Åttaåringen säger:
- I det där huset köpte hon i boken sin hund.
- Vilken bok?
- Finnes: Agnes, Önskas: hund
- Jaha. Köpte hon sin hund här? Hur vet du det?
- Det stod att det var i ett högt hus med ett rör som såg ut som en polkagris.
- Jaså du.

Så länkas litteraturen till verkligheten.

Att lära sig konsten att socialisera är av stor vikt

Det är något jag tänker på när jag läser den uppsats som jag i veckan ska opponera på. Där förklarar författarna redan tidigt i sitt arbete att de ser det som oerhört viktigt att förskollärare låter barn på förskolan få leka fritt och inte bli tvingade in i det sociala samspelet med andra. Jag tänker: hur ska man då någonsin kunna anpassa sig till samhället? Naturligtvis är det av största vikt att man även ges möjlighet till eftertanke och eget utforskande, men till stora delar handlar ändå livet om att samspela med andra, så det är väl ändå det viktigaste vi behöver öva på?

Att socialisera är en konst

Jag inser det alltför väl när jag försöker att obemärkt medla mellan barnen på vår gård. Det har flyttat in nya grannar i vår port med barn i åttaåringens ålder, en flicka och en pojke, och åttaåringen hade hoppats på nya lekkamrater. Det visade sig dock att barnen redan gick i åttaåringens skola och att hon inte hade alltför bra erfarenheter av pojken. Vilket jag efter någon dag förstår. Han är inte att leka med. Samtidigt fattar jag att han lägger sig på en tuff nivå då han är ny på gården. När jag pratar med honom själv så är han en ängel. Åttaåringen är dock redan utanför den stora klungan av barn som leker på gården och jag vill så gärna att de ska se hennes potential, men jag vet att jag inte kan tvinga varken dem eller henne att bli mer inbjudande. Jag kan bara göra klart min ståndpunkt och stå för de normer som jag anser ska gälla. Åttaåringen leker helst med barn som inte bor här på vår gård och när hon tar hit de kompisarna så blir hon bara än mer utesluten från de barn som finns här. Vilket inte betyder att barnen här på gården ogillar varken åttaåringen eller gästerna, de kanske är en smula avundsjuka också. Jag kan dock inte tvinga någon att gilla någon annan, eller att alls umgås.

Den här studentens dilemma

När det verkligen kniper och behovet av barnvakt är stort för att studierna hänger tunga som ett järnok över axlarna så är det alltid just den dagen som ingen är tillgänglig och kan hjälpa till.

En students privilegium

Att kunna ta ett bad mitt på blanka förmiddagen en vardag.

Att kunna hämta sin unge tidigare än de föräldrar som arbetar heltid.

In the hood

När polishelikoptern än en gång står still i luften ovanför min gård - så nära så att det blåser i träden - så ställer jag mig frågande till vilken sorts människor jag har i min närmiljö.

Scratching backs

När man kommer ned till detaljnivå i arbetet med en uppsats - som skrivs ihop med någon annan - så handlar det om ett givande och tagande. Vad är jag beredd att ge upp för att min skrivarpartner inte vill ha med det? Vad vill jag strida för att ta bort, eller lägga, till som partner inte håller med om? Mycket struntar jag fullständigt i vid det här laget, och det är väl tur om båda då är rätt prestigelösa. Vilket vi är.

Det är ändå fascinerade att då finna sidor av sig själv - och sin partner - som man inte hade en susning om. Bilden som man har av den andre formas till viss del om, men består ändå i grunden. Tack och lov.

Det mest intressanta uppvaknandet hittills var att jag igår fick ta del av att bindesteck inte längre används och att avstavning är ute. Then you may call me old-fashioned.

The end is near

Vi ser ljuset i tunneln. Uppsatsen är inlämnad för bedömning och nästa vecka ska vi ventilera och opponera det hela.

Genom hela kursen har vi haft en kursansvarig som är den värsta strulputte jag hittills mött under min studietid. Från dag ett har han varit virrig, svarat nonchalant på frågor och krävt mer av oss än vi någonsin fått av honom. Vi ska ha koll på våra uppgifter och tider, men han skriver fel i dokument, ändrar innehåll på föreläsningar utan att meddela det och besvarar inte mail fastän han säger att han ska göra det.

Jag har full förståelse för att han har fullt upp och att det är mycket att hålla koll på för hans del, men då kan man inte begära att allt annat ska vara i ordning heller.

Ett liv i krig

Första maj kom och gick utan att jag drog med åttaåringen i något demonstrationståg. Jag berättade dock att fenomenet finns och vad det innebär. I huvudet tänkte jag att vi nästa år i alla fall borde titta på tågen i stan, så att demokrati- och solidaritetskänslan byggs upp hos åttaåringen.

Några dagar in i maj kom åttaåringen hem och berättade att hennes klasskompis, vår granne, hade gått i ett demonstrationståg den första maj. De hade protesterat mot kriget i Sri Lanka. Åttaåringen hade många frågor, både om demonstrationer och krig. Tur att jag var hyfsat påläst om kriget, då jag vet att klasskompisen kommer därifrån.

Jag har tänkt att de där tamilerna är väl inget att hänga i julgranen, varför håller de på och bråkar, men jag fick ett annat perspektiv under min VFU (praktik). Två av pojkarna i klassen kommer från Sri Lanka, men de representerar var för sig två olika folkslag, på vardera sida om kriget. De uttryckte det själva: de är kompisar, men i föräldrarnas hemland så skulle ha slagits mot varandra.

Det är inte alltid lätt att välja sida, vilket väl är bra. Det viktiga är att ha förståelse för andras åsikter och låta dem uttrycka sig - utan att ta till våld.

När kriget nu påstås vara slut så tyckte åttaåringen att det lät konstigt att folket inte skulle ha något att göra. Varför kan de som har krigat inte ta vanliga jobb nu? Ja, är man fostrad till en liv i krig så är det inte säkert att man har några andra kunskaper...

Allt är relativt

På t-banan mötte jag en kurskamrat. Hon var upprörd över att hela det här examensarbetet med att skriva uppsats var så hemskt dåligt upplagt. Hon hade en fråga som hon var intresserad av, men vid det här laget, när nu uppsatsen var klar, så var hon ju helt less och inte längre inspirerad av att ta reda på uppgiften. Främst var det all formalia kring hur hela uppsatsen ska vara uppbyggd som hade tagit död på hennes entusiasm. För att inte tala om att transkribera intervjuerna, det hade varit helt fördjävligt. Jag tittade lite frågade på henne.
- Hur många intervjuer har ni gjort då?
- Fyra stycken. Vi åkte runt till olika förskolor och fick ihop några intervjuer.
- Okej.
- Hur många har ni gjort?
- Vi har gjort 17 stycken intervjuer.
Då blev hon tyst och hade ett guppylikt utseende i ansiktet.

Sedan klämde hon ur sig att hon också tänkte på tiden, det hade gått åt så mycket tiiid. För hon ville ju ha tid att jobba också. Ja, man får göra sina val här i livet. Med tanke på att jag under 1-2 veckor av den här kursen knappt har jobbat ett jota med uppsatsen (p g a sjukt barn, röda dagar då livet trängde sig på och annat), så får jag väl ändå säga att det har funnits gott om tid, eftersom vi ändå har hunnit klart. Fast jobba har jag ju tackat nej till flera gånger under tiden.

Independence is a virtue

Innan jag började skriva min uppsats så hörde jag mycket om hur hemskt det var, hur mycket tid och kraft det tog och, framför allt, hur dåliga handledarna var. Jag hörde om handledare som inte gick att nås, som aldrig besvarade mail, som inte godkände arbeten (när jag sedan fick läsa i alla fall ett arbete så kunde jag visserligen förstå varför det inte godkändes) med mera. Jag har dock också hört om studenter som har fått mer än tillräckligt med tid med sina handledare. Vilket inte hjälpte dem mer för det.

När jag för några månader sedan inledde mitt eget examensarbete (som ska jämställas med en c-uppsats, men som - i mina ögon - inte riktigt når upp till den nivån) så möttes jag av en handledare som verkade oerhört kompetent och som redan hade lagt upp ett schema för när vi skulle ses. Att de flesta träffarna sedan skedde i grupp med flera andra studenter handlade väl mest om tidsbrist från handledarens sida. Det var dock ingen höjdare för oss, det gav inte så mycket.

Fram till det sista mötet med handledaren tyckte jag ändå att vår handledare har varit bra. När vi sedan hade vårt sista enskilda möte så berättar hon att vi varit enormt självständiga, vi har verkligen inte krävt hennes tid alls. Vilket hon verkar tycka är rätt skönt. Sedan rekommenderar hon att vi ska ta några glas vin och slappna av när vi skriver, hon tycker att det är då man verkligen skriver bra. Även om jag förstår att hon till viss del skojar, så faller hon i mina ögon. Kära E, men skrivarpartner, säger att hon väl då aldrig lär skriva bra, eftersom hon aldrig dricker vin.

Vi klarar oss ändå.

Note to self

Dammsugarpåsarna från dammsugarpasar.nu fungerar utmärkt. De levererades snabbt och är billigare än i affären. Köp alltid där.

Modigast av de smått fega

Åttaåringen har (efter starka påtryckningar) tagit tjuren vid hornen och kan nu cykla. Hon kämpar sig fram på sin lilla cykel. Jag är mäkta stolt.

Idag har hon så också, äntligen, fått hål i öronen. Inte var det billigt och inte gick det smidigt, men nu är det gjort. Jag håller fingrarna för att det ska gå bra, att hålen ska läka utan bekymmer.

Ingen Fairytale

Vid frukostbordet säger Musikmannens dotter Gullan:
- Pinga, hur gammal är åttaåringen när jag är 15 år?
- Hur gammal är du nu?
- 10 år.
- Hur många år är det kvar till du är 15 då?
- 5.
- Hur många år är åttaåringen?
- 8.
- Hur gammal är då åttaåringen om fem år?
- Ameeen, jag orkar inte räkna, säg baraaaa...
Då säger Musikmannen:
- Du vet Gullan, Pinga är lärare och hon kommer aldrig att ge dig ett lätt svar.
Åttaåringen tillägger:
- Så där gör hon med mig också, hela tiden, jag måste jag tänka själv.
Jag låtsas som ingenting och säger:
- Vet du, Gullan, annars kan du tänka att åttaåringen är två år yngre än dig, så oavsett vilken ålder du är så kan du räkna bakåt med två år, så vet du hur gammal åttaåringen kommer att vara.
- Åh, vad jobbigt!!
- Men, att räkna bakåt två steg kan inte vara jättejobbigt.
- Jooo, eller nej, men ändå...

Vi fortsätter att äta och sedan säger åttaåringen till mig:
- Så när jag är 20 år så kommer Gullan att vara....23...?
- Två år.
- 22.
- Precis.
Då säger Gullan:
- Ja, ja, men så länge kommer ni inte att vara tillsammans, du och Musikmannen, det tror inte jag.

Nej, jag kan ju i och för sig förstå att det är ju inte rimligt att jag ska få höra Musikmannens komplimanger och underbara ord längre än sisådär 10 år, men det känns helt okej för mig.

Rumpnissen som inte riktigt vann

Inte våra hjärtan i alla fall. Flera kommenterade att Norges Alexander är så himla söt, men jag vet inte jag. Det är något med näsan och den bredkäftade munnen som är rätt charmigt, men som också får mig att tänka på rumpnissarna i filmen om Ronja.

Låten har något ryskt folkviseaktigt över sig. I kombination med fiolen så förstår jag i o f s att den gick hem hos många. Så länge inte Grekland vann så var jag rätt nöjd.

Ett tips till alla ungdomar

Det finns något som heter hörlurar. De funkar även till mobiltelefoner. Har ni en mobiltelefon som kan spela upp musik, så kan ni också plugga in hörlurar i mobilen.

Skatångest i ett parallellt universum

Skatorna utanför fönstret kämpar vidare med sitt bo. Den ena lägger en kvist till rätta och strax är den andra där och flyttar på exakt samma kvist. Bara en tredjedel av boet återstår och de verkar inte få kontroll på återuppbyggnaden. Det är väl äggdags snart och nu tycker jag mig se lätt panik i deras rörelser.

Även nu känner jag igen mig. Jag är där, jag stökar runt i uppsatsen, jag flyttar på text, sedan vi flyttar vi något igen. Jag hittar saker jag vill lägga till, jag känner paniken stiga och handlandet blir med och mer ryckigt. Det går inte riktigt att fokusera, texten flyter ihop. Kroppen säger ifrån mer och mer.

Några dagar till bara, sedan är det över.

Både för dem och mig.

Att bo in sig

Skatans bo, i trädet utanför vårt fönster, blåste ned i natt. Det är pinnar på marken och spridda över halva trädet. Nu hoppar en förvirrad skata omkring och försöker få ordning på pinnarna, en pinne i taget av de otaliga i högarna. Jag skulle säga att skatan snarare är målmedveten.

Jag känner mig lite som skatan. Jag försöker reda ut alla begrepp i vår uppsats, jag försöker finna den röda tråden och hålla fast vid den, men den är hal i mina trötta ögon. Ändå har jag ett mål, jag kan se slutet. Vägen dit kommer fortfarande att bjuda på motgångar och det kommer att vara jobbigt, men jag kommer nog att överleva. Annat får dock lida under tiden. Aldrig har åttaåringen varit så tålmodig som nu - stackars unge - och aldrig har mitt hem varit så grisigt som det är nu - stackars de som kommer hit.

Ett bo har blåst ned och ett bo behöver blåsas ut.

Siipiidii

En föreläsning ändras och en intet ont anande professor blir blixtinkallad att hålla en (improviserad) föreläsning för oss. Han pratar på så gott han kan (för att få tiden att gå) om hur en c-uppsats är upplagd (vilket vi redan vet) och vilka teorier vi kan använda oss av (vilket de flesta redan har klart för sig). När han kommer in på Vygotskijs teori (som jag och min skrivarpartner använder oss av i vårt arbete) så säger han:
- Ni vet han har sin siipiidii (ZPD), Zone of proximal development, utvecklingszonen.

Jo, vi vet. Om det är någon som inte vet om det när de nu går sista eller näst sista terminen på lärarutbildningen så går nog skam på torra land, skulle jag tro.

Ka-psssh

Vi ser på AFV - Americas Funniest Homevideos - en gammal favorit. En liten flicka på 2-3 år har satt tuggummi i håret. Hennes mamma säger att hon ska ha tuggummit i munnen, inte i håret. Flickan säger att hon bara satte det i håret EN gång. Mamman säger:
- Du ska inte göra det alls. Capice?
Som i det italienska ordet för Förstått? och det låter som att mamman brukar använda sig av det. Flickan blir för ett ögonblick inåtvänd och smakar på ordet.
- Ka-pssh.

Små gyllene ögonblick.

Att ha mage

Helt otroligt, men nu ringde de precis från Comhem och erbjöd mig ett "jättebra" erbjudande. Lite knäppt att ringa efter gårdagens avbrott i trafiken, kan jag tycka, men jag är inte intresserad ändå.
- Får jag fråga varför då?
För att jag inte vill ha något med er att göra. Det sa jag inte.
- För att jag inte vill ha digital-TV.
- Nehej, men då har jag en aningen tråkig nyhet för dig.
- Jaha?
- Från och med första juli så kommer inte de analoga kanalerna att finnas kvar längre, då är det bara 1:an, 2:an och 4:an som gäller.
- Jaha, men då väntar jag till juli då (och väljer en annan leverantör innan dess).

Jag har inte sett något om att det kommer att bli så från i juli. Tusan vad de håller på. Är det så himla vettigt att bara ha digitala kanaler när vi nu sett vad ett åsknedslag kan göra?

Rätt val

Grannen kom och knackade på och undrade ifall vi kunde se alla kanaler på TVn; de kan inte det och deras internet fungerar inte.
- Comhem, suckade granndamen och himlade med ögonen.
Jag kollade TVn, allt funkar, men så har jag inte digital-TV heller.

Sen kom meddelande från kära E; hon kan inte skicka mig senaste versionen av vår c-uppsats, då hennes internet inte fungerar. Har de möjligtvis Comhem? Japp. Det är det enda företag jag är säker på att jag aldrig kommer välja för någonting. Min erfarenhet är att de är helt sämst. På mycket, men mest kundkontakter.

Bajs eller damm

Nu har jag beställt dammsugarpåsar på nätet för första gången. Återstår att se ifall de levereras och ifall de passar den (uråldriga) dammsugaren, men det borde de göra. Attans smidigt var det att beställa i alla fall.

Förstår inte varför folk inte beställer hundbajspåsar på nätet.

Kan hjärtat drunkna?

Åttaåringen kommer hem från Gålö med ett gäng snäckor i en av dem veckar det bo något slemmigt.

En mussla kanske? Efter att ha googlat länge och väl finner jag något som liknar denna och visst kallar hjärtmussla. Kan tänkas vara den. Vi vet inte vad vi ska göra med den, eller hur den mår bra. Vi lägger den i lite vatten. Sedan läser jag att den inte ska dränkas i vatten, då kan de dö. De lever väl ändå i vatten?

Morgonen efter är slemmet inte vid lika god vigör. Dagen efter det dödförklarar vi den och packar in den i en liten bit kartong. Nu ruttnar den på balkongen och åttaåringen vidhåller att den inte får kastas i soporna. Den ska begravas i skogen. Blomjord på gården går visst också bra.

Vissa saker är mer intressanta än andra

Under våra intervjuer med lärare kring hur de arbetar med läxor så har det framkommit att de tycker att det är ett intressant ämne och någonting som är förankrat i verkligheten, vilket känns bra. Det är ju ändå rätt otroligt att läxor aldrig nämns under lärarutbildningen. Och varför används de egentligen i skolan när de inte ens finns med i styrdokumenten längre?

Nyligen pratade jag med en studiekamrat som skriver om ett annat ämne i sitt examensarbete, nämligen ekonomiska resurser kontra resultat i skolan och det låter ju oerhört mycket mer intressant, men också mycket mer komplicerat att få fram på den korta tid som vi har på oss. Några av de uppgifter de behandlar i sitt arbete är de anslagen som skolor får, bl a det socioekonomiska tilläggsanslaget, vilket enligt utbildningsförvaltningen utgår från tre punkter:
* om eleverna är födda i Sverige eller ej (fler födda utomlands genererar mer medel)
* föräldrarnas utbildningsnivå (fler barn till lågutbildade föräldrar genererar mer medel)
* föräldrarnas inkomstnivå (fler föräldrar med låg inkomst genererar mer medel).

Samtidigt är dessa pengar inte öronmärkta, utan de kan spenderas på mycket annat än själva barnen. Om det här stämmer så är det ju skandalöst. Det ska bli oerhört intressant att läsa deras arbete sedan.

Våra barn är inte vi

I kvällens program "Barn av sin tid" på Kunskapskanalen så pratar de bland annat om vad åttaåringarna gör på sin fritid - om de har någon alls - och hur föräldrarna behandlar sina barn vad det gäller att tillåta dem att vara utomhus på egen hand.

För 20 år sedan promenerade 80% av skolbarnen till skolan, idag är det bara 5% som går, alla andra åker bil - och det är det enda tillfället då de kommer i närkontakt med biltrafik, så de lär sig inte att vara försiktiga i trafiken. Samtidigt får de inte ens gå till affären och köpa mjölk, för de vet inte hur man gör och föräldrarna är för rädda för att släppa iväg dem. Pedofiler och kidnappare lurar överallt. Ändå är biltrafiken det som tar livet av flest barn.

Och hur mycket pratar vi med våra barn? Två tredjedelar av alla samtal handlar om vardagsrutiner, istället för något som barnen tycker är riktigt viktigt.

Ja, och ADHD är inte en ursäkt (för dåligt uppförande), det är en åkomma (en sjukdom). Enligt en av föräldrarna i alla fall. Jag är fortfarande inte övertygad. Flera av de andra barnen beter sig mer utflippat än den som äter Ritalin (när ungen INTE är medicinerad) och deras föräldrar ser inte något konstigt i det.

Programmet är enormt intressant. Jag önskar att det fanns en svensk variant. Kanske man borde bli forskare ändå.

Så svenskt det kan bli

En kvinna kliver på bussen med sin barnvagn och vid handen går hennes 4-årige son. Samtidigt kliver åttaåringen och jag på bussen och sätter oss på sätet närmast barnvagnsutrymmet. Istället för att sätta sig på sätet vid barnvagnsutrymmet så säger kvinnan högt till sin son:
- Nehej, vi kan inte sitta där, för det blev upptaget där, Joel.

Sånt kan irritera mig enormt. Kan man inte istället fråga vänligt ifall det går bra att vi flyttar oss? Så jag gör det åt henne.
- Jaha, vill ni sitta här, ska vi flytta oss?

Varpå hon svarar med det (som för mig) är det mest svenska som finns, någon form av Jantelag:
- Nej, nej, absolut inte, det går bra, vi kan sitta här.

Jag flyttar ändå på mig och min unge och när vi satt oss längre bort så sätter sig (naturligtvis) kvinnan med sin son på sätet där vi satt.

Nästa generation är uppdaterad

I veckan kom åttaåringen hem från skolan och sa att de hade pratat om att skicka mail under värderingssamtalet - då de diskuterar vad som är rätt och fel och hur man beter sig på ett bra sätt - och läraren hade bett alla att räcka upp handen som någonsin hade skickat ett mail eller varit inne på msn. Det var bara läraren och åttaåringen som räckte upp handen. Flera av barnen såg väldigt frågande ut, enligt åttaåringen.

Själv lärde hon sig att skicka mail via msn för bara någon vecka sedan, då jag la upp en mailadress till henne och visade henne hur det går till, så att hennes pappa kunde skicka foton på den älskade (men halvt bortglömda) kaninen. Naturligtvis visar det sig att kaninen är så förbaskat söt så att jag gladeligen skulle vilja ha hit den. Sånt passar jag mig dock för att yttra högt.

Sjön suger i alla fall inte blod

Åttaåringen var med sin kompis och hennes familj ute på Gålö idag. Jag har sett bildbevisen, det såg makalöst härligt ut. Åttaåringen och kompisen vadade i det grunda vattnet och åttaåringen hade med sig en drake som de flög med; perfekt en rätt blåsig dag som denna. Tillbaka hem hade åttaåringen med sig en fästing eller två, en hel massa sand och snäckor - och faktiskt en levande mussla, eller vad en sån liten muskel i så små skal kan kallas.

Dags att vidga vyerna

När jag besökte Lärarhögskolan (alltså, ni vet: Universitetet, men Campus Konradsberg...) senast för någon vecka sedan så var det första gången under dessa tre år som jag kände att jag var less på resan dit. Det kändes inte roligt att gå upp samma gamla gång upp för trapporna, vandra upp mot skolan i lämmeltåget och komma till de vanliga husen (hur fräscha de än må vara). Det var första gången som jag kände att nu skulle jag kunna testa något nytt. Så kanske kommer det inte att vara så hemskt att gå kursen ute på Universitetet till hösten. Kanske kommer det t o m att bli lite roligt. Ve och fasa.

Bildad lär jag aldrig bli

- Du ska ju föreställa vara lärare, du måste kunna använda ett sånt ord.

Sånt får jag höra ibland - särskilt när jag inte vet hur man använder ord som t ex ohemul. Bara för att man är lärare så står man (vanligtvis) inte över den övriga befolkningen i ordkunskap. Som lärare har man kunskap om vissa ämnen, ja, men det man främst har kunskap om är hur man kan dela med sig av kunskap. Barn går ju egentligen inte i skolan för att lära sig specifika saker i specifika ämnen. Barn går i skolan för att de ska lära sig hur man gör när man går i skolan, hur man gör när man studerar, tar till sig kunskap och (förhoppningsvis) behåller den, så att de sedan kan gå vidare i sin utbildning och lära sig något bestående som (nästan) vuxna. När barnen börjar i gymnasiet så är det bra ifall de har studievana och är någorlunda målinriktade, då kommer de långt i livet sedan. Det är detta jag skulle önska att jag kan bidra till att ge mina kommande elever. Även om jag vet att det är något av ett önsketänkande.

Ha kakan och äta den

- Vad vill du ha ur ett förhållande då, frågar flera av mina väninnor, vill du inte flytta ihop med en man?
- Nej, jag trivs bättre själv (här under min korkek/i min fiskskål).
De förvånas. Vill jag inte ha en livskamrat? Jo, det vill jag ju, men måste det innebära att man lever tillsammans dygnet runt och delar på allt? Det blir så svårt att vara självständig då, är min erfarenhet. Det blir så mycket lättare att leva när man främst har sina egna behov att ta hänsyn till.

Musikmannen och jag blir stegvis mer och mer involverade i varandras liv, utan att ha klargjort hur vi vill ha det - för att ingen av oss vet ju hur vi egentligen vill ha det. Särbo, kan jag tänka, är väl egentligen det jag vet att jag vill ha, men på vilka premisser då? Jag är ju i princip aldrig barnfri och det är svårt att ägna sig helhjärtat åt en karl om jag även måste ägna mig åt mitt barn. Dessutom gillar vi ju verkligen varandras barn.

Jag har nog tänkt ett tag nu att det här förhållandet ser ut att bli seriöst, men inte vetat ifall jag vill att det ska bli så mycket mer seriöst än det redan är. När jag sedan inser att Musikmannens dotter inte ens vet att hennes pappa har sovit hos mig och han inte berättar för sina vänner att han har ett förhållande, så tänker jag att han inte alls ser på det hela särskilt seriöst.

Så hur vill jag ha det, och: är det verkligen något som måste definieras?

Vilken läxa har vi lärt oss?

Tillsammans med kära E har jag nu intervjuat nästan ett 20-tal lärare kring deras syn på läxor och hur de arbetar med läxor för vårt examensarbete. Bortsett från svar på våra frågor så har vi också fått veta mycket mer: historier om olika barns livssituation, situationer olika lärare kan möta i ett klassrum och framför allt: vilket slitsamt yrke vi har valt. De som pratat mer än besvarat frågorna har dock aldrig varit män. Män håller sig till ämnet och avslutar sedan samtalet, men kvinnor tar gärna möjligheten att prata, när nu någon verkligen lyssnar på dem. Eftersom det är ett kvinnodominerat yrke så har vi fått höra vår beskärda del från verkligheten. Vi har dock också fått höra att det även är ett väldigt roligt yrke. Tyvärr är tiden man som lärare verkligen spenderar tillsammans med barnen alldeles för kort. För varje ny insyn i ett barns liv krackelerar mitt hjärta en aning och jag iner hur viktigt det är att ha på fötterna när jag ställs inför en liknande situation själv; för hur bemöter jag att ett barn blir slaget eller på annat sätt verkligen kränkt? Bortsett från den självklara anmälan så måste jag också ha ord att kunna bemöta barnet med. När en lärare berättade att barnet själv sa att slag var vanligt i hemmet, det var inget konstigt, så svarade läraren: idag får man inte ens slå djur i Sverige - och du är inget djur, eller hur, du är värd ännu mer än det?

The wicked witch of the east

Åttaåringen sov över hos min mamma till igår. Det var en nödlösning för att jag skulle kunna skriva på examensarbetet innan en delversion skulle skickas in till vår handledare. I efterhand inser jag att jag hade fått gjort det jag gjorde även om åttaåringen hade varit hemma. Då hade vi nog alla mått bättre mentalt också. Det är lätt att vara efterklok.

Jag hörde på min mamma redan innan övernattningen att hon var på sitt obstinata småbarnshumör. När jag hämtade åttaåringen hade det bara blivit värre och jag fick höra att min mamma kallat min dotter både det ena och det andra; lögnare, bebis, fuskare och tjuv. Jag kokade inombords, men bet mig i tungan för att inte börja bråka och frågade istället oerhört pedagogiskt (det är i dessa stunder jag övar inför mitt framtida yrke) vad som skett, hur det gått till, vem som sagt och gjort vad och uttalade sedan mina åsikter utan att skuldbelägga någon. Vilket min mamma lätt gör. Skuldbelägger alltså. Åttaåringen var inte vatten värd och jag såg att hon skruvade på sig emellanåt, men när det kom till tjuv så var det min mamma som inte ville säga vad som hänt och åttaåringen istället berättade - för där stod ord mot ord och åttaåringen kände sig säker. Min mamma hävdade att hon inte lagt sitt larm på ett ställe, medan åttaåringen hävdade att hon aldrig rört det. När vi åkt därifrån frågade jag åttaåringen och hon sa att hon aldrig rörde det, då hon var rädd för att råka trycka på knappen. Så virrig som min mamma är så väljer jag att tro på min dotter.

Det lär nog dröja innan det blir en övernattning där igen.