Vilken läxa har vi lärt oss?

Tillsammans med kära E har jag nu intervjuat nästan ett 20-tal lärare kring deras syn på läxor och hur de arbetar med läxor för vårt examensarbete. Bortsett från svar på våra frågor så har vi också fått veta mycket mer: historier om olika barns livssituation, situationer olika lärare kan möta i ett klassrum och framför allt: vilket slitsamt yrke vi har valt. De som pratat mer än besvarat frågorna har dock aldrig varit män. Män håller sig till ämnet och avslutar sedan samtalet, men kvinnor tar gärna möjligheten att prata, när nu någon verkligen lyssnar på dem. Eftersom det är ett kvinnodominerat yrke så har vi fått höra vår beskärda del från verkligheten. Vi har dock också fått höra att det även är ett väldigt roligt yrke. Tyvärr är tiden man som lärare verkligen spenderar tillsammans med barnen alldeles för kort. För varje ny insyn i ett barns liv krackelerar mitt hjärta en aning och jag iner hur viktigt det är att ha på fötterna när jag ställs inför en liknande situation själv; för hur bemöter jag att ett barn blir slaget eller på annat sätt verkligen kränkt? Bortsett från den självklara anmälan så måste jag också ha ord att kunna bemöta barnet med. När en lärare berättade att barnet själv sa att slag var vanligt i hemmet, det var inget konstigt, så svarade läraren: idag får man inte ens slå djur i Sverige - och du är inget djur, eller hur, du är värd ännu mer än det?