Independence is a virtue

Innan jag började skriva min uppsats så hörde jag mycket om hur hemskt det var, hur mycket tid och kraft det tog och, framför allt, hur dåliga handledarna var. Jag hörde om handledare som inte gick att nås, som aldrig besvarade mail, som inte godkände arbeten (när jag sedan fick läsa i alla fall ett arbete så kunde jag visserligen förstå varför det inte godkändes) med mera. Jag har dock också hört om studenter som har fått mer än tillräckligt med tid med sina handledare. Vilket inte hjälpte dem mer för det.

När jag för några månader sedan inledde mitt eget examensarbete (som ska jämställas med en c-uppsats, men som - i mina ögon - inte riktigt når upp till den nivån) så möttes jag av en handledare som verkade oerhört kompetent och som redan hade lagt upp ett schema för när vi skulle ses. Att de flesta träffarna sedan skedde i grupp med flera andra studenter handlade väl mest om tidsbrist från handledarens sida. Det var dock ingen höjdare för oss, det gav inte så mycket.

Fram till det sista mötet med handledaren tyckte jag ändå att vår handledare har varit bra. När vi sedan hade vårt sista enskilda möte så berättar hon att vi varit enormt självständiga, vi har verkligen inte krävt hennes tid alls. Vilket hon verkar tycka är rätt skönt. Sedan rekommenderar hon att vi ska ta några glas vin och slappna av när vi skriver, hon tycker att det är då man verkligen skriver bra. Även om jag förstår att hon till viss del skojar, så faller hon i mina ögon. Kära E, men skrivarpartner, säger att hon väl då aldrig lär skriva bra, eftersom hon aldrig dricker vin.

Vi klarar oss ändå.