Att socialisera är en konst

Jag inser det alltför väl när jag försöker att obemärkt medla mellan barnen på vår gård. Det har flyttat in nya grannar i vår port med barn i åttaåringens ålder, en flicka och en pojke, och åttaåringen hade hoppats på nya lekkamrater. Det visade sig dock att barnen redan gick i åttaåringens skola och att hon inte hade alltför bra erfarenheter av pojken. Vilket jag efter någon dag förstår. Han är inte att leka med. Samtidigt fattar jag att han lägger sig på en tuff nivå då han är ny på gården. När jag pratar med honom själv så är han en ängel. Åttaåringen är dock redan utanför den stora klungan av barn som leker på gården och jag vill så gärna att de ska se hennes potential, men jag vet att jag inte kan tvinga varken dem eller henne att bli mer inbjudande. Jag kan bara göra klart min ståndpunkt och stå för de normer som jag anser ska gälla. Åttaåringen leker helst med barn som inte bor här på vår gård och när hon tar hit de kompisarna så blir hon bara än mer utesluten från de barn som finns här. Vilket inte betyder att barnen här på gården ogillar varken åttaåringen eller gästerna, de kanske är en smula avundsjuka också. Jag kan dock inte tvinga någon att gilla någon annan, eller att alls umgås.