Set for life?

Åttaåringen pratar om en klasskompis storasyster som går i 2:an och en annan tjej som går i 3:an.
- De ligger på samma LUS* som jag.
- Vad då, hur vet du det?
- När jag läste på en skylt på skolan så sa storasystern till mig att jag läste bra och frågade vilken LUS-nivå jag låg på. Jag sa min nivå och hon sa sin, vi hade samma.
- Jaså, men du vet att det är olika hur man är.
- Ja, men du vet Meryem i 3:an, hon ligger också på samma nivå som jag.
- Jaha, men tänk på att hon har med sig ett annat språk också.
- Jag kommer ju att ligga på den nivån som högstadiet redan innan jag börjar där!
- Fast det är ju ingen tävling...
- Nej, jag veeet!! Fast det är kul att hålla reda på.

Varför gör jag jag så här? Varför försöker jag att förringa åttaåringens kunnande? Det är ju inte det jag egentligen vill. Jag vill höja henne! Jag vet ju dock att den LUS-nivå hon nu ligger på är det många som ligger på, som har samma förutsättningar som henne i hennes ålder. Det är inte alltför konstigt, det är snarare ett minimikrav inför mellanstadiet. Jag vill också att hon ska ha förståelse för andras situation och förstå att hon själv kan vara i den situationen inom kort. Man ska vara ödmjuk inför livet skeenden. Eller är jag (oreflekterat) ute efter att hon ska vara så förbannat svensk som möjligt?



* LUS = Läsutvecklingsschema. En nivåskala. Inom Stockholms kommun används dennaa skala som ett obligatoriskt inslag i grundskolan för att mäta elevernas läsförmåga - och till viss del läsförståelse.