Ha kakan och äta den

- Vad vill du ha ur ett förhållande då, frågar flera av mina väninnor, vill du inte flytta ihop med en man?
- Nej, jag trivs bättre själv (här under min korkek/i min fiskskål).
De förvånas. Vill jag inte ha en livskamrat? Jo, det vill jag ju, men måste det innebära att man lever tillsammans dygnet runt och delar på allt? Det blir så svårt att vara självständig då, är min erfarenhet. Det blir så mycket lättare att leva när man främst har sina egna behov att ta hänsyn till.

Musikmannen och jag blir stegvis mer och mer involverade i varandras liv, utan att ha klargjort hur vi vill ha det - för att ingen av oss vet ju hur vi egentligen vill ha det. Särbo, kan jag tänka, är väl egentligen det jag vet att jag vill ha, men på vilka premisser då? Jag är ju i princip aldrig barnfri och det är svårt att ägna sig helhjärtat åt en karl om jag även måste ägna mig åt mitt barn. Dessutom gillar vi ju verkligen varandras barn.

Jag har nog tänkt ett tag nu att det här förhållandet ser ut att bli seriöst, men inte vetat ifall jag vill att det ska bli så mycket mer seriöst än det redan är. När jag sedan inser att Musikmannens dotter inte ens vet att hennes pappa har sovit hos mig och han inte berättar för sina vänner att han har ett förhållande, så tänker jag att han inte alls ser på det hela särskilt seriöst.

Så hur vill jag ha det, och: är det verkligen något som måste definieras?