Åttaåringen sov över hos min mamma till igår. Det var en nödlösning för att jag skulle kunna skriva på examensarbetet innan en delversion skulle skickas in till vår handledare. I efterhand inser jag att jag hade fått gjort det jag gjorde även om åttaåringen hade varit hemma. Då hade vi nog alla mått bättre mentalt också. Det är lätt att vara efterklok.
Jag hörde på min mamma redan innan övernattningen att hon var på sitt obstinata småbarnshumör. När jag hämtade åttaåringen hade det bara blivit värre och jag fick höra att min mamma kallat min dotter både det ena och det andra; lögnare, bebis, fuskare och tjuv. Jag kokade inombords, men bet mig i tungan för att inte börja bråka och frågade istället oerhört pedagogiskt (det är i dessa stunder jag övar inför mitt framtida yrke) vad som skett, hur det gått till, vem som sagt och gjort vad och uttalade sedan mina åsikter utan att skuldbelägga någon. Vilket min mamma lätt gör. Skuldbelägger alltså. Åttaåringen var inte vatten värd och jag såg att hon skruvade på sig emellanåt, men när det kom till tjuv så var det min mamma som inte ville säga vad som hänt och åttaåringen istället berättade - för där stod ord mot ord och åttaåringen kände sig säker. Min mamma hävdade att hon inte lagt sitt larm på ett ställe, medan åttaåringen hävdade att hon aldrig rört det. När vi åkt därifrån frågade jag åttaåringen och hon sa att hon aldrig rörde det, då hon var rädd för att råka trycka på knappen. Så virrig som min mamma är så väljer jag att tro på min dotter.
Det lär nog dröja innan det blir en övernattning där igen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar