Skatans bo, i trädet utanför vårt fönster, blåste ned i natt. Det är pinnar på marken och spridda över halva trädet. Nu hoppar en förvirrad skata omkring och försöker få ordning på pinnarna, en pinne i taget av de otaliga i högarna. Jag skulle säga att skatan snarare är målmedveten.
Jag känner mig lite som skatan. Jag försöker reda ut alla begrepp i vår uppsats, jag försöker finna den röda tråden och hålla fast vid den, men den är hal i mina trötta ögon. Ändå har jag ett mål, jag kan se slutet. Vägen dit kommer fortfarande att bjuda på motgångar och det kommer att vara jobbigt, men jag kommer nog att överleva. Annat får dock lida under tiden. Aldrig har åttaåringen varit så tålmodig som nu - stackars unge - och aldrig har mitt hem varit så grisigt som det är nu - stackars de som kommer hit.
Ett bo har blåst ned och ett bo behöver blåsas ut.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar