Allt är relativt

På t-banan mötte jag en kurskamrat. Hon var upprörd över att hela det här examensarbetet med att skriva uppsats var så hemskt dåligt upplagt. Hon hade en fråga som hon var intresserad av, men vid det här laget, när nu uppsatsen var klar, så var hon ju helt less och inte längre inspirerad av att ta reda på uppgiften. Främst var det all formalia kring hur hela uppsatsen ska vara uppbyggd som hade tagit död på hennes entusiasm. För att inte tala om att transkribera intervjuerna, det hade varit helt fördjävligt. Jag tittade lite frågade på henne.
- Hur många intervjuer har ni gjort då?
- Fyra stycken. Vi åkte runt till olika förskolor och fick ihop några intervjuer.
- Okej.
- Hur många har ni gjort?
- Vi har gjort 17 stycken intervjuer.
Då blev hon tyst och hade ett guppylikt utseende i ansiktet.

Sedan klämde hon ur sig att hon också tänkte på tiden, det hade gått åt så mycket tiiid. För hon ville ju ha tid att jobba också. Ja, man får göra sina val här i livet. Med tanke på att jag under 1-2 veckor av den här kursen knappt har jobbat ett jota med uppsatsen (p g a sjukt barn, röda dagar då livet trängde sig på och annat), så får jag väl ändå säga att det har funnits gott om tid, eftersom vi ändå har hunnit klart. Fast jobba har jag ju tackat nej till flera gånger under tiden.