När allt arbete med uppsatsen var klart för några dagar sedan så kände jag mig alldeles tom inuti, ihålig, och jag tappade fotfästet en aning. Plötsligt visste jag knappt vad jag skulle ta mig för. Jag gick inte in i en vägg, men snubblade på en liten mur. Jag inser att jag är i behov av en återhämtningsperiod, men jag vet inte hur jag ska kunna ta till mig den lediga tiden och njuta av den. Jag har svårt att sova på kvällarna. Det finns ingen tid för vila, det finns så mycket att göra som har fått bli liggande.
Jag behöver få gråta ut, att riktigt får släppa loss och böla. Inser jag nu. Det finns ett uppdämt behov.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar