Första maj kom och gick utan att jag drog med åttaåringen i något demonstrationståg. Jag berättade dock att fenomenet finns och vad det innebär. I huvudet tänkte jag att vi nästa år i alla fall borde titta på tågen i stan, så att demokrati- och solidaritetskänslan byggs upp hos åttaåringen.
Några dagar in i maj kom åttaåringen hem och berättade att hennes klasskompis, vår granne, hade gått i ett demonstrationståg den första maj. De hade protesterat mot kriget i Sri Lanka. Åttaåringen hade många frågor, både om demonstrationer och krig. Tur att jag var hyfsat påläst om kriget, då jag vet att klasskompisen kommer därifrån.
Jag har tänkt att de där tamilerna är väl inget att hänga i julgranen, varför håller de på och bråkar, men jag fick ett annat perspektiv under min VFU (praktik). Två av pojkarna i klassen kommer från Sri Lanka, men de representerar var för sig två olika folkslag, på vardera sida om kriget. De uttryckte det själva: de är kompisar, men i föräldrarnas hemland så skulle ha slagits mot varandra.
Det är inte alltid lätt att välja sida, vilket väl är bra. Det viktiga är att ha förståelse för andras åsikter och låta dem uttrycka sig - utan att ta till våld.
När kriget nu påstås vara slut så tyckte åttaåringen att det lät konstigt att folket inte skulle ha något att göra. Varför kan de som har krigat inte ta vanliga jobb nu? Ja, är man fostrad till en liv i krig så är det inte säkert att man har några andra kunskaper...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar