En ny värld

Första dagen på mitt nya jobb på förskolan. Det är helt underbart när kollegor som jag jobbade med under sommaren kommer och kramar om mig och säger att de har väntat på mig och att de är glada att jag är där. (Nej, det är inte svenska kollegor som gör det. De svenska säger "vad trevligt att ha dig här", men det är också härligt.) Sedan berättar en kollega om sitt besök i hemlandet, Irak, och hur hon var rädd för bilbomber, och att det inte fanns varken vatten eller el.

Under dagen känner jag av korsryggen, den som aldrig återhämtat sig fullt från när Nioåringen var liten, när jag lyfter barnen. Får se hur det kommer att gå, kanske får skaffa mig någon form av ryggstödhållare.

Min mammas man säger sig ha läst att man kan se på barnen redan när de är små vilka som kommer att bli bl a kriminella. Min mamma undrar om jag tror att det är så. Till viss del kanske, tänker jag, men alla barn borde få det stöd de behöver för att inte bli en belastning för samhället. Som t ex två av barnen på avdelningen. Jag vet sedan tidigare att de har talsvårigheter, och det har inte blivit bättre. Jag frågar min kollega om barnen inte borde gå till en talpedagog. Det visar sig att föräldrarna inte tycker att det är så viktigt, så de struntar i det. Ja, då kan jag nog säga hur det kommer att gå för de barnen i skolan...och i framtiden...

Genusperspektiv?

Väntar på Nioåringen när hon är på sin teaterkurs. De äldre eleverna är på väg ut, fyra tjejer (ca 14-15 år). De babblar på, bl a om killar, medan de klär på sig. Så säger en av dem uppgivet:
- Det är ju så jobbigt att vara tillsammans med någon. Efter ett tag tröttnar man ändå ALLTID. Why do it, liksom?

Sedan kommer Nioåringen ut och vi börjar gå hemåt. Hon är exalterad och aningen slutkörd; de har - för första gången - haft genrep på HELA föreställningen.
- Och vet du HUR vi kunde ha det, mamma?
- Nej, hur?
- För att inte Max var där. (Den enda killen i gruppen.)
- Jaså du. Hur fungerar det när han är där då?
- Han ska alltid hålla på och larva sig och hitta på egna saker, som inte står med i det vi har hittat på i manus...
- Mhm, vad knasigt.

Tacos, med p-rulle som tillbehör

När jag läser dagens kolumn i Metro, så påminns jag om fredagens middag.

Fredag ca 17.30. Tillsammans med Nioåringen äter jag tacos i Kungshallen, som är till bristningsgränsen full av folk. Vid bordet intill vårt sitter det fyra tonårskillar (ca 16-18 år). De slevar i sig enorma portioner mat, samtidigt som de lyssnar på musik, pratar och surfar via mobilen. Nioåringen betraktar dem (stirrar) som hypnotiserad. Så vänder en av killarna displayen på sin mobiltelefon mot de andra, för att visa vilken film han tittar på medan han äter. Av killens min fattar jag att det inte är barnvänligt och jag hinner uppmana Nioåringen att vända bort blicken innan jag ser vad som visas i telefonen. Det är en man och en kvinna som har samlag, i närbild. Bara så där.

Nattfasa

En av mina nya kollegor har släkt på Lidingö och jag får kalla kårar när hon berättar om pådraget kring skolorna där ute. Jag har hört om det på radio och tänkt på kollegans barnbarn. Vid några tillfällen den senaste tiden så har olika personer (män, förmodar jag, men har inte fått det bekräftat) försökt få med sig barn från skolgården in en bil.

Kollegan berättar sedan att "den sortens människor" givetvis även finns här i trakten. Vilket jag naturligtvis förstår, men väljer att inte tänka så ofta på. Sedan berättar kollegan att polisen har berättat för henne att "den sortens människor" gärna bosätter sig i närheten av skolor och sedan håller koll på barntrafiken till och från skolan. Vilket ger mig ett akut behov av att springa och hämta Nioåringen och hålla om henne hårt. Jag vet vad som kommer att hålla mig vaken inatt. Gör jag fel när jag nu låter Nioåringen gå hem själv någon dag i veckan?

Status på förskolan

Nioåringen och jag sitter och väntar på att filmen "Draktränaren" ska börja. Intill oss sitter en äldre dam med två små pojkar. När man går på bio och ser barnfilmer där de talar svenska så är det ofta många små barn i publiken. Kvinnan är farmor eller mormor. De två pojkarna går ännu på förskolan, så de är under 6 år. Jag gissar att de är 4 och 5 år. Damen börjar prassla med en påse och vänder sig till pojkarna.
- Vem vill ha en smörgås? Jag har korv- och ostsmörgås.
Hon tar upp korvsmörgåsen och tittar på den.
- Har smörgåsarna legat längst bak i bilen?
- Vet inte...
- Ja ja, det här blir som att äta varmkorv med bröd då. Vem vill ha?
Hon äter den själv.

Sedan vänder hon sig mot pojkarna och säger uppmuntrande:
- Nu ser vi den här filmen före alla andra. Så det kan ni säga på dagis sedan, att ni sett den här filmen först av alla. Bra, va?
- Mmm...

Under filmen sedan så ringer damens mobiltelefon. Högt. Två gånger. Andra gången svarar hon och pratar med pojkarnas mamma.

Vad är det för fel på folk?

Lärande pågår

Nioåringen provar skor i skoaffären.
- Mamma, vad heter lek på engelska?
- Play, skulle jag säga.
- This is a very good big play.
- Va? Är det en bra stor lek...ahaaa...fast storlek heter size.
- Jaha. This is a very good size.
- Okej, vad bra.

Högt flygande

Boken "Hur man tränar sin drake" handlar om små minidrakar som kan sitta på armen, och som vikingaungdomarna ska lära sig att träna upp.

Filmen "Draktränaren" handlar om kampen mellan drakar och vikingar och är inte direkt så lik boken, men OJ, SÅ BRA FILMEN ÄR!! Jag är glad att vi såg den i 3D för det här var första gången jag verkligen uppskattade 3D-formatet. Det blev flera OSCH! och OJ! utropade under filmen. Jag rekommenderar den å det varmaste.

Det som fastnade hos mig och Nioåringen var Hickes uttryck: "Nu pekar ju du på hela mig."

Det var dock kul att ha läst boken innan filmen, för då hade vi en helt annan bild av karaktärerna med oss.

Kors i taket

När jag klev in i duschen i morse hade inte Nioåringen vaknat ännu. Tio minuter senare klev Nioåringen in i badrummet. Påklädd, med färdigborstat hår. Hon hade t o m matat fisken redan. Vilket hon själv meddelande med förvåning i rösten. I vanliga fall tar det henne runt 45 minuter att utföra dessa sysslor på morgonen.
- Då får jag nästan ta och rita ett kryss i taket.
- Va?
- Det gjorde min mamma när jag var liten och gjorde något otroligt.
- Vad var det du gjorde då?
- Det minns jag inte, men jag minns krysset i taket.

Istället för en stressig och tjatig morgon kunde nu Nioåringen istället ha en lugn morgon och låg och läste och skrattade.

Tränad

Nioåringen och jag läser boken "Hur du tränar din drake", skriven av Cressida Cowell. Vi har kommit halvvägs och hittills är den verkligen kanonbra. Relativt enkel svenska, spännande och rolig. Visst, sedan bidrar ju de filmtrailer som nu rullar på TV och bio till att forma fantasins bilder. Nioåringen vill se filmen "Draktränaren" , när den har premiär i helgen.
- Först måste vi läsa färdigt boken.
- Varför det?
- Så att vi kan jämföra boken med filmen och se hur mycket de har ändrat historien från boken. Sånt är alltid intressant.
- Varför kan vi inte läsa boken efter att vi sett filmen?
- Det brukar liksom inte vara lika roligt.
- Jaha.

Det som göms i snö kommer fram i tö

På de ca 100 m av gångvägen mellan vårt hus och Nioåringens skola där det är en raksträcka räknar jag till 17 högar av hundbajs. De ligger längst kanterna av gångvägen, eller på gångvägen. Vissa är som stora koblaffor, som rinner ut över en stor yta. Det är som en hinderbana. Särskilt när Nioåringen ofta har en tendens att gärna gå längst ytterkanten av gångbanan.

Lovely.
Not.

X, Y, Z

Jag förfasar mig över folk (läs: de som skriver utskick, veckobrev, uppmaningar eller dylikt eller, för den delen, precis vilken text som helst) där de använder sig av uttryck som "förens" (det heter FÖRRÄN), "eran" (det heter ER) eller är besatta av att använda sig av "dem" när det ska vara DE.

Jag är en del av Generation X och, mig veterligen, så har inte särskilt många i min generation problem med dessa ord, utan kan skriva dem korrekt. Det är nog främst folket i generation Y som skriver på det sättet. Något måste ha insträffat i skolan under deras skolgång. Alternativt var det något som inte inträffade - alltså att dessa saker inte behandlades alls.

Nu gäller det bara att inte föra det vidare till Nioåringens generation Z. Jag märker att det börjar komma ett kritiskt skede nu. DEM/DE och ERAN/ER håller på att bli befäst kunskap hos Nioåringen. Jag visar på bra exempel i texter med korrekta uttryck och sakta får jag henne att lägga sig till med andra vanor.

Long time, no see

När jag rensar bland papper så hittar jag texter från en brevkompis. Sist jag träffade honom var för ungefär 15 år sedan. Vi hade aldrig någon nära kontakt, och han var väldigt olik mina andra vänner, men jag gillade hans stil. Jag undrar vad det blev av honom.

Så jag googlar på hans namn och hittar väldigt mycket. Det visar sig att han är en flitig och aktiv skrivare, både på nätet och i pappersform. Han blir anledningen till att jag bl a besöker Newsmill för första gången. Så självklart. Han hade många åsikter, då som nu.

Upp till bevis

Regeringen överlämnar den nya skollagen till riksdagen.

Jag har inte läst alla förändringar i lagen, men det ska bli intressant att se hur (främst) friskolor ska lösa det så att "Eleverna ska ha tillgång till skolläkare, skolsköterska, psykolog och kurator inom elevhälsan, och också till studie- och yrkesvägledning. Dessutom ska alla elever ha tillgång till skolbibliotek."

I väntan på...

...leveransen av min nya tvättmaskin, så fortsätter jag min storstädning och utrensning. Dammtussar som inte rubbats på väldigt många månvarv är nu väck och det känns befriande. Än så länge har innehållet i både min och Nioåringens bokhylla halverats. Många leksaker och kläder har sållats bort. Jag varken kan eller orkar sälja eller ge bort allt. Glädjande nog så kom jag på att jag ju inom kort kommer att ha ett jobb där jag troligtvis kan lämna flera av småbarnleksakerna. De flesta är ju som oanvända.

Alla dessa val

När jag ser ett beteende hos Åttaåringen så brukar jag fundera på om jag också beter mig så. Som t ex när hon är splittrad och inte kan fokusera på en sak i taget. Hon börjar läsa en bok samtidigt som hon borstar håret, eller dylikt. Ja, jag vet att det är typiskt barnbeteende också, men jag inser att jag är likadan, så att skälla på henne för att hon inte koncentrerar sig har liksom inget motargument. Jag försöker bättra mig själv.

När det kommer till valmöjligheter är Åttaåringen helt galet splittrad. Hon kan sitta i timmar för att göra ett val. Ska jag åka till mormor eller vara hemma? Ska jag välja ett bokmärke med en hund eller en katt? Det är lite jobbigt vid läkarbesök, då hon får välja ett klistermärke. Det brukar ta en bra stund, om hon inte får hjälp att välja. Är jag likadan? Jag tror inte det, men jag är osäker.

Idag verkar det finnas väldigt många val att göra. Något jippo på Skansen, något jippo i ett centrum, en klasskompis har en utställning på högskolan, barn kan få en hårklippning gratis på ett ställe just idag och några till saker som jag har förträngt. Dessutom är det fint väder idag. Valet är dock ändå lätt. Idag firar vi Åttaåringen.

Skärmfri

Åttaåringen lägger sig i min säng vid sexsnåret på morgonen. Vid sju orkar hon inte ligga kvar längre, hon vill gå upp. Då slår det henne och hon frågar förvånat:
- När var sista gången jag tittade på TV egentligen?
- Jag vet inte...
- Flera dagar sedan.
- Jaa, det måste ha varit i....tisdags?
- Eller måndags.
- Ja, så du har överlevt utan att titta på TV i nästan fem hela dagar. Du ser, det går att leva utan.
- Ja....får jag sätta på TVn?
- Ja.

Ingen TV, ingen dator, inget Nintendo DS, inget av något. Istället har Åttaåringen lekt med vänner och umgåtts med annat folk. Det känns bra.

When all else fails

I veckan kom Åttaåringen hem och berättade att hon sagt till Heaven - hennes klasskompis som är inbjuden till Åttaåringens 9-års kalas - att Åttaåringen önskade sig piratlego. Dagen efter hade Heaven sagt att hon berättat det för sin mamma och mamman hade sagt:
- Va? Om man fyller 9 år och önskar sig Lego, då är man väldigt barnslig, tycker jag.

Åttaåringen var nedstämd. Jag tyckte att det var lite dumt sagt (och mamman tänkte nog inte att det skulle spridas utanför hemmet), men jag var tvungen att säga att alla får ha sin egen åsikt. Jag hade i alla fall köpt piratlego till Åttaåringen, och hon blev jätteglad.

Heavens mamma hade köpt ett blingigt halsband. Precis som fem andra kompisars mammor. Vilket får mig att förundras över hur lite de känner Åttaåringen (eller hur lite föräldrarna frågar sina barn om presentförslag, alternativt lyssnar på vad de svarar), då Åttaåringen i princip aldrig använder halsband. Fast det kanske är en sån där sak som man köper när man har slut på idéer och inte vet vad man ska köpa.

De som känner Åttaåringen närmast frågade mig istället om tips. De gav också Åttaåringen de mest användbara gåvorna (men ändå i samma prisklass som halsbanden).

I efterhand kan jag tänka att det främst var de tjejer som försöker agera "coola" - som redan vid 7 års ålder hade blingade mobiler eller använder smink, och gärna bär märkeskläder - som gav halsband. Ja, eller så tyckte de väl helt enkelt att de var glittriga och fina.

Skärpning SF

Åttaåringen och jag ser "Prinsessan och grodan" mitt på blanka vardagseftermiddagen. Förutom oss i den enorma salongen så är det tre mammor och en pappa med sina respektive förskolebarn, samt ett tonårspar.

Det är en fin film. Det är lite skönt att se en riktig tecknad film igen, med härliga sånger och allt. Disneys eviga goda mot det aldrig sinande onda.

På tal om ont och gott, så förstår jag inte - ännu en gång - hur de på SF tänker när de klämmer in en trailer från filmen "The lovely bones" ("Flickan från ovan") innan en film som t o m treåringar kan gå på. "The lovely bones" verkar lovande i mina ögon, men alla barn i salongen darrar lite av skräck när trailern är över. Det är ju inte riktigt den känslan man vill att barnen ska ha när man ska se en trevlig familjefilm...

Mitt i naturen

Ett skatpar har börjat bygga bo i trädet utanför fönstret igen. Boet är mot vårt fönster, det är bokstavligen 3-4 meter rakt utanför fönstret. Man skulle kunna sitta i timmar och följa deras pågående arbete. Eller kanske inte. Jag sitter i fem minuter och följer hur en av skatorna försöker få en alltför stor kvist att passa in i bygget och min frustration växer. Det är lite som att inte kunna placera en pusselbit i 1000-bitars pusslet.

Tur att jag ska börja jobba snart.

Toys r not us

Pingu har ringt flera gånger den här veckan.
Vad önskar sig Åttaåringen? En låtsashamster? Go go pets? Vafalls? Var finns det?

Jaha, men han åker inte dit på vinst och förlust. Så han har ringt runt och står nu i butiken.
- Har du hittat den?
- Ja, men den heter inte go go pets länge, den har bytt namn, till typ zou zou.
- Jaha.
- Hamstern finns i flera färger.
- Jaså, vilka då?
- Svartvit, brunvit, rosa och helt beige, sådär som en riktig hamster.
- En rosa hamster? Hur tänkte de då? Ja, ta inte rosa i alla fall. Ta en av de bruna.
- Okej. Du vet att det finns kläder också, va?
- Kläder? Pratar vi om samma leksak? Den ska krypa runt på golvet, eller röra sig lite i alla fall.
- Ja, jag står framför hyllan och tittar på den.
- Okej, nej, jag visste inte att det finns tillbehör. Det vet nog inte Åttaåringen heller.
- Det finns en rutschkana också...
- Ameh.
- ...och en liten bil och...
- Åh nej, hoppas att Åttaåringen inte får reda på det här.
- Ah, jag måste gå nu, jag blir helt knäpp i huvudet av att titta på alla de här sakerna.

På tal om fanatiker

På skönhetssalongen i förorten sitter det en pensionerad äldre svensk man och får en fotvårdsbehandling, samtidigt som jag ligger i rummet intill och får mitt ansikte behandlat. Mannen är rätt kritiskt till det mesta och drar sig inte för att basunera ut det. De ämnen han tar upp skiftar väldigt. Han börjar med att prata om muslimer, islam och Vilks. Mannen klargör att muslimer är fanatiker och att de är farliga. "De" är inte som "oss" kristna (räkna inte in mig, tänker jag, och även fotvårdsdamen reagerar milt), vi har ju en sund inställning till livet och andra människor, men muslimer, nej, de borde ju omvändas, i princip.

Mot slutet, efter att han har berättat vad han tycker (illa) om diverse andra olika människor, så börjar han prata om sina, någorlunda vuxna, barn. Jag fattar det som att han har tre stycken (och det låter som att de bor hemma). Han tror att de drar benen efter sig, inte jobbar så mycket som de borde kunna göra och att de försöker lura av honom pengar så snart de kan.
- Hur menar du då? frågar fotvårdsdamen.
- Ja, men, som härom dagen. Dottern hade haft sönder sin eltandborste. Själva delen som man håller i hade spruckit. "Jaha, hur tusan lyckades du med det då?" frågade jag. "Jag tappade den i golvet." säger hon. Tappade den i golvet! Hur tusan lyckas man med det?! Så vi var ju tvungna att åka och köpa en ny. Det blev attans dyrt. Nu köpte jag tre stycken, så att det finns.
- Tre stycken?
- Ja, de är ju tre stycken.
- Jaha, men man byter ju huvudet, delen man håller kan man ju dela med någon.
- Ja, men de behöver ju ta med den när de reser bort och sånt där, så nu har de varsinn.
- Jaha ja, men kan man inte ha en vanlig, utan el, när man reser bort då?
- Nä, för tusan. Man blir ju van vid den där, det är ju så skönt att slippa hålla på och borsta. En sån måste man ju ha.

Vi är tre (svenska) kvinnor som lyssnar till mannen. Vi skrockar överseende åt hans prat. Efteråt kan jag tänka att vi kanske borde ha klargjort våra egna ståndpunkter mer tydligt när det gällde några saker. Eller i alla fall min åsikt. Jag kan ju inte svara för de övriga damernas åsikter.

To boob or not to boob, that is the question

Vid frukosten tittar Åttaåringen ned på sin kropp och funderar. Sedan vill hon fråga något, men det är visst så pinsamt så hon känner att hon måste gömma sig under bordet när hon har frågat.
- Mamma, kommer du ihåg när du fick bröst?

Den naturliga diskussion vi haft hemma kring kroppen och kärlek har börjat påverkas av skolkompisarna, har jag insett. När Åttaåringen läste upp en saga i klassrummet härom dagen - och i sagan hände det att två varelser kysste varandra - så bröt alla elever i klassen ihop i ett enda stort fnitter och många vred på sig av pinsamhet. Åttaåringen tyckte att de var fåniga, men jag tror att hon påverkas lite också.

- Ja, jag var nog runt 10 eller 11 år när jag först tänkte på det. När jag var 13-14 började jag ha bh.
- Men, när fick du stora bröst då?
- De är ju större för att jag väger ganska mycket. Det är ju mest fett inuti, som mjuka klumpar liksom. De krymper ihop när hela kroppen minskar i vikt.
- Men... Hur kan då hon Madonna ha så stora bröst...? Om det bara är fett inuti alltså.
- Vad då, Madonna har väl inte så stora bröst? Hur tänker du då?
- Jo, men de är ju jättestora.
- Menar du när hon har någon sån där konstig bh på sig eller nåt...?
- Nej...vänta, vem är Madonna nu igen? Jag menar hon som var med i Hannah Montana.
- Det var nog inte Madonna. Vem kan du mena då...
- Hon som spelade Hannahs faster eller vad det var.
- Jaha, du menar Dolly Parton. Ja, hon har stora bröst.
- Men hon är ju så himla smal i resten av kroppen.
- Det är sant.

Sedan fortsatte vi med en diskussion om implantat, hängbröst och olika bh-sorter. Det är tur att vi har mycket tid till frukost.

Inte en del av kundunderlaget

Vi är fem mammor som kommer för att hämta våra barn (8-10 år) som går i samma teatergrupp. Under tiden de har övat teater så har vi varit iväg och handlat. Två mammor börjar prata om att de var inne på Lindex samtidigt. Mamma1 (som har den enda sonen) gratulerar Mamma2 till att hon handlade till sig själv, och inte till sitt barn. Mamma1 menar att det är så sällan man unnar sig själv något. Mamma2 säger:
- Det går ju aldrig att hitta något till barnen. Det är så groteskt uppdelat. Det finns bara en massa rosa fluff till tjejerna, inga riktiga kläder som är sköna och som de kan leka i. Hon vill ju leka, inte sitta still som en liten prinsessa.
- Ja, säger Mamma1, sånt finns det bara för pojkar. H&M är värst. Jag hade en vän från Kanada på besök och hon var helt chockad. "Why don´t you have unisex clothes?"

Så är diskussionen igång. Vi håller alla fem med om att det är så skevt i butikerna. Dessutom finns det nästan alltid tryck på alla kläder. Framför allt tjejkläder. Stora Hello Kitty eller något liknande. Kan det aldrig vara enkelfärgat? Det måste ju ändå (uppenbarligen) finnas folk som vill ha de plagg som finns i butikerna, annars skulle de väl inte gå runt. Eller kanske det är just ekonomi det handlar om.

Tillslut kommer två av mammorna med några tips. Exit, Name it, Stadium och Lingon&Blåbär ska visst ha bra kläder.

En välbekant känsla

Att tvätta i min tvättstuga känns ibland som att stå och vänta på tunnelbanan på gröna linjen. Först visar displayen för hur många minuter det är kvar: 3. Sedan 2. Sedan 1. Sedan 0. Sedan 1. Sedan 0. Sedan snurrar maskinen i säkert två minuter till innan dörrarna kan öppnas.

At your service

Åttaåringen ska åka till Pappan över påskhelgen. Pappan vägrar att både åka och hämta och lämna Åttaåringen. Så Åttaåringen och jag ska åka tåg. Jag ska åka med henne dit och sedan ta ett annat tåg tillbaka. Halva dagen på tåg. Vad gör man inte?

Himmel och helvete

Kära E verkar ha funnit sig till rätta och trivs med sitt nya jobb som fröken för ett gäng ettagluttare. Jag ler brett när jag läser om hennes, som jag uppfattar det, förnöjsamhet. Jag känner igen känslan. Det är en bra känsla, känslan av att passa in. När det är bra så är det så makalöst bra.

Jag mailar med en lärare från min studietid. Hon arbetar i en skola i en förort även hon, med liknande elevunderlag som Kära E har; svenskarna är i majoritet och det är inga eller ett fåtal elever med utländsk härkomst. Där tar ofta föräldrarna större utrymme och tid än själva lärararbetet. Föräldrar som klagar på elever som inte är svenska, som kanske inte klarar att hänga med. Borde de inte alla få en assistent? (Varpå jag undrar om de tänker så långt att assistenter kostar pengar. Pengar som i slutänden lär tas från dessa föräldrars skatt.)

Själv är jag mer van vid att arbeta (och praktisera) på skolor där elever med utländsk härkomst är i majoritet. Jag ser inte det som ett problem i sig. Elever som elever, barn som barn, jag gillar dem alla. Problemet ligger i så fall i att eleverna med utländsk härkomst ibland inte är anpassade till den svenska kulturen och därför blir det en krock när läraren ska möta dessa elever på de premisser som den svenska skolan arbetar efter.

Jag vidhåller att balansen är viktig. Det behövs att det är 50/50, alltså att minst ungefär hälften av eleverna i en klass är svenska, för att det ska finnas ett fungerande klassrumsklimat.

I en annan vinkel

Stockholm Stad har skickat ut en enkät om Åttaåringens skola. En kvalitetsmätning som ska hjälpa folk att jämföra olika skolor (både friskolor och kommunala skolor) med varandra.

Den första frågan lyder:

Mitt barn får det stöd och hjälp som han/hon behöver.
Sedan ska man kryssa för i en skala på 1-5 där 1 är "Instämmer inte" och 5 är "Instämmer helt".

Jag vet inte hur det är med er, men jag tolkar frågan som att det syftar på ett barn som har det svårt i skolan, som inte riktigt hänger med. Om det då är ett barn som klarar skolan ypperligt, men ändå inte får den hjälp h*n behöver för att komma ännu längre? Ja, resultatet blir väl i och för sig detsamma, kanske. Skolan är "dålig" oavsett synvinkel. Sedan kan man ändå tycka att de på skolan gör sitt bästa och inte vill svartmåla den, för att då väljer ju ingen den...

Fair trade

Åttaåringen ska bjuda in till kalas. Ett kalas med aktivitet, som kostar pengar. Jag sätter gränsen vid 8 barn. Jag ber Åttaåringen betänka vilka barn som hon verkligen umgås med, och välja endast de närmaste kompisarna. Hon svarar med att ge mig en lista på 18 barn.

- Jag är ledsen, men du får ta bort några.
- Jag leker ju med henne och henne och henne, och hon har bjudit mig på sitt kalas, så jag vill bjuda henne, och hon är så himla snäll och...
- Jo, men nu måste du välja ut några, alla kan inte få komma, tyvärr.
- Det känns så taskigt att inte bjuda alla.

Så vi resonerar och tillslut kommer vi överens om 11 barn.

Det går några dagar och sedan kommer Åttaåringen och frågar försiktigt:
- Mamma, vad ska jag säga till dem som frågar varför de inte får komma på mitt kalas?
- Jaaa, du får ju skylla på mig och säga att jag har sagt att det inte får komma fler barn. Vem är det som frågar?
- Anastasia.
- Anastasia? Henne leker du väl aldrig med?
- Nej...men hon vill ändå komma på kalaset.
- Men, alltså, hur vet hon ens om att det är kalas? Pratar ni om det i skolan?
- Ja, typ hela klassen pratar om det hela tiden.
- Aha.
- Det känns så taskigt att inte bjuda alla.
- Ja, jag vet. Nästa år får vi väl bjuda alla tjejer i klassen, så får ni ha ett tjejkalas.
- Nää, jag vill ju ha killar med också.
- Ja, jag vet, och då måste man ju välja.
- Det är svårt att säga att de inte får komma.
- Jag förstår det, men du får skylla på mig hur mycket du vill.
- Okej...
- Tänk så här då: Har Anastasia någonsin bjudit dig på ett kalas?
- Nej...
- Det går ju tyvärr inte att bjuda alla som vill komma, för att man vill vara snäll. Du får bjuda hem henne någon gång istället så kan ni leka och lära känna varandra lite mer.
- Jaa...

Gräset är alltid grönare på den andra sidan

Eller: Det är många som tar den enkla vägen. Fast den är inte alltid så enkel - och kanske inte den bästa vägen.

Under min praktik som lärarstudent i kommunala skolor och när jag har arbetat som vikarie i grundskolans lägre åldrar i kommunala skolor så har jag sett rätt många exempel på elever som gått i en kommunal skola och sedan bytt skola, för att sedan komma tillbaka igen. Eleven börjar i kommunal skola, föräldrarna tycker inte att det funkar så bra, så de förflyttar eleven till en friskola. Väl i friskolan sker ingen skillnad och inom ett år är eleven tillbaka i den kommunala skolan, som då måste börja om med att ta tag i elevens problematik - och utbildning, som har stagnerat under tiden i friskolan. För friskolor tar inte tag i problem, verkar det som. De fungerar bara väl när eleverna är välfungerande.

Min väninna Andrea är förskollärare. Hennes son går i förskolan. Personalen på sonens förskola säger att det inte fungerar så bra, han vägrar att klä på sig själv, fastän han är fyra år. Andrea gillar inte kritiken, och tycker att personalen borde få det att fungera.
- Fast jag vet ju inte hur min son fungerar i gruppen i förskolan.
- Borde du inte ta reda på det då? Kan du inte ta ledigt en dag och vara med honom en dag och se hur det fungerar?
- Nej, vi ska byta till en dagmamma.
- Jaha, okej, men är inte det att fly från problemen, istället för att försöka lösa dem?
- Äh, det struntar jag i. Dessutom ligger dagmamman på andra sidan gatan från där vi bor, så det blir mycket enklare.

Ja, fast sonen utmanas kanske inte på samma sätt, och han får lära sig att han inte alls måste lära sig saker, för man kan fly från dem istället och låta bli att lära sig.

Lost in the suburbs

Inser att jag inte kommer att lämna min lilla plätt på jorden särskilt ofta i framtiden, när jag nu ska börja jobba några meter från där jag bor.

Jag måste nog ta mig en prenumeration på en morgontidning så att jag kan hänga med i vad som händer i omvärlden.

Aningen bättre - och aningen bekant

Åttaåringen vill ännu inte riktigt acceptera vinnarlåten i Mello. Jag funderar på hur låten går.
- Sjöng hon på engelska eller svenska? Jag minns inte längre.
- Engelska, eftersom låten heter This is my life.
- Ja, just det. "Det här är mitt liv, min vän...". Den skulle ju lika gärna ha kunnat vara på svenska.
- Mm...då hade jag nog gillat den lite bättre...

Sedan börjar jag nynna på texten, fast det kommer ut en annan melodi när jag sjunger den. Då låter den plötsligt som något Christer Lindarw skulle sjunga i finalen på ett uppträdande med After Dark.

Blickar framåt

Åttaåringen har skrivit en berättelse i läxa. Den är väldigt bra och innehåller fakta som gör att jag blir så glad.
- Vad du kan mycket saker!
- Ja, jag försöker att lära mig så mycket som möjligt och så mycket olika saker som möjligt.
- Vad bra.
- Då kan ju jag välja på olika saker när jag blir större.
- Hur menar du då?
- Ja, om jag kan många olika saker, då kan jag ju välja vilka skola jag vill gå i sen, typ i gymnasiet eller så, och då kan jag ju bli det jag vill. Kanske jag vill bli bagare, eller kanske jag vill bli djurskötare. Kan jag många olika saker så kan jag ju välja bättre.
- Ja, det är helt sant.

Jag baxnar.

Drama queen

Fel låt vann. Åttaåringen håller för öronen när vinnaren sjunger i Melodifestivalen. Vi hoppades på Salem al Fakir eller Eric Saade, men så kom Anna och smög upp på flanken. Åttaåringen är inte nöjd. Inte alls. Hon är sur. Som attan.
- Det här är värsta dagen någonsin.

- Den här låten är ju för tusan till och med värre än "Snälla, snälla..."!!

- Jag tar hellre tretton blodprov än att den låten vinner festivalen.

- Stackars Pernilla som kom sist...

- Nej, jag tänke rinte sova gott. Hur ska jag göra det NU?

Tomtenissarnas afton

En hälsning från Sly till bl a Mens, sedan invaderas Melodifestivalens scen in av tomtar. Ska man skratta eller gråta? Det är bara att skratta.

Ägga till det

På tal om barnlöshet, så började jag fundera på det där med äggdonation och annat. Kanske skulle jag donera ägg? Fast jag är visst för tung och inte tillräckligt ung längre.

Dessutom skulle jag ju strypa produktionen helt, om jag bara vågade gå igenom ingreppet.

Krax

När jag började praktisera som lärare insåg jag snabbt att det gällde att hålla koll på rösten. Den överansträngs lätt. Efter bara någon lektion kunde jag känna mig öm i halsen och gå omkring och harkla mig i ett par dagar efteråt. Antagligen slappnade jag inte av i halsen när jag pratade med eleverna, men ofta måste jag också ta i och höja rösten på ett sätt som inte var naturligt för mig, vilket gjorde att den blev ansträngd.

När jag sedan började jobba som lärare så var jag mer försiktig med hur jag använde mig röst, men det tog ändå bara några dagar innan jag började känna mig ansträngd, harklade och det värkte emellanåt i halsen. Över helgen blev det bättre, för att förvärras igen nästkommande arbetsvecka. Tack och lov så kan jag använda min röststyrka utan att det påfrestar alltför mycket. Eleverna tycker att jag låter som en hel karl när jag tar i, och de regaerar direkt. Tack, teaterlektioner. För något sånt var inte obligatoriskt inom lärarutbildningen. Det finns dock en kurs som jag hade velat gå, och som jag tycker borde vara obligatorisk. Rösten klarar ju ändå bara så mycket av den sortens användning.

I Lärarnas tidning (4/10) skriver de att i en undersökning besvarad av 500 lärare i SKåne så var det nästan 20% som ibland var tvungna att stanna hemma för att vila rösten p g a besvär som harklingar och heshet.

Hur hörseln och öronen påverkas är en annan femma.

Förskola vs Grundskola

Efter att ha vikarierat i grundskolans lägre åldrar i nästan två månader kände jag mig en smula avskräckt p g a det var en sån rå stämning och brutalt bemötande bland eleverna. Samtidigt kanske jag skulle tänka annorlunda om jag arbetat i en annan skola, där problematiken inte var lika stor och motivationen var betydligt större. Fast jag undrar om en sån grundskola finns. Jag tänkte att det kanske ändå är bland de yngsta barnen, inom förskolan, som jag hör hemma. Ju mer jag tänkte på det, desto mer kändes det rätt.

Sedan pratade jag med folk; vänner och bekanta. De flesta verkar tycka att det ändå är inom lågstadiet som jag hör hemma. Till viss del kan jag hålla med. Om jag hade börjat jobba där för sisådär 15 år sedan. Just nu prioriterar jag glädje i mitt arbete, mindre stress och gärna närhet till hemmet, samt att skaffa mig mer arbetslivserfarenhet. Kanske återkommer jag till de lägre åldrarna i grundskolan om några år.

När jag pratar med vänner och kollegor som först arbetat inom skolan och sedan börjat arbeta inom förskolan så är de lyriska. De är lyckligare, lugnare och mer tillfredsställda med sitt arbete. Visst, tiden räcker fortfarande inte till för allt som planeras, men det påverkar ju inte lika mycket som det gjorde i grundskolan.

När jag istället pratar med vänner och kollegor som först har arbetat inom förskolan, men nu har börjat som lärare i grundskolan så tycker de att jag gör fel val om jag väljer förskolan. Där är man mer låst. En kollega säger:
- Alltså, om jag vill gå på en läkartid klockan 14.00, så kan jag ju göra det om jag jobbar i skolan, men det kan jag inte om jag jobbar i förskolan.
- Ja, men gör du det då? Jag menar hur ofta kommer du egentligen ifrån skolan innan 16.00 om dagarna?
- Nej, det är klart att det är mycket att göra, men jag kan om jag behöver det.
Säger hon och fortsätter skriva på en av rapporterna till föräldrarna till elever i hennes klass. Något som hon ägnar timmar åt varje vecka, för att föräldrarna vill veta hur barnet beter sig. Fastän läraren berättar om allt eleverna gör (aldrig arbetar med skoluppgifterna, lämnar klassrummet, pratar i mobiltelefon, skriker i klassrummet, klättrar på borden, säger fula saker till läraren) så skapar det ingen reaktion hos föräldrarna.

Nu har jag fått ett jobb inom förskolan och det är nära hem. Det är trevlig personal och fina lokaler. Jag tror att jag kommer att trivas och ha skoj. Jag vill jobba där, inte för att jag nöjer mig med ett jobb där.

I know the type

Mobbare. Vi kan nog aldrig eliminera dem helt från skolans värld. Här kan man se nutida exempel på mobbning.

Är livet en nödvändighet?

Min barndomskompis Andrea berättar för mig att hon ska göra en insemination. De ska åka till Uppsala och göra det, för där är det tiotusen kronor billigare än i Stockholm. Ändå kostar det 30 tusen kronor. Jag har anat att hon och hennes kille har försökt att skaffa fler barn, men hon har varit diffus i sin redogörelse av deras förhoppningar. Det visar sig att hon har försökt bli gravid i några år nu och hon har redan gått igenom hormonbehandlingar och diverse andra metoder för att, om möjligt, kunna bli gravid lättare. Inget har funkat. Andrea har redan två barn. Det senaste har hon tillsammans med sin nuvarande kille. För några år sedan sa hon att det var hennes kille som ville ha fler barn. Själv är hon nöjd.

Jag har aldrig sett mig själv som en morsa, ja, eller mamma då. Om jag inte hade "råkat" bli gravid för snart 10 år sedan så tror jag inte att jag hade strävat efter att bli gravid. Det fanns liksom aldrig som ett mål i mitt liv att skaffa barn. Jag gillar barn, jag tycker enormt mycket om att umgås med barn och att arbeta med dem, och jag älskar i synnerhet mitt eget. Däremot ser jag det inte som en nödvändighet att ha barn. Vuxenlivet är komplett även utan barn.

Med de åsikterna med mig så blir jag ibland mer än förvånad att höra talas om de människor som verkligen - ibland fanatiskt - försöker att skaffa barn. Jag kommer då på mig själv med att tänka: Varför då? Har ni det inte bra som ni har det? På vilket sätt blir ert liv bättre om ni skaffar ett barn? Handlar det om att det är så fast rotat att man ju lever för att reproducera sig, att det är själva meningen med livet?

Mest förundrad blir jag över de som redan har barn och sedan kämpar för att skaffa fler, när det inte går så lätt. Eller de som tycker att man måste ha ett gemensamt barn när man inleder ett nytt förhållande, även om varje part i förhållandet redan har 1-3 barn på vardera front. Kanske beror det på att jag tänker kvalitét istället för kvantitet, jag vet inte.

Släpp fångarne loss

Det är vår!

Det är en aning påfrestande att gå i stan, där man måste titta uppåt för att inte få is och snö i huvudet från taken, men samtidigt ha koll på gatan där man kan halka omkull eller trampa i hundskit som nu kommer i dager...

Nostaligtripp som heter duga.

Diagnos = hjälte

Åttaåringen och jag funderade på att se nya filmen om Percy Jackson på vita duken, men kom fram till att vi inte riktigt vet hur pass läskig den är, så vi väntar med det.

Sedan insåg jag att Percy Jackson finns i bokform, så jag lånade första boken på bibblan. Den är över 400 sidor lång. Vi läste bara baksidan och introt, sedan valde Åttaåringen bort boken. Hon skyr allt som ens snuddar vid att vara en gnutta läskigt. Jag vet inte riktigt hur det kommer sig, men jag tänker inte tvinga på henne något. Däremot är jag rädd att rädslan kan öka om man aldrig utsätter sig för att möta sin rädsla.

Den lilla läsning jag gjorde av boken om Percy Jackson har fastnat hos mig. Det visar sig att pojken har både ADHD och dyslexi - och han ser världen på ett annorlunda sätt. Han är halvblod, en halvgud alltså. Det kanske finns flera av dem bland grundskolebarnen i Sverige också...

Dags för en ny trend?

Igår var Åttaåringen på kalas. En av hennes kompisar kom inte. Jag tror att det beror på att de inte har så mycket pengar och kan sällan köpa paket. Jag tycker själv att det är ett otyg att införskaffa alla dessa presenter till alla födelsedagskalas. Jag har satt en gräns vid max 100 kr per present. Hittills har jag lyckats hålla det, i åtta år. När vissa månader innehåller fyra kalas, tre månader i rad, så blir det lätt rätt mycket pengar ändå.

När vi skulle åka till kalaset igår tittade Åttaåringen på paketet vi hade med oss och sa:
- Har vi bara ett paket med oss?
- Ja, det räcker.
- Det tycker inte jag. Jag får ibland två paket.
- Ja, men det tycker jag är onödigt. Dessutom handlar det om vad som finns i paketet. Vi har ju köpt en jättebra grej.
Efter diskussion verkade ändå Åttaåringen nöjd. Vår present visade sig dessutom vara en av höjdpunkterna bland presenterna. Dessutom var det 15 barn på plats och vissa hade två paket med sig. Födelsedagsbarnet var överväldigat. Hon hade inte ens så många leksaker sedan tidigare.

När vi åkte hem diskuterade jag med Åttaåringen hur viktigt det är med presenter.
- Är det därför man träffas och har kalas?
- ...nej, egentligen inte...om det är så att någon inte kommer för att det är dyrt att köpa presenter, då vill jag ju hellre att de kommer utan present.
- Ja, precis, det vill ju jag också, men det är nog inte så roligt att komma då, när alla andra har present med sig.
- Nej, det är klart...
- Vi kanske ska börja ha fest, eller lekträffar eller vad man ska kalla det, och inte säga kalas, så att alla tycker att de måste köpa presenter, utan att de kommer ändå. Det är ju att träffas och umgås som är det som är riktigt roligt.
- Jaa..

Fast jag förstår att det är en kluven känsla.

Surkärringar blir vi allihopa, allihopa

Du med, och jag med.

Under min tid som vikarie pratar jag med lärarna och vi delar med oss av händelser som sker under dagarna. Vi bryr oss så mycket om eleverna/barnen och vi undrar hur det ska gå för dem. Samtidigt så undrar jag hur det ska gå för dessa lärare när flera av dem är utsatta för så pass stora påfrestningar dagligen. Hur ska de palla?

En av lärarna säger att hon har insett att hon inte går till sitt jobb med ett leende längre. Det är 2-3 elever som har gjort henne till en surkärring. En självuppfyllande profetia, på något vis, då eleverna liksom utgår från att läraren ju är en surkärring. Läraren ser på mig och säger uppgivet, men upprört;
- Varför? Varför tillåter jag att dessa ungar gör mig till en surkärring? Hur kul är det att leva så?

Det är påtagligt: de anställda i skolan, och på Fritidshemmet, som är nya har mer gnista. De som har arbetat en längre tid är mer negativt inställda till det mesta. Jag vill verkligen inte bli sån. Hur kommer det sig att det finns så många elever som blir ett helt annat barn, ett mindre tilltalande barn humörsmässigt, så snart skoltiden tar vid?

Interaction with the little people

Jag har aldrig fattat det där med att ha låga bord på förskolan.

Alltså, missförstå mig rätt. Jag fattar varför man väljer att ha låga bord på förskolan. För att det ska vara mer lättillgängligt för barnen, de ska vara mer självständiga o s v.

Jag kan ha förståelse för att man väljer att ha låga bord när det handlar om bord där barnen kan utöva "aktiviteter"; bygga, spela spel, pyssla, rita o s v, men inte när det handlar om att äta mat. Eftersom jag betvivlar starkt att det ser ut så hemma hos folk, alltså i de familjer där barnen lever sin övriga tid. Där har de säkerligen istället en förhöjd stol. För att de ska lära sig att sitta vid ett bord anpassat för större delen av befolkningen. En befolkning som barnen hör till och inom kort kommer att vara likadana som. Det är väl att göra barnen en björntjänst att låta dem vänja sig vid att äta mat vid låga bord på förskolan, när de resten av livet kommer att sitta vid höga bord. Är det då inte bättre att lära dem sätta sig - och sitta kvar - på en stol kring ett bord där alla storlekar av människor passar in?

Det blir ju förstås svårt om de bord som används till måltider är de som även används för aktiviteter, men mer plats än så borde det finnas på en förskola.

Ja, självfallet ser jag det också ur pedagogens synvinkel. Det är oerhört obekvämt att sitta vid dessa låga bord. Det är långt att sträcka sig och benen får inte plats så bra. Dessutom är jobbigt att resa sig flera gånger (som man ofta behöver göra under en måltid). Däremot kan jag förstå att det blir jobbigt att lyfta upp barn på stolarna flera gånger om dagen. (En höj och sänkbar stol, likt en stol på en hårsalong, vore väl optimalt, men inte realistiskt.)

Första gången jag stötte på dessa bord var på Åttaåringens dagis/förskola, där de har enbart låga bord. Jag ifrågasatte det hela, men fick inget gehör. Sedan dess har jag arbetat/praktiserat/besökt flera förskolor där jag sett en blandning. Det finns ett eller två låga bord och ett eller två normalhöga bord. Man använder alla borden för att äta måltider vid, men även för att utöva aktiviteter vid när måltiderna är över. Hur väljer man då vilka barn som ska sitta vid de låga borden? Oftast är det de äldsta barnen som får sitta där, de som klarar sig själv bäst. Ändå ändras det när de äldsta barnen på småbarnsavdelningen sedan går vidare till avd med större barn; där finns normalhöga bord (vilket det även gör i skolan sedan).

Jag har sagt det förr: det verkar som om personal inom förskolan är Reggio Emilia-indoktrinerade. Man måste kunna tänka själv också. Tillslut var det någon som gjorde det och Arbetsmiljöverket reagerade också.

Kulturskillnader

Åttaåringen har varit på kalas hos Narin, en jämnårig kompis. Kompisen gick tidigare i Åttaåringens klass, men flyttade för något år sedan till en annan del av stan. Vi har hållt sporadisk kontakt.

Narins föräldrar kommer inte från Sverige. Jag vet inte exakt varifrån de kommer, men jag skulle gissa på närheten av Iran.

Det var med växande fascination som jag närvarade vid kalaset. Sociala studier är alltid intressanta. Narins mamma ville gärna att jag stannade, fikade och pratade. Vilket jag gjorde. Vilket jag även gjort på andra kalas som Åttaåringen har varit på. Där mamman inte varit svensk. Det är som att det finns några oskrivna regler:

*Svenska föräldrar (mammor) förväntar sig att det inbjudna barnets förälder (mamma) meddelar ifall ens inbjudna barn kommer eller inte kommer att närvara vid kalaset.
*ifallke-svenska föräldrar (mammor) räknar kallt med att alla inbjudna dyker upp och när inte alla gör det så undrar de var de som uteblivit har tagit vägen (ifall de har struntat i att meddela att de fått förhinder). Alternativt så kommer vartenda inbjudet barn och det blir fullt hus, men mamman tar det med saktmod.

*Svenska föräldrar (mammor) förväntar sig att alla inbjudna barns föräldrar lämnar barnet på kalaset och sedan avviker, för att hämta barnet på bestämd tid då kalaset är slut.
*Icke-svenska föräldrar (mammor) ser gärna att föräldrarna till de inbjudna barnen stannar en stund - om inte vid lämning så vid avhämtning av barnet - och dricker kaffe och umgås. Vilket oftast gör svenska föräldrar (mammor såväl som pappor) en aning obekväma.

Så har det i alla fall sett ut i de åtta år som jag har inbjudit till/gått på barnkalas. Likadant var det igår.

Alla övriga mammor kom och lämnade sitt barn och hämtade det på given signal när kalaset skulle vara över. (Svenska föräldrar är också alltid punktliga. Icke-svenska tycker inte att ett givet klockslag är så viktigt, det är väl bättre att barnen får umgås ordentligt.) De tackade artigt nej till kaffe och tårta. Fastän födelsedagsbarnets mamma hade gjort kaffe till en hel armé och sparat tårta till föräldrarna.

Ibland kan jag önska att jag var mer icke-svensk i mitt förhållningssätt.

...and the Oscar goes to...

Åttaåringen.

Idag tog jag Åttaåringen och hennes klasskompis Daniel till Filmverkstaden på Historiska museet där Stockholm Filmfestival Junior höll till och barn/ungdomar fick skapa en egen film. Med hjälp av en "pedagog" som det kallades (vilket betydde unga vuxna som är intresserade av film, och har studerat ämnet). Åttaåringen hade redan ett manus i huvudet sedan igår, och alla i gruppen köpte det. Så det blev en animerad film av det hela.

Själv har jag hängt på Historiska i fem timmar, medan barnen var kreativa. Jag hann läsa mycket, och spendera rätt mycket pengar. Vad gör man inte för konsten.

Min ryggsäck innehåller inte detsamma som din

Åttaåringen och hennes jämnåriga kompis Anna leker "gissa vad jag tänker på" när vi sitter på tunnelbanan. En tänker på alla möjliga och omöjliga saker och den andre ska gissa vad det är. Den första bokstaven är given. När man tycker att det är för svårt kan man be att få veta den andra bokstaven i ordet. När man ändå inte kommer på, så kan man säga "Jag är nära att ge upp" och då får man en ledtråd som gör det jättelätt att gissa rätt. Annars så får man det rätta svaret. De har gjort säkert tio gånger vardera när Anna säger att hon tänker på ett ord som börjar på H. Åttaåringen gissar några gånger, men kommer inte på, så hon frågar efter nästa bokstav. Anna är osäker på hur det stavas, så hon viskar ordet "hustru" i mitt öra.
- Andra bokstaven är U.
- Ja, just det, det var det jag trodde, säger Anna.
Åttaåringen gissar vidare, men kommer inte på rätt ord. Så hon säger:
- Jag är nära att ge upp.
Anna säger:
- Det är något vi kommer att bli. Nästan alla kvinnor är det. Det är liksom det som är grejen med livet. Min mamma är det.
Åttaåringen tittar på mig. Jag säger:
- Jaa, så kan man säga, fast jag är det ju inte...
- Nej, okej, man måste inte vara det, säger Anna.
Åttaåringen ser förbryllad ut. Så jag säger:
- Jag tror att du har hört det här ordet förut, men jag är inte säker på att du någonsin har använt det.
Åttaåringen ger upp och Anna säger ordet. Åttaåringen säger:
- Ahaa, som en fru, som är gift.
Sedan fortsätter de att leka vidare.

Note to self

Följ magkänslan.

Gå inte emot magskänslan - när den säger nej - och skicka iväg Åttaåringen att leka med kusinen som har kräkts dagen innan. Då får Åttaåringen kräksjuka.

Så lätt är det (inte)

Lägg om dina vanor som förälderoch bli en lyckligare förälder. Det funkar, men det är oerhört svårt att kämpa emot invanda mönster. Dessutiom kräver det tid, denna dyrbara vara...

Purr

Vi har sett Tim Burtons version av "Alice i underlandet". Åttaåringen och jag blev bjudna av vänner.

Åttaåringens kompis Anna sa att hon redan sett den. Förvånade blev vi, men det visade sig vara teateruppsättningen med Amy Diamond. Anna tyckte den var bra, men lite underlig, för man fick liksom föreställa sig att hon blev stor och liten.
- Ja, sånt är ju lättare att visa i en film, säger Åttaåringen.

Filmen var (naturligtvis) ganska udda och inte ens hälften av innehållet hade väl egentligen någon koppling till den ursprungliga Alice-boken av Lewis Carroll. Filmen var som någon form av fortsättning på boken. Kanske hade jag uppskattat filmen mer ifall jag inte kunnat boken utan och innan. Jag tyckte att filmen var bra, och emellanåt rätt skrämmande, men i övrigt var det inte så mycket att hänga i julgranen. Jag hade faktiskt förväntat mig mer av Burton. Det blev som en blandning av Harry Potter (ett sår som värker i närheten av den som skapade det) och Sagan om ringen (när arméerna slåss) på något sätt.

3D sedan. Det är ett annat ämne. Jag tror att det var två tillfällen i filmen då vi reagerade på 3D-effekterna, annars kändes det onödigt (dyrt).

Absolut bäst i filmen var i alla fall Cheshirekatten. Den var helt underbar.

Morgonstund har existentiella samtal i mund

Åttaåringen lägger sig i min säng och berättar att mormor träffat en bekant som arbetar på en begravningsbyrå. Vad gör någon som jobbar på en begravningsbyrå egentligen? Gräver gravar på kyrkogården? Nej, de sitter mest på ett kontor...och sedan pratar vi om det och från det kommer vi in på döden och arv och Åttaåringen frågar vem som skulle ta hand om katten om jag skulle dö och tillslut kommer det:
- Skulle jag få välja om jag ville bo hos Gudmor (väninnan M) eller morfar ifall du skulle dö?
- Njaa, du skulle nog få bo hos Pappa.
- Va, varför då?
- Tjaa, för att Pappa och jag har något som heter gemensam vårdnad och då har han rätt att ta hand om dig.
- Det är ju jättetrevligt där, men där skulle jag inte vilja bo, jag vill ju bo hos Gudmor och hos morfar.
- Ja, och där skulle jag vilja att du bor, ifall det skulle hända något med mig. Det är dock inte säkert, för Pappa kan ju tycka att du ska bo där och då lär det bli så.
- Ska man inte lyssna på vad barn vill?
- Jo, det ska man, men det är inte alltid säkert att man gör det ändå.
- Pappa jobbar ju så mycket så att han aldrig hör av sig.
- Hur kan man jobba så mycket att man inte ens hinner skicka ett sms någon gång ibland?
- Farmor säger att han jobbar så mycket.
- Tror du på det då?
- Jaa...
- Okej.
- Fast på dagarna gör han liksom ingenting. Då äter han och sitter och spelar dataspel.
- Har man tid att spela dataspel, så har man väl tid att höra av sig också...
- Joo...
- Men vi är ju alla olika.
- Ja. Vet du hur det ser ut hos pappa?
- Nej...
- I mina systrars rum kan man inte ens se golvet.
- Har de så mycket saker?
- Ja, men mest kläder. Det ligger kläder överallt. Min äldsta lillasyster fick en mobil och den försvann, då fick hon en ny, och den försvann och då fick hon en ny.
- Oj, oj, då borde hon kanske inte ha en mobil. Hon kanske skulle bli lite äldre först.
- Ja, men alltså hon har inte tappat mobilerna ute. De ligger i deras rum någonstans.
- Va?
- Ja, så ibland hittar vi en mobil och lägger fram den för batteriet är ju slut, men sen är den borta igen.
- Jösses.
- Ja...

Conversation piece

Nästan fem timmar på Nordiska museet. Det trodde jag inte. Åttaåringen hade med sig Anna - en jämnårig kompis som går i samma skola som Åttaåringen och som bor i samma hus som oss - och det var uppenbart att de tillsammans hade väldigt liknande kunskaper, erfarenheter och upptäckarglädje. Vi började med att titta på teatern "Love och cirkusfåglarna" som var helt outstanding. Jag skrattade väldigt gott. Det var flera förskolor representerade i publiken, men jag tror att de barnen var snäppet för små för att riktigt greppa alla nyanser av föreställningen. Visserligen hängde nog inte Åttaåringarna med på allt heller, när utbrändhet och utanförskap togs upp, men de tog till sig allt på ett annat sätt, tänker jag mig.

Sedan kastade Åttaåringarna sig över varsinn audioguid och vi gick igenom varje vrå på museet med Gustav Vasas röst i öronen. Det var väldigt givande och vi diskuterade hur bra vi har det idag, till skillnad från de som levde på 1600- och 1800-talen. Åttaåringen uppskattade sannerligen inte den uppstoppade svanen på matbordet som representerade 1800-talet, men det var något att tala om, precis som kakorna och bullorna på tygavdelningen.