Sätt ned foten

Ibland blir jag en aning trött på mig själv när jag inte vågar uttala min åsikt. Det har hänt flera gånger sedan sjuåringen föddes att jag inte kliver in i en situation och säger till på skarpen - helt enkelt för att jag vet att jag är mer rädd för mitt barns skull, än jag någonsin varit för egen del. Barn gör en sårbar.

Idag var det en sån enkel situation när några ungdomar åkte runt med moppe mitt i vårt lilla centrum, där inte ens cyklar är tillåtna, bland barn och äldre. Jag ville verkligen stoppa dem, men höll mig. Jag ville så gärna se någon annan reagera och tillslut klev en lång man, ca 40 år, som själv drog sin cykel genom centrum, in och röt till på skarpen. Otroligt nog käftade killarna inte emot.

Däremot var det ingen som reagerade igår. Sjuåringen, jag och min mamma var på McDonalds på St Eriksgatan och skulle komma ut rätt snabbt till taxin som väntade. Gången mellan borden var dock blockerad av en barnvagn på ena sidan och en barncykel (!) på andra sidan, så min mamma kom inte ut med sin rullator. Kvinnan med barnvagnen försökte flytta den närmare bordet, men de med cykeln rörde inte en fena. Däremot ville folk komma in och sätta sig, så när kvinnan flyttade vagnen blev min mamma istället blockerad av folk som trängde sig förbi. Jag blev så förbannad, så jag ställde mig i vägen för de som skulle in i gången och lyfte sedan bort cykeln. Många suckar och stön hördes bakom min rygg. Finns det inget folkvett alls längre?

Fritidspedagog, det låter trevligt

Sjuka sjuåringen ska sova, då kommer alltid alla funderingar.
- Mamma, jag skulle nog kunna tänka mig att jobba i skolan, att vara lärare.
- Jaså?
- Det verkar ganska roligt och så...förutom då man måste säga åt ungar att vara tysta och så förstås.
- Jaa...
- Men det som Maggan gör verkar roligt.
- Vara mer på Fritids alltså, menar du?
- Ja, spela spel med barnen, hitta på saker och ha mer roligt med dem...

Stackars liten

I en lunchmatsal för studenter på Campus Konradsberg sitter jag och lyssnar till två killar, ca 25 år, när de pratar om tjejer och fester. Det är verkligen intressant. Och patetiskt.

- Asså det var så pinsamt, fattar du, hon lyckades få fatt i ett par trosor! De låg liksom inklämda mellan sängen och väggen.
- Nä?
- Ja, fatta, tjejen innan måste ju ha åkt ifrån mig utan trosor på sig!
- Åh fan.
- Ja, sånt är jobbigt. Förra helgen när jag var ute så fick jag med mig två tjejer ifrån stället. Då var jag så förbannat trött, så jag tänkte att jag skulle inte kunna klara av två stycken.
- Vad då, hur menar du?
- Ja, asså, det skulle vara för jobbigt, de var snygga båda två så jag skulle nog verkligen få jobba för att tillfredsställa dem och det skulle jag inte orka. Så jag sa att jag skulle upp tidigt och jobba nästa morgon, så vi skildes åt.
- Vad då, menar du att du inte tog chansen att vara med två snygga brudar?
- Ja, men asså, jag fick för fan prestationsångest. Och man vill ju inte ha de där två snyggingarna i sängen och sen inte lyckas så bra, fattar du?
- Joo, kanske det...

Lämpliga lärare, lämpliga elever

När vi studenter för någon vecka sedan avslutade vår kurs i Naturvetenskap på Universitetet så var vi så nöjda med våra lärare att vi gav dem en avskedsgåva, fastän vi bara haft dem i ungefär två månader. Lärarna blev väldigt rörda och den ena av dem sa:
- Det handlar inte bara om läraren. Desto bättre elever, desto bättre lärare, så är det ju. Man bli bättre när man får bra respons.

Jag tänker på det när jag hör hur det gick i fallet med pojken som fick en spånsug i ansiktet av sin träslöjdslärare. Barn- och elevombudsmannen är inte nöjd med domen. Först blir jag förfärad över att en lärare har sjunkit så lågt som till att bete sig på det sättet. Sedan börjar jag fundera på händelserna som föregick denna händelse. Vad var utlösande, hur betedde sig eleven? Det framgår att eleven nog inte var exemplarisk.

Vilket naturligtvis inte gör lärarens agerande försvarbart.

Liten minns

Jag passerar Odenplan med buss och det får mig att fundera på när man börjar minnas saker. Hur liten är man när minnen fastnar i hjärnan, som man sedan kan minnas som vuxen? Jag vet att forskning säger, med viss tvekan, säger en viss ålder, men jag undrar ändå. Lukt och syn påverkar minnet enormt. Vissa säger att de minns saker från 2-års ålder, men det verkar mest vara traumatiska saker. Kanske det är just det som triggar minnet.

När jag ser Läkarhuset vid Odenplan så minns jag inte bara de besök som jag gjort med min egen dotter de senaste åren, utan jag minns mina egna frekventa besök där till öronläkaren - och för vaccination inför utlandsresa. Fast under dessa besök var jag 6-8 år. Efter ett av de otaliga besöken hos öronläkaren under slutet av 70-talet så gick jag med min mamma och storebror ned till Apoteket på gatuplan. Jag var hängig och satt i en stolsrad längst med väggen och väntade, medan mamma hämtade min medicin. Det låg ett block på bordet intill mig. Någon hade suttit där innan mig och väntat. Denna någon hade ritat en underbar ängel.

Smarta flickor och stigmatiserade pojkar

Fem av flickorna i sjuåringens klass har slutat/flyttat sedan de började i skolan. Nu är pojkarna i majoritet, om än marginellt. I Förskoleklassen under sjuåringen är det bara fem flickor och ca 20 pojkar. Undrar hur deras klass kommer att se ut nästa höst, jag vet att några flickor är på väg därifrån.

Är det verkligen så tydligt att föräldrar redan från början väljer att placera sina döttrar i "bättre" skolor, verksamhetsmässigt och geografiskt, och föräldrar med söner väljer att låta dem gå kvar i närområdet?

Vem är du? Döden.

Sjuåringen är sjuk med hög feber. Jag började en ny kurs idag. Som tur var så kunde min mamma vara hemma med sjuåringen idag.

Idag begravs min morbror kl 13.00. När min mamma kommer på morgonen berättar hon att hon har med sig ett ljus som de ska tända vid tiden för begravningen. Jag vet inte om det är en jättebra idé, men säger inget.

Vid 11-tiden ringer jag och hör hur det går för dem. Mormor har redan gråtit rätt mycket, sjuåringen har tröstat och hämtat papper. Jag berättar för mina klasskamrater som jag lunchar med hur det ligger till.

Prick 13.00 sitter jag på en religionslektion och läraren pratar om döden. Min klasskamrat tittar på klockan och påpekar att det är just nu. Märkligt att det blev så.

När jag slutar skolan på e m ringer jag igen för att höra hur det går hemma och då har de både tänt ljus och mormor har bölat väldigt mycket. Sjuåringen är feberyr, men hon har hämtat papper till mormor - och sagt "Gud som haver barnen kär...".

Olaglig läkemedelsförsäljning

Såg precis en TV-reklam som var väldigt övertygande från början, men mot slutet satt där jag väldigt skeptisk och tittade på sidan de hänvisade till: www.crimemedicine.com. Jag tänkte att det måste vara humbug alltihop - och full av nyfikenhet ville jag kolla in sidan, men avstod. Vet aldrig var man blir registrerad, tänkte jag. När nu reklamavbrottet nästan var slut kom det ett kort meddelande som löd att det kan vara förenat med livsfara att beställa läkemedel från okända sidor på nätet. Well, well. Eller så kanske det kallas valfrihet.

Peppar, peppar

Vi har hållt oss friska hela hösten. Jag har bara väntat på att sjuåringen ska bli förkyld, men det har inte hänt något. Jag har varit så tacksam. I fredags tänkte jag att det var länge sedan jag behövde köpa något på Apoteket. Sedan bet jag mig i läppen och försökte sudda ut tanken.

I morse vaknade sjuåringen med ont i halsen. Nu har hon feberfrossa. Stackarn. Hon som sett fram emot lovet så mycket. Kunde hon inte ha fått vara sjuk under skoltid.

Mellan service och bra pris, så väljer jag ofta service

I flera månader har jag funderat på att byta till digitalTV, men än så länge har jag inte funnit ett tillräckligt bra skäl till varför jag ska byta. Det blir dyrare och jag får inte alla kanaler som jag vill ha. Tidigare var jag kund hos UPC och jag hade mina duster med dem och deras ofantligt dåliga service. Sedan blev UPS Comhem, men servicen har inte förbättrats. Så ifall jag ska byta till digitalTV så kommer jag inte välja dem.

Häromkvällen ringde det en försäljare från Comhem och frågade ifall jag hade digitalTV.
- Nej.
- Har du bredband?
- Ja.
- Vilken leverantör har du ditt bredband hos?
Med en hetsig ton inväntade han mitt svar för att sedan överrösa mig med anledningar till att jag skulle byta leverantör, men tji fick han.
- Det vill jag inte säga.
- Va?
- Det vill jag inte säga.
- Eehh, nähä, varför inte då?
- Njaa, vad spelar det för roll?
- Okej, men har du fast telefoni då?
- Det är ju den du ringer på.
- Jaha, just det! Vilken leverantör har du där då?
- Samma som bredbandet.
- Och det vill du inte säga.
- Nej, just det.
- Eh, okej, du vill vara lite hemlig alltså.
- Nej, men jag vill inte vara en öppen bok heller.
- Okej, men om du byter till Comhem så...
Och så kom erbjudandet ändå.
- Jag är inte intresserad.
- Men, varför inte?
- För att jag inte är det.
- Av vilken anledning.
- För att det inte är tillfäckligt tilltalande för mig. (Och ni är urusla på att ge god service.)
Tack och hej leverpastej.

God service uppväger nästan alltid ett dyrare pris. Call me old-fashion.

Idag röd, imorgon...

Sjuåringen behöver nya regnstövlar, så vi åker in till city. Vi fortsätter till H&M, sen Gallerian och BR-affären. Det är galet mycket folk överallt. Vi träffar hela tre av sjuåringens skolkompisar, med föräldrar, och en av mina kompisar i de olika affärerna. Det är galet varmt överallt. På H&M ska sjuåringen betala en sak själv som kostar 19,50 och hon vet att det är som 20 kr, men när hon ska betala så ser hon helt förvirrad ut. På väg ut ur affären säger sjuåringen:
- Det är SÅ varmt. Hjärnan behöver luft för att tänka.
Så sant.

Tre gånger under de två timmar vi shoppar höra jag folk bakom eller intill mig som säger:
- Vad mycket folk det är! Varför är det så mycket folk?!
- Tja, det är ju lönehelg...
- Är det?
- Ja, det är ju den 25:e.
- Ja, just det.

Tänk hur det kan vara att röra sig bland oss låginkomsttagare.

Veckans längsta timme

När jag väntar under den timme som sjuåringen spelar badminton så brukar jag ägna mig åt skolarbete. Andra föräldrar vilar, arbetar eller pratar i telefon. Sedan är det en som väntar med en syskon till en tjej i sjuåringens grupp. De har en liten 1-2-åring och jag fattar inte hur de tänker när de tror att en så liten unge ska kunna sitta still i en timme och bara vänta. Varför går de inte en sväng, eller har med mat eller några leksaker, en bok eller vad som helst, men, nej. Ibland tar de inte ens av ungen overallen. Vem vill sitta still inomhus i en timme i en varm overall??

Oftast är det mamman som är där med barnen och hon stönar högt, säger till ungen otaliga gånger och förra veckan uttryckte hon högt att "detta är veckans längsta timme, nästa gång får pappa gå hit med er". Så den här veckan var det pappa som satt där med lillen och försökte få ungen att sitta still, inte klättra på möblerna och tillslut högt konstaterade "du är inte normal".

Själv tänker jag att det nog är de vuxna i den familjen som inte är normala.

I hyressvängen

Jag sitter i en t-banevagn sponsrad av Hyresgästföreningen på väg genom stan vid 16-tiden. Vid Rådmansgatan börjar två uppklädda blondiner, ca 22 år, intill mig att se sig om. All reklam i vagnen är från Hyresgästföreningen. Det står något om marknadshyror. Blondin nr 1 säger till blondin nr 2:
- Alltså, jag fattar inte riktgt vad problemet är, jag tycker det är helt rätt med marknadshyror. Tjänar man mycket så kan man ju betala mer. De som tjänar mycket vill ofta bo centralt i city, då borde de få göra det, och betala för det. Bara för att någon har stått i kö sen -86 så har inte de mer rätt än mig att få en lägenhet.

Vid centralen ersätts blondinerna av två tjejer, ca 17 år, med svartfärgat hår och kläder från en helt annan garderob än blondinerna. Även de läser reklamen. En av skyltarna lyder något i stil med "Tänk om du blir tvungen att flytta mot din vilja?".
- Vad är hyrsgästföreningen?
- Asså, vad då tvungen att flytta mot sin vilja? Ja, det kan man ju bli tvungen att göra. Är man barn så måste man ju göra det, ifall ens föräldrar gör det, då får man ju inte vara med och bestämma.
- Nää...

Rättigheter är inte alltid rätt - ibland är det skandal

På föräldrarådet i sjuåringens skola är det en förälder som har sin dotter i 2:an som undrar hur det kommer sig att det är fritt fram att surfa in på vilka sidor som helst på internet på bibliotekets dator. Vi är flera föräldrar som ser förvånade ut. Mamman säger att hon pratat med personalen på biblioteket med de har sagt att de inte kan begränsa tillträde till vissa sidor, det är inte tillåtet för dem att styra så. Vilket gör att barnen kan gå dit och surfa in på sidor som de inte är tillåtna att surfa in på hemma. Vi är flera föräldrar som blir upprörda. Mamman har sett många ungdomar som är inne på sidor med bilder på avklädda människor och våld. Märkligt nog bekräftar rektorn och personalen att de vet att det är så här. Hur kan det vara tillåtet att surfa på porrsidor från en dator som hör till Stockholms Stad, undrar jag.

Idag var sjuåringen och jag på vårt lilla bibliotek en stund och lånade en bok. Då satt där en man och surfade runt på något som såg ut som kontaktannonssidor. Jag såg rakt in i minst en naken vagina där jag stod och bläddrade i böcker. Så här såg det ut, intill bibliotekariernas disk.



Allvarligt, det är inte okej! Det stod barn runt omkring mig. Vid datorn intill satt det pojkar i 8-års åldern och spelade spel på internet.

En ulv i fårakläder

Hundstatyn har fått ännu en ny halsduk. Alltid trevligt att se.

Ge upp

- Hej, jag ringer från Tidningen NN och söker NN. (Eller telefonbolaget bluttanblä, eller, ja, ni fattar. Fast överlag är det mest tidningar som ringer.)
- Ja, det är jag.
- Tidningen NN har du ju prenumererat på tidigare?
- Javisst, (svarar jag glatt, men vill svara nej, bara för att förvirra).
- Ja, just nu har vi ett kampanjerbjudande där du får sex nummer i sex månader för endast 149:- och då får du en pläd och två kuddöverdrag med det och...
Jag inväntar ett enda litet andetag där jag kan tacka nej på ett trevligt sätt och tillslut kommer det en hundradels sekunds paus.
- Jag är tyvärr inte intresserad just nu.
Är på väg att lägga på luren när jag hör henne säga:
- Nehej, och får jag fråga hur det kommer sig?
- Öhm, för att jag helt enkelt inte är intresserad just nu. (Comprende?)
- Nehej, okej, då får jag tacka så mycket.

Av princip tackar jag nästan aldrig ja till erbjudanden via telefon. Jag vill inte bli påprackad något, jag vill välja själv. Det är väl kanske därför det aldrig blir något gjort heller: vem har tid med alla dessa val?

Long lost friends

Det är trollbindande att surfa runt på Stayfriends och hitta klasskompisar jag knappt minns, men som finns inbäddade i mitt minne. Jag kan tänka mig vad som kunde ha blivit, hur jag kunde ha blivit, var jag hade varit idag, om vi inte flyttat. Barnet inom mig kan sörja det som fanns, som aldrig blev. Den vuxna jag kan även tänka att vissa saker kanske var bra att de aldrig blev något av.

Ett dödsbud, i all hast

Det är galet mycket att göra: jag skriver på min examinationsuppgift, men jag behöver också jobba denna vecka, vilket jag gör idag. Mitt i alltihop ringer min mamma och meddelar (med den där rösten som gör att allvaret suger tag i mig; rösten hon använt ett fåtal gånger när hon själv legat på sjukhus, och som får mig att tänka att nu, nu kommer hon med sitt eget dödsbud) att hon har fått ett dödsbud: min morbror är död.

Det blir blankt i huvudet. Hur är det möjligt? Jag hör på min mamma att hon är lika paff: han var något år yngre än henne (vilket påminner henne om hennes egen dödlighet). Förra veckan pratade jag och sjuåringen om honom och hans dotter, min kusin. Sjuåringen undrade över vår släkt, vilka som finns. I morse vid frukosten frågade sjuåringen vad min morbror blir till henne, vad ska hon kalla honom? Mammas morbror eller mormors bror. Och nu får hon aldrig kalla honom alls.

Jag försöker se honom framför mig, jag försöker minnas honom. Fragment av situationer kommer till mig. Delar av samtal, sporadisk kontakt. Sniglar utanför hans hus i Gävle när jag var barn, hans instruktioner om hur man bär en katt i en bur när jag var runt 11 år och mitt eget överraskande besök hos honom i Umeå när jag var runt 14 år. Nu har vi inte haft någon kontakt på länge. Han bodde utanför Göteborg och under min tonårstid sa han i princip upp bekantskapen med min mamma, med oss. Senast jag träffade honom var sjuåringen ett spädbarn, min mormor hade precis dött och min mamma fyllde 50 år. Då hade vi ett långt samtal. Han var sig lik. Lätt cynisk, rätt återhållsam. Han var läkare, men han var nog aldrig riktigt nöjd med sitt liv. Jag hoppas dock att han hade funnit någon sorts frid innan han dog.

Krascha helt, eller krascha bara när du får tillåtelse

En väninna har gått in i den omtalade väggen. Hon har nyligen varit på sitt första terapisamtal. Hon bölade sig igenom det. När hon klev ut därifrån bröt hon ihop och bölade än mer. Nästa samtal är om 3 veckor. Hon frågade ifall hon inte kunde få ett till inom en närmare framtid. Eftersom hon blev sjukskriven via sin husläkare på vårdcentralen, så går inte det. Ett samtal med 3 veckors mellanrum är det som gäller. Hade hon gått direkt till psykakuten så hade hon fått fler samtal.

Been there, done that.

Hon sa också att husläkaren sa att hon var deprimerad, men terapeuten sa att hon hade ångest, något som skrämde henne. Och terapeuten tjatade på om hennes arbetssituation, eftersom det var en av sakerna som hon har nämnt. Han frågade vad det är som hon flyr från. Själv tycker hon att det är en större bild, en sammantagen bild av delar från hela livet, som påverkat att hon hamnat där hon nu befinner sig.

Been there, done that.

När sedan hennes ungar är stökiga och oförskämda så minns jag hur det var när jag själv mådde så dåligt och inte kunde bemöta mitt eget barn; hur frustrerad ungen var och vilken sorg och hur oändligt förkrossad jag kände mig när jag började tänka att jag nog inte skulle klara av att ta hand om mitt eget barn - jag kunde ju knappt ta hand om mig själv. För att inte tala om den dödsångest som läkemedlen från teapeuten ingav: tänk om jag inte vaknade på morgonen, vem skulle märka att min unge var ensam?

I mitt sökande efter kärlek har jag även funnit att...

...det är omöjligt att undgå att få minst ett svar från någon som är gift, men inte ser så allvarligt på det hela ("det hela" = att vara otrogen) - och alltid vill umgås på dagtid.

...det inte går att tacka nej till invandrare - som ännu inte blivit väldigt försvenskade - enbart på grund av att jag insett att (hur trevliga och tilltalande de än må vara) de aldrig skulle passa in i min umgängeskrets, utan att någon tror att jag är rasist.

...jag fortfarande drar till mig och dras till män som liknar mina tidigare partners. Vilket jag alltså kategoriserar som "inte bra för mig". Jag behöver ingen Don Juan, sexgud/sexgalning eller någon som gillar att sporta 5 dagar i veckan, men en helt vanlig och enkel Svensson, som står stabilt med båda fötterna på jorden. Han behöver inte imponera på mig, men han behöver kunna föra en normal konversation.

...kanske jag missar poängen med att träffa någon ny när jag tänker att det kan gå utan att en känsla av eufori behöver uppstå...

Byråkratisk idioti

På sjuåringens skola i möte med föräldrarådet så påpekar en förälder att hon saknar en mer mysig hemkänsla på Fritidsdelen av skolan. (Frågan är om eleverna/barnen gör det, jag är tveksam till ifall de ser det så.) Kan inte personalen åka en sväng till Ikea och inhandla några lampor och lite annat krimskrams? Nej, säger rektorn, de får inte åka till Ikea just. Varför inte? Stockholms Stad har inget avtal med Ikea, så även om där finns en lampa för 39:- som de vill köpa, så måste de åka till den - dyrare - affären som de har avtal med. Skulle de ändå handla på Ikea så kan de få böta för det.

På liknande sätt erbjuder vi föräldrar oss att ställa upp och måla om i lokalerna på skolan, men se det går inte för sig. Sisab, som äger skolan, skulle inte acceptera vilka ändringar som helst. Själva kan de dock inte göra det: det finns inga medel kvar i budgeten.

Jag blir helt stum av hur mycket idioti som kan finnas på ett och samma ställe.

Bor under en sten

Visserligen brukar jag säga att studera är som att befinna sig i en skyddad verkstad: vi är inte helt delaktiga i verkligheten, men lever ändå i den. Jag har inte vabbat på riktigt (alltså: anmält till Försäkringskassan att jag är hemma p g a sjukt barn) de senaste 3 åren, eftersom det inte är tillåtet när jag får pengar från CSN.

(Fast jag visste inte om att det inte var tillåtet när jag började studera, så för nästan 4 år sedan sökte jag ersättning för några dagar - till min pappa, som då var hemma med min dotter medan jag gick i skolan - och fick det beviljat. Först när vi vände oss till Försäkringskassan för att summan inte stämde uppdagades det att jag inte hade rätt att få någon ersättning. De hade missat att jag skrivit att jag studerade och hade bidrag från CSN.)

Kanske borde jag ändå vetat om det, men jag visste inte att det nu krävs intyg från skolans/förskolans personal som bekräftar att barnet inte varit på plats de dagar som föräldern söker ersättning från Försäkringskassan. Det fick jag lära mig när jag var på föräldramöte på sjuåringens skola. Läraren använde det som argument för att föräldrarna ska vara noga med att sjukanmäla sina barn, eftersom hon då kan hålla koll på vad hon ska skriva till Försäkringskassan. Ditintills trodde jag att man som lärare ville veta ifall barnen var sjuka, för att man var bekymrad om dem och brydde sig om vad de missade i skolan. Silly me.

Tillfället gör mördaren

Nu har jag följt det hela sedan dag ett när hon försvann. Har de nu hittat Carolins mördare? Kan det vara så att vem som helst kan bli en mördare - bara tillfället ges...?

UppfinnarJocke om fredagsmys

- Mamma, om jag skulle uppfinna en choklad, vet du vad jag skulle kalla den?
- Nej, vad då?
- "Glassens bästa vän".
- Jaså! Skulle det vara flytande choklad då?
- Nä...
- Vilken smak ska det vara då?
- Det vet jag inte, jag har ju inte uppfunnit den ännu...

Inget mattegeni

I min inriktning på Lärarhögskolan/Universitetet ingick matematik och svenska, men i vissa inriktningar ingår det inte, så då måste de (självklart) läsa dessa ämnen i andra kurser. Jag är tacksam att jag läste dem i min inriktning, då det var bra anpassat till de yngre åldrarna. De som läst matematik i en kurs för sig får läsa matte som verkar ligga på gymnasienivå. Vilket jag nog inte skulle ha hängt med på i dagsläget (även om jag gick ut med högsta betyg i matte på gymnasiet). Häromdagen träffade jag en tidigare klasskompis som nu läser mattekursen. Hon stönade över att alla andra i hennes klass inte förstod den matte de nu läste. (Själv gick hon nyligen ut gymnasiet.)
- Herregud, det är ju bara på gymnasienivå! Som när läraren uppmanar oss att gå ut och hitta något som har en volym på 10 cm, liksom, hur svårt kan det vaaaa?!
Jag himlade med ögonen och låtsades samtycka.

I mitt sökande efter kärlek har jag funnit att...

...det är tveksamt om någon som inte har barn skulle kunna ha förståelse för hur det är att leva med barn och vilken tid det tar i anspråk eller orka med att t ex bli väckt tre gånger under en natt (p g a mardrömmar eller illamående eller who-knows-what).

...det inte är troligt att någon skulle tycka att det var okej att gammkatten ibland lämnar en spya intill min säng eller "skidmarks" efter en bajskorv på vardagsrumsgolvet.

...jag inte vill vara sambo (hur skulle jag orka med det?), men gärna särbo.

...jag nog är litet lätt förälskad i grannens tonåring...

Är du gift? Du blir bitter!

Min klasskompis vill rekommendera boken "Bitterfittan", men hejdar sig.
- Har du varit gift?
- Nej, aldrig.
- Nej, då ska du inte läsa den här boken. Man blir bitter.
Sa hon och lämnade skrattande boken vidare till en gift klasskompis.
- Det är lugnt, jag är nog rätt bitter ändå, sa jag.
- Jo, men ändå...

Jaha. Vad snällt och beskyddande. Själv har jag fått låna boken av min far, för några veckor sedan, men inte hunnit läsa den. Hans fru hade läst den och älskat den för att hon kände igen sig så väl. Nu funderar jag på att returnera den oläst.

Universum rakt ned i min byrålåda

I min jakt på kärlek funderade jag över vilka kriterier jag har för en man jag kan tänkas träffa. "Inte som de män jag tidigare varit tillsammans med" kan rätt bra summera de saker jag tänkte på. Jag skulle också gärna slippa gå igenom hela lära-känna-dig-och-fundera-över-om-du-är-psykopat-fasen och bara hoppa fram till det stadie där jag har möjlighet att dra fram en kille (som ur en byrålåda (dock ej som en dildo)) i rampljuset när jag/han känner behov av det. Fast mest av allt skulle jag bara vilja gå på en date eller två och kanske pussas x antal gånger. Min kärlek har levt på sparlåga så länge att jag börjar undra ifall den har förtvinat helt eller om det är möjligt för mitt kallhamrade hjärta att börja pulsera av varma känslor igen.

När jag så fått en handfull svar på min annons (nej, det var inte en annons på nätet (i så fall hade det varit sju händer fulla av svar), det här var the old fashion way: tänk Heta Linjen á la fjortisstil) kunde jag konstatera att ingen av dem levde upp till kriterierna. Så jag tänkte ta bort min annons, men så gav jag universum en chans till. Jag insåg att jag nog måste precisera mig en aning. Vilket jag gjorde. När jag hade en bild av en karl i huvudet insåg jag att det måste till någon löjlig knorr på det hela så jag lade till: och det kunde vara trevligt om hans namn låter bra ihop med mitt. Som Maud och Claude, Peter och Petra eller, ja, ni fattar.

Nästa meddelande som trillade in passade alla kriterier, t o m namnet. Så jag tog bort min annons och fokuserade.

Mensvärkens ansikte

När vi har lektion på högskolan hör jag någon av mina klasskompisar börja prata om sin mens med en annan klasskompis. Jag lyssnar intresserat hur de beskriver sina olika krämpor alt. obefintliga krämpor. Den ena har haft jobbiga perioder med mycket värk och har ibland kräkts. Jag känner igen mig.

En kompis visar mig ett klipp med Eva Nazemson när hon kräks i direktsändning. Kompisen kände Eva när hon var liten. Han verkar ställa sig skeptisk till ifall man verkligen kan må så pass illa av mensvärk. Trust me. Det är mensvärkens sanna (tragiska) ansikte.

Är jag en konversationsmonopolist

Har jag ibland undrat. Visste dock inte att det fanns ett ord på mina känslor. Förrän nu.

Onkel Vanja är inte min kompis

Jag minns bara Tomas P och hans översittarfasoner när han klämde mina bröst hårt och grävde under mina kläder i en offentlig bar (för att inte tala om vad han ville göra med mig inne på toan). Fast det är klart, han bjöd ju frikostigt på dricka. Till alla i mitt sällskap. Det måste vara så det känns att vara en sån där barhora som kliver in, får drinkarna betalda av någon intet ont anande loser och sedan drar vidare till ett annat offer. Kan jag tänka.

Stolt mamma

Sjuåringen går tipsrunda med en klasskompis. Jag vill inte fuska genom att hjälpa dem, men funderar på hur mycket förförståelse de har. Jag ser att flera föräldrar hjälper till. Jag tänker dra mig in i det sista för att säga svaren.

Det är frågor som: Hur många liter vatten per år förbrukar en Stockholmare i genomsnitt? Jag tror att svarsalternativen var: 1. 20 liter, X. 200 liter, 2. 20000 liter. Allt jag säger är att en liter är som ett mjölkpaket, 200 liter är då som 200 mjölkpaket. "Ahaa", säger sjuåringen och besvarar frågan (med rätt svar, visar det sig sedan). Hennes klasskompis ser frågande på mig och svarar något annat.

Varifrån får Stockholmarna sitt vatten? Atlanten, Vättern eller Mälaren. Jag säger: "Atlanten är det stora salta havet mellan Europa och Amerika, Vättern är en sjö som ligger mellan Stockholm och Göteborg, Mälaren är en sjö som ligger precis brevid Stockholm." "Ahaa", säger sjuåringen och svarar rätt. Klasskompisen ser förvirrad ut. Jag försöker en gång till, men hon fattar ändå inte. Hon svarar Atlanten.

Sedan kommer en bild på en fågel. Är det en Orre, en Fasan eller en Tjäder? Jösses, fasan och tjäder...hur ser egentligen en tjäder ut, tänker jag, men kommer sedan på det. Sjuåringen har då redan kryssat för "Fasan" för länge sedan.

Sedan kommer en bild på en hink med hjorton i, det står att bären växer på myren. Är det Hallon, Hjorton eller Åkerbär? Sjuåringens kompis kryssar för hallon. Jag inser att sjuåringen nog aldrig har sett några hjorton i verkligheten (skamligt!), så jag förbereder mig på att viska rätt svar i hennes öra. Då säger sjuåringen:
- Mamma, var är "myren" för något?
- Jaa, det är som i skogen, där det är fuktigt och växer mossa...
- Jaha, men då kan det inte vara Åkerbär, för de växer väl på en åker. Och det där är inga hallon.
Så kryssar hon för Hjorton. Och jag är stum. Ibland undrar jag ifall hon inte borde få hoppa fram två årskurser i skolan. Eller kanske börja läsa på Universitetet...

Jag vill ha kärlek

Barn ger väldigt ofta perspektiv på livet som man inte trodde fanns. En av mina barnlösa väninnor konstaterade häromdagen att hon nog egentligen inte har en susning om vad det innebär att ha barn. Jag var tvungen att hålla med. Och ändå har just den väninnan enormt mycket koll på det mesta i livet.

När min mamma var barnvakt senast så har jag fått mig berättat att sjuåringen kom in i köket när mormor stod och diskade. Sjuåringen sa:
- Är du färdig snart, mormor? Jag behöver lite kärlek nu, så du får nog sluta diska.

Sedan dess har min mamma berättat detta för alla sina vänner, släktingar och sin läkare. Så till den milda grad att sjuåringen nu tycker att det är pinsamt. Min mamma tror inte att sjuåringen någonsin lär behöva gå i terapi. Kan man uttrycka sina behov på det sättet, så mår man nog rätt bra. Jag tror mest att min mamma är avundsjuk att inte hon inte själv har den förmågan att uttrycka sig (när hon ändå pratar så mycket).

Krisa inte

Vid frukosten läser sjuåringen en av de otaliga rubriker i morgontidningen om bankkrisen. Vi pratar om det hela ännu en gång och sedan avslutar sjuåringen med:
- Men man behöver inte vara orolig för den där bankkrisen. Jag såg på Lilla Aktuellt och där sa de att man inte ska bli orolig, allt kommer att vara precis som vanligt ändå.

Och det är ju sant. Livet trallar på.

Stämplad x 3

När sjuåringen berättar för släktingarna från landet att det är 26 barn i hennes klass så häpnar de. Kusinen från landet har ungefär hälften så många klasskamrater. Förra året gick kusinen i en klass där två årskurser läste tillsammans. Då var de lika många som i sjuåringens klass - med fler lärare. Så kan det aldrig se ut i en kommunal skola i en förort till huvudstaden.

När kusinen från landet inte vet hur man böjer ett svenskt ord (fastän de är ursvenskar) och även föräldrarna tvekar, så vänder sig mamman till mig och säger "Vi får fråga läraren". Jag skickar en tanke till en högre makt och önskar att jag aldrig får uppleva sånt framöver i min egen bekantskapskrets. Jag tycker det är en aning fjantigt. Kanske borde jag tänka om.

I senaste numret av Lärarnas tidning intervjuas Jan Björklund och han säger bl a att han inte anser att man ska se utvärdering av eleverna som "administrativt arbete", utan det är ju en del av det pedagogiska arbetet. I wish. Halvera klasserna i så fall, så man som lärare har en sportslig att se varje elev mer än vad det finns möjlighet till nu.

Oväntat besök

Plötsligt hör sjuåringens farbror med familj av sig och undrar ifall vi kan ses. De bor på samma ort som sjuåringens pappa, några timmar från Sthlm. Jag har inte sett dem sedan sjuåringen var ett foster. Sjuåringen har inte sett dem sedan hon var några år gammal, men minns (förstås) ingenting av dem. Vi träffar dem gärna. Det blir ett gemytligt möte och jag får veta mycket nytt om sjuåringens pappas familj.

Kan de vinna, så kan vi. Trodde jag.

Så sa min klasskompis till mig igår, när hon sett hur det gick för Beltran i rättegången. Själva fick de sin dom dagen innan, där det var hennes dotters ord mot dotterns pappa. Min klasskompis försökte komma över sitt eget äckel över att hon levt med den man som varit på deras dotter. I Tingsrätten vann de, men "Du vet, där är det bara en massa nämndemän som är plockade från samhället och som inte kan ett smack. Nu var vi i Hovrätten och där kan de ju varenda paragraf. De ansåg att eftersom det endast skett ett fåtal gånger så räknades det som ofredande och då hade preskriptionstiden gått ut."

Hittade också detta idag. Brillant.

Den ungdomen, den ungdomen

Sitter på röda t-banan in mot city norrifrån. Lyssnar på två 14-åriga tjejer som diskuterar vilka språk de kan. Jag minns den diskussionen med mina kompisar i den åldern. Den var rätt lik, fast inte riktigt så extrem. Extremt korkad, menar jag då.

- Jag kan tre språk, hur många kan du?
- Vad då, tre, vilka kan du?
- Svenska, engelska och spanska.
- Spanska? Vad kan du säga på spanska?
- Vänta, jag kan fyra språk. Tyska också.
- Vad då, vad kan du säga på spanska och tyska då?
- På spanska kan jag säga vad jag heter och beställa på restaurang.
- Jaha, få höra då.
- Me llamo Sanna. Una cerveza por favor.
- Jaha, och vad kan du säga på tyska?
- Ich heisse Sanna. Ich möchte ein...vänta vad heter det nu...
- Ja, då kan du ju inte.
- Nej, okej, da, men svenska, engelska och spanska. Vilka kan du?
- Ja...svenska, persiska och engelska...
- Vänta! Jag kan ett till. Rövarspråket!
- Rövarspråket? Det kan ju jag också.
- Nähä, säg nåt då.
- Amen, alltså...
- Jojagog hohetote...vänta...ror sosa...ja, du fattar.
- Men vad då, rövarspråket, vem pratar det? Det är väl inget språk?
- Jo, rövarna.
- Rövarna?
- Ja, alltså, rövare.
- Näää...

Sedan slutade jag att lyssna.

Av yttersta vikt

Härom dagen kom jag på att jag skulle sätta ut en kontaktannons. Inte tänka, bara göra. Så jag plockade några passande ord (ur andra annonser, i brist på fantasi) och skickade in en annons via sms. Jag var dock noga med att påpeka att jag inte är pinnsmal. Samtidigt läste jag inte så noga hur man kunde komma i kontakt med mig, men tydligen kan man bli kopplad direkt till min mobil. Vilket jag lärde mig nyss, då det ringde en mycket forcerande man. Den viktigaste frågan för honom var hur mycket jag väger - han vill ha något ordentligt att krama. Hur tänkte du nu - är det verkligen en bra start på ett förhållande att fokusera på just det? Ville jag fråga, men avslutade snabbt samtalet.

Glass finns hos prästen

Med sjuåringen på väg till t-banan. Jag vill snabbt in en sväng på Pressbyrån. Sjuåringen säger:
- Prästbyrån?
- Ja, kiosken vid t-banan.
- Jaha, Prästbyrån.
- Ehm, nej, Press byrån, Pressbyrån, ingen präst alltså.
- Jaha, men när jag var liten trodde jag att det hette Prästbyrån. Alltså att det var en präst som hade en byrå.
(Snacka om fabricerat för stunden...)
- Vad tokigt det kan bli.
- Ja, verkligen.
- Och just den här kiosken vid t-banan är ingen Pressbyrå. Det är bara en kiosk.

Vilket märks på att de som jobbar där tar andra priser på frimärken och glassar än vad övriga kiosker i stan tar...

Fördomsfull eller vis av erfarenhet

Sthlm City skriver om romer och att de möter många fördomar. Jag funderar över mina erfarenheter beträffande romer. De är tyvärr inte fördelaktiga. Jag har sett dem slåss och vara uppkäftiga. Jag har sett dem stjäla och lura folk. That´s it, totalt har jag mött åtta personer (på nära håll) som är romer. Sedan tänker jag att det kanske beror på att jag för dessa individer varit en okänd person. För jag har också mött två som bemötte mig trevligt: ett par gånger i tvättstugan, när jag erbjudit dem att ta resten av min tvätttid, samt en gång på en kompis gård där jag häpnade över att kompisen faktiskt var bekant med den romerska kvinnan i huset.

Läskig vs Söt

Sedan tittar vi på trosor i samma butik och sjuåringen hittar ett par som hon vill ha.

Men det visar sig vara kalsonger.

Så vi letar vidare, och hittar ett par trosor.

De tycker sjuåringen är fåniga.

Hur tänker de som formger dessa klädesplagg egentligen...?

Cool vs Glamour

Sjuåringen hittar ett par coola jeans på Kappahl. Det är en döskalle på ena benet, en kedja som hänger på sidan. Men på insidan av byxlinningen ser det ut som ett extra par byxor inuti - eller linningen på ett par kalsonger.

Och det kan ju inte en tjej ha...

Sjuåringen deppar. Tills vi kommer längre in i butiken och hon ser ett par jeans med bling.


Allt är dock inte guld som glimmar...

Snablar också

För någon vecka sedan städade jag i sjuåringens rum. Något som åkte var lådan med den magiska sanden som stått där i två år och blivit använd två gånger. Två stora burkar fulla med magisk sand. Jag såg oss inte använda den i en snar framtid och den är bara jobbig att fånga upp och få i burkarna igen. Jag har dock inte påpekat för sjuåringen att sanden åkte i soporna. Då lär det bli ramaskri.

Så idag körde vår kemilärare en demonstration - av magisk sand! Hon förklarade hur man kunde använda den i klassrummet, hur den är framställd (alltså: hur det kommer sig att den fungerar) och hur man lätt kan fånga upp den (med ett kaffefilter - jag visste inte att detta universalverktyg kan användas till så många olika saker som jag lärt mig den senaste veckan). Så nu ångrar jag bittert min utsortering.

Partnerlös

Vår fysiklärare säger att hans mål med den här kursen att förstöra våra partners frukost - alltså att vi ska bli inspirerade att testa olika fysikaliska fenomen, vilket kommer att påverka vår vardag. Läraren har upprepat målet flera gånger och, vad jag vet, så är nog målet redan uppnått. När han idag upprepade målet igen så frågade jag försynt min bänkgranne vad man ska göra om man inte har någon partner. Hon svarade att man väl förhoppningsvis har i alla fall någon att diskutera sina funderingar med. Så har jag aldrig tänkt på det hela. Jag har ju inte någon. Jo, jag reflekterar ofta högt med sjuåringen, men någon att verkligen diskutera mina tankar med har jag ju inte. Hittills har jag dock inte sett det som ett hinder.

Visst, jag suger av dig, kan vi gå på bio sen?

När vi pratar sex och samlevnad i skolan framkommer det att det numera verkar vanligt bland tonåringar/unga vuxna att tjejer suger av killar som en "kompisgrej". Jag baxnar. Jag tror vi alla i klassen gör det.

Igår såg jag ett program på SVT2 om filmen "Deep throat". Jag lärde mig mycket. Både om filmen och Nixon. Jag kommer nog aldrig glömma när filmen hade premiär och vilka diskussioner som skapades i och med den. Och jag lärde mig vad filmen handlar om: att Linda Lovelace har sin klitoris långt ned i halsen - och att hon kan ta en stor kuk ända dit ned. Snacka om manlig (patetisk) fantasi.

När jag var en ung vuxen var jag tillsammans med en kille vars största dröm var att bli porrskådis (och visst; hans kropp och kuk skulle nog platsa i en p-rulle), så till den milda grad att han såg p-rullar och försökte att lära sig hur man skulle stå, röra sig och så vidare. När jag en dag slängde ut p-rullarna så var jag inte vatten värd. Inte så konstigt kanske att kärleken inte överlevde så mycket längre efter det.

Filmen på SVT2 igår avslutas med att en av männen som blivit intervjuad under programmet säger ungefär: "När Deep throat kom var det knappt någon som visste vad det innebar att suga av någon. Under -30, -40 och -50-talet ansågs det vara något riktigt fult att suga av någon. Med filmen följde en revolution. Idag tycker inte ungar att det ens räknas som sex att ge någon en avsugning. Det har spårat ur."

På 30 år har det blivit så här. Var är kärleken, vem fokuserar på den?

Serviceminded

Sjuåringen och jag handlar på Willys. Sjuåringen cirkulerar runt kassorna medan jag lägger upp, betalar och packar ned. Sedan ställer hon sig brevid mig och tittar på vår kassörska och säger:
- Värsta leendet så snart du kommer nära, man ser tänderna jättestort, och sen ser hon helt sur ut när du går därifrån.
- Ja, det är väl bra.
- Men...titta, nu är hon helt sur igen. Och titta, nu kommer nästa kund, ser du vad hon flinar?
- Ja, men det är väl bra? Hon ger bra service, hon är trevlig mot kunderna. Spelar väl ingen roll ifall hon är sur mellan kunderna, så länge hon är trevlig mot oss kunder, så trivs ju vi. Och då gör hon ett bra jobb.
- Så gör Astrid också. (Mattanten i köket på sjuåringens skola.) Så fort jag kommer fram till henne och frågar efter min mat så ler hon jättemycket, men när ingen är där så ser hon jättesur ut. Men jag är ju inte hennes kund.
- Jo, det kan man säga att du är.
- Vad då, jag handlar ju inte där.
- Jo, det kan man säga att du gör eftersom vi betalar till skolan.
- Jaha...

Sedan klev vi på bussen och jag fick stå. När jag fick plats att sitta sa sjuåringen:
- Se inte så himla sur ut, le lite.
Så jag log vänt.
- Så där ja, se ut så hela tiden, mamma.

Kär sak har många namn

Jungfruben, provpåsklämma, sekreterare, pappersklämma...vad mer kallas det...?

Någon karl på gång...?

Den senaste veckan har jag fått frågan tre gånger. Av män jag känner. Som alla är stadgade, nöjda och trogna. Så det är inte av egenintresse. Det är alltså mer av intresse för mitt personliga välbefinnande. Eller något åt det hållet.

Ja, det kanske börjar bli dags att våga sträcka ut en tentakel.

Det är på barnen man märker det

Att tiden går alltså.