Serviceminded

Sjuåringen och jag handlar på Willys. Sjuåringen cirkulerar runt kassorna medan jag lägger upp, betalar och packar ned. Sedan ställer hon sig brevid mig och tittar på vår kassörska och säger:
- Värsta leendet så snart du kommer nära, man ser tänderna jättestort, och sen ser hon helt sur ut när du går därifrån.
- Ja, det är väl bra.
- Men...titta, nu är hon helt sur igen. Och titta, nu kommer nästa kund, ser du vad hon flinar?
- Ja, men det är väl bra? Hon ger bra service, hon är trevlig mot kunderna. Spelar väl ingen roll ifall hon är sur mellan kunderna, så länge hon är trevlig mot oss kunder, så trivs ju vi. Och då gör hon ett bra jobb.
- Så gör Astrid också. (Mattanten i köket på sjuåringens skola.) Så fort jag kommer fram till henne och frågar efter min mat så ler hon jättemycket, men när ingen är där så ser hon jättesur ut. Men jag är ju inte hennes kund.
- Jo, det kan man säga att du är.
- Vad då, jag handlar ju inte där.
- Jo, det kan man säga att du gör eftersom vi betalar till skolan.
- Jaha...

Sedan klev vi på bussen och jag fick stå. När jag fick plats att sitta sa sjuåringen:
- Se inte så himla sur ut, le lite.
Så jag log vänt.
- Så där ja, se ut så hela tiden, mamma.