Det är galet mycket att göra: jag skriver på min examinationsuppgift, men jag behöver också jobba denna vecka, vilket jag gör idag. Mitt i alltihop ringer min mamma och meddelar (med den där rösten som gör att allvaret suger tag i mig; rösten hon använt ett fåtal gånger när hon själv legat på sjukhus, och som får mig att tänka att nu, nu kommer hon med sitt eget dödsbud) att hon har fått ett dödsbud: min morbror är död.
Det blir blankt i huvudet. Hur är det möjligt? Jag hör på min mamma att hon är lika paff: han var något år yngre än henne (vilket påminner henne om hennes egen dödlighet). Förra veckan pratade jag och sjuåringen om honom och hans dotter, min kusin. Sjuåringen undrade över vår släkt, vilka som finns. I morse vid frukosten frågade sjuåringen vad min morbror blir till henne, vad ska hon kalla honom? Mammas morbror eller mormors bror. Och nu får hon aldrig kalla honom alls.
Jag försöker se honom framför mig, jag försöker minnas honom. Fragment av situationer kommer till mig. Delar av samtal, sporadisk kontakt. Sniglar utanför hans hus i Gävle när jag var barn, hans instruktioner om hur man bär en katt i en bur när jag var runt 11 år och mitt eget överraskande besök hos honom i Umeå när jag var runt 14 år. Nu har vi inte haft någon kontakt på länge. Han bodde utanför Göteborg och under min tonårstid sa han i princip upp bekantskapen med min mamma, med oss. Senast jag träffade honom var sjuåringen ett spädbarn, min mormor hade precis dött och min mamma fyllde 50 år. Då hade vi ett långt samtal. Han var sig lik. Lätt cynisk, rätt återhållsam. Han var läkare, men han var nog aldrig riktigt nöjd med sitt liv. Jag hoppas dock att han hade funnit någon sorts frid innan han dog.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar