En väninna har gått in i den omtalade väggen. Hon har nyligen varit på sitt första terapisamtal. Hon bölade sig igenom det. När hon klev ut därifrån bröt hon ihop och bölade än mer. Nästa samtal är om 3 veckor. Hon frågade ifall hon inte kunde få ett till inom en närmare framtid. Eftersom hon blev sjukskriven via sin husläkare på vårdcentralen, så går inte det. Ett samtal med 3 veckors mellanrum är det som gäller. Hade hon gått direkt till psykakuten så hade hon fått fler samtal.
Been there, done that.
Hon sa också att husläkaren sa att hon var deprimerad, men terapeuten sa att hon hade ångest, något som skrämde henne. Och terapeuten tjatade på om hennes arbetssituation, eftersom det var en av sakerna som hon har nämnt. Han frågade vad det är som hon flyr från. Själv tycker hon att det är en större bild, en sammantagen bild av delar från hela livet, som påverkat att hon hamnat där hon nu befinner sig.
Been there, done that.
När sedan hennes ungar är stökiga och oförskämda så minns jag hur det var när jag själv mådde så dåligt och inte kunde bemöta mitt eget barn; hur frustrerad ungen var och vilken sorg och hur oändligt förkrossad jag kände mig när jag började tänka att jag nog inte skulle klara av att ta hand om mitt eget barn - jag kunde ju knappt ta hand om mig själv. För att inte tala om den dödsångest som läkemedlen från teapeuten ingav: tänk om jag inte vaknade på morgonen, vem skulle märka att min unge var ensam?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar