Ibland blir jag en aning trött på mig själv när jag inte vågar uttala min åsikt. Det har hänt flera gånger sedan sjuåringen föddes att jag inte kliver in i en situation och säger till på skarpen - helt enkelt för att jag vet att jag är mer rädd för mitt barns skull, än jag någonsin varit för egen del. Barn gör en sårbar.
Idag var det en sån enkel situation när några ungdomar åkte runt med moppe mitt i vårt lilla centrum, där inte ens cyklar är tillåtna, bland barn och äldre. Jag ville verkligen stoppa dem, men höll mig. Jag ville så gärna se någon annan reagera och tillslut klev en lång man, ca 40 år, som själv drog sin cykel genom centrum, in och röt till på skarpen. Otroligt nog käftade killarna inte emot.
Däremot var det ingen som reagerade igår. Sjuåringen, jag och min mamma var på McDonalds på St Eriksgatan och skulle komma ut rätt snabbt till taxin som väntade. Gången mellan borden var dock blockerad av en barnvagn på ena sidan och en barncykel (!) på andra sidan, så min mamma kom inte ut med sin rullator. Kvinnan med barnvagnen försökte flytta den närmare bordet, men de med cykeln rörde inte en fena. Däremot ville folk komma in och sätta sig, så när kvinnan flyttade vagnen blev min mamma istället blockerad av folk som trängde sig förbi. Jag blev så förbannad, så jag ställde mig i vägen för de som skulle in i gången och lyfte sedan bort cykeln. Många suckar och stön hördes bakom min rygg. Finns det inget folkvett alls längre?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar