For once.
Både Nioåringen och jag tyckte att Tyskland var bäst.
Tack och god natt.
söndag 30 maj 2010
lördag 29 maj 2010
Utslagna
Så sitter vi i soffan ändå. Trötta efter att ha hjälpt Pingus exfru att flytta idag. Nioåringen vill se hur det går i ESC. So far är det inga höjdarlåtar. Jag har ju inte hört dem tidigare, så de är alla nya för mig.
Spaniens var rätt bra, även om jag inte fattade hälften av vad han sjöng om, men vad tusan hände på scenen? Någon blev bortjagad av vakterna...? Sedan Norges vaggvisa - som Nioåringen kallade det - och nu är det Moldavien och den känns som en riktig 90-talslåt.
Spaniens var rätt bra, även om jag inte fattade hälften av vad han sjöng om, men vad tusan hände på scenen? Någon blev bortjagad av vakterna...? Sedan Norges vaggvisa - som Nioåringen kallade det - och nu är det Moldavien och den känns som en riktig 90-talslåt.
fredag 28 maj 2010
Lördagskvällen är obokad
Vi lär inte bänka oss framför TVn för ESC på lördag. Tror jag.
När jag tittade på resultatet med Nioåringen i morse och vi såg att Sverige inte kom med, så utbrast Nioåringen:
- Jag visste det!! Den var ju så dålig.
Med tanke på att hon fram till igår inte ens visste att det var uttagning innan lördagen, så menade hon att hon visste att Sveriges bidrag aldrig skulle ha vunnit hela ESC, men dock.
När jag tittade på resultatet med Nioåringen i morse och vi såg att Sverige inte kom med, så utbrast Nioåringen:
- Jag visste det!! Den var ju så dålig.
Med tanke på att hon fram till igår inte ens visste att det var uttagning innan lördagen, så menade hon att hon visste att Sveriges bidrag aldrig skulle ha vunnit hela ESC, men dock.
torsdag 27 maj 2010
Me, myself and I
När jag nu har avslutat förhållandet med Musikmannen för andra gången så försöker jag att analysera vad det var som inte riktigt fungerade. Ja, förutom att vi lever liv som inte fungerar att kombinera med varandra. Att ses 2-3 dagar per månad känns liksom inte som ett förhållande för mig.
Jag kan se att det fanns mönster som även fanns hos Nioåringens pappa, som jag inte gillade då heller. Som t ex att ha en diskussion om någonting, något som jag anser vara en normal konversation, men som mannen i fråga sedan säger sig bara ha skämtat om (för att inte ha mod nog att stå för sin åsikt). Eller det faktum att när jag har ätit färdigt så rensar mannen i fråga mina rester. Vad är det för beteende? Är det vanligt att "folk" (ens partner) gör så? Jag minns att Nioåringens pappa i princip skällde ut mig för att jag rensade bort skit under naglarna över min mattallrik - där en hamburgerkant låg kvar - vilket gjorde att han inte kunde äta den. Musikmannen har ägnat sig åt liknande saker. Måste du rensa rent på tallriken, måste du suga upp sista slurpen i ett glas - när det inte är ditt eget?
Sedan funderar jag på om det här verkligen är viktigt för mig eller inte. Jag tror dock att det är rätt viktigt.
Sedan har jag kommit fram till att jag nog inte fungerar i ett förhållande med en vegetarian. Okej någon som inte äter kött, men åtminstone fisk, eller jag vet inte. Jag måste analysera mera.
Jag kan se att det fanns mönster som även fanns hos Nioåringens pappa, som jag inte gillade då heller. Som t ex att ha en diskussion om någonting, något som jag anser vara en normal konversation, men som mannen i fråga sedan säger sig bara ha skämtat om (för att inte ha mod nog att stå för sin åsikt). Eller det faktum att när jag har ätit färdigt så rensar mannen i fråga mina rester. Vad är det för beteende? Är det vanligt att "folk" (ens partner) gör så? Jag minns att Nioåringens pappa i princip skällde ut mig för att jag rensade bort skit under naglarna över min mattallrik - där en hamburgerkant låg kvar - vilket gjorde att han inte kunde äta den. Musikmannen har ägnat sig åt liknande saker. Måste du rensa rent på tallriken, måste du suga upp sista slurpen i ett glas - när det inte är ditt eget?
Sedan funderar jag på om det här verkligen är viktigt för mig eller inte. Jag tror dock att det är rätt viktigt.
Sedan har jag kommit fram till att jag nog inte fungerar i ett förhållande med en vegetarian. Okej någon som inte äter kött, men åtminstone fisk, eller jag vet inte. Jag måste analysera mera.
En annan sorts under
En av sexåringarna äter lunch med oss och småbarnen en måndag. Sexåringen börjar plötsligt berätta om hur duktig hon varit kvällen innan.
- Jag skulle gå och hämta pizzan, och jag klarade det!
- Jaha, var skulle du hämta pizzan, menar du?
- Vid dörren, och så skulle jag lämna pengarna och det gick bra!
- Jaha, kom någon hem med pizza till er, hade mamma beställt pizza?
- Ja, och jag skulle gå ner och möta han med pizzan och jag fick ta på mig skorna och springa ned och det gick jättebra!
- Vad bra, vad duktig du var! Åt du och mamma pizza sen?
- Nej, mamma var inte hemma.
- Nähä, var det bara du och mammas kille hemma?
- Ja, men han låg och sov, han hade druckit så mycket öl.
- Så du åt ensam då?
- Ja...
- Att du klarade allt det där själv, det var väldigt bra gjort!
- Ja, visst var det?!
- Jag skulle gå och hämta pizzan, och jag klarade det!
- Jaha, var skulle du hämta pizzan, menar du?
- Vid dörren, och så skulle jag lämna pengarna och det gick bra!
- Jaha, kom någon hem med pizza till er, hade mamma beställt pizza?
- Ja, och jag skulle gå ner och möta han med pizzan och jag fick ta på mig skorna och springa ned och det gick jättebra!
- Vad bra, vad duktig du var! Åt du och mamma pizza sen?
- Nej, mamma var inte hemma.
- Nähä, var det bara du och mammas kille hemma?
- Ja, men han låg och sov, han hade druckit så mycket öl.
- Så du åt ensam då?
- Ja...
- Att du klarade allt det där själv, det var väldigt bra gjort!
- Ja, visst var det?!
onsdag 26 maj 2010
Undrens tid är inte förbi
Min ena kollega på förskolan verkar inte tro att de allra minsta barnen kan lära sig siffror, att räkna eller att vi ska ha sådana övningar.
Så häromdagen visade min andra kollega en sifferbok för en tvååringarna. Han tittar på symbolen 8 och säger "åtta". Båda mina kollegor häpnar. De låter som att det är en sensation.
För mig är det samma sak som att lära ett barn att den där symbolen som vi ofta fyller med röd färg och låter symbolisera kärlek kallas för hjärta. Jag hoppas att mina kollegor också tar till sig det under hösten.
Så häromdagen visade min andra kollega en sifferbok för en tvååringarna. Han tittar på symbolen 8 och säger "åtta". Båda mina kollegor häpnar. De låter som att det är en sensation.
För mig är det samma sak som att lära ett barn att den där symbolen som vi ofta fyller med röd färg och låter symbolisera kärlek kallas för hjärta. Jag hoppas att mina kollegor också tar till sig det under hösten.
lördag 22 maj 2010
Bilden i mitt minne
Smått disträ finner jag mig själv stående framför hyllan med kattmat när jag handlar på Ica. Vanor är svåra att bryta. Jag inser att jag inte har något där att göra.
Jag lyfter fortfarande på täcket när jag ska sova, för att inte lägga mig på katten, men där är tomt. När solen lyser varm genom fönstret tittar jag efter katten för att gosa med den varma pälsen - och fylls av saknad.
I minnet ligger dock bilden av kattens döda kropp, den mjuka men själlösa, med enorma pupiller - och jag motar bort sorgen om kvällarna. Det får räcka nu, för ett tag.
(Undrar om människor som dör också får stora pupiller. Är det en av kontrollerna vi släpper när vi släpper taget om livet?)
Jag lyfter fortfarande på täcket när jag ska sova, för att inte lägga mig på katten, men där är tomt. När solen lyser varm genom fönstret tittar jag efter katten för att gosa med den varma pälsen - och fylls av saknad.
I minnet ligger dock bilden av kattens döda kropp, den mjuka men själlösa, med enorma pupiller - och jag motar bort sorgen om kvällarna. Det får räcka nu, för ett tag.
(Undrar om människor som dör också får stora pupiller. Är det en av kontrollerna vi släpper när vi släpper taget om livet?)
Slightly odd
Har inte hängt med helt i nyhetsrapporteringen kring morden i Härnösand, men jag tror att jag vet det mesta. Kollar med släktingar som bor i trakten vad de vet. Jo, en styvson gick tidigare i samma klass som den misstänkte mördaren.
- Han var allt lite eljest då.
Ja, det säger ju en del. Fast vilken norrlänning är inte lite eljest?
- Han var allt lite eljest då.
Ja, det säger ju en del. Fast vilken norrlänning är inte lite eljest?
Beware of the witches
När jag var tonåring och besökte min faster och hennes små barn i Norrland så minns jag att hon brukade hota med gubben i källaren om hennes barn inte uppförde sig ordentligt. Jag tyckte att det var vedervärdigt och fick min pappa att prata med henne. Jag tror dock inte att hon slutade.
Idag utanför Ica: en mamma (ca 30 år) ska gå in och handla med sin tonårsdotter och son (ca 5 år). Sonen sitter på sin cykel. Mamman ber honom parkera cykeln och låsa fast den. Han vägrar. Han vill inte gå med in. Efter mycket tjat säger mamman:
- Okej då, stanna här, vi går in.
När hon kliver igenom dörren till affären säger hon högt och varnande:
- Akta dig för häxorna da. Hör du det? Akta dig för häxorna.
Mamman och dottern går in i affären och börjar ta några varor. Dottern tittar oroligt ut genom fönstret och säger sedan:
- Nej, det går inte.
Sedan går hon ut och får in pojken i affären.
Idag utanför Ica: en mamma (ca 30 år) ska gå in och handla med sin tonårsdotter och son (ca 5 år). Sonen sitter på sin cykel. Mamman ber honom parkera cykeln och låsa fast den. Han vägrar. Han vill inte gå med in. Efter mycket tjat säger mamman:
- Okej då, stanna här, vi går in.
När hon kliver igenom dörren till affären säger hon högt och varnande:
- Akta dig för häxorna da. Hör du det? Akta dig för häxorna.
Mamman och dottern går in i affären och börjar ta några varor. Dottern tittar oroligt ut genom fönstret och säger sedan:
- Nej, det går inte.
Sedan går hon ut och får in pojken i affären.
Potentiell guldgruva
Passerar ett loppisstånd med Nioåringen och hennes kompis David. Hela bordet är täckt med Pokémonfigurer. Nioåringen har rätt många hemma. David har inte lika många, men är alltid intresserad. De får köpa varsinn. De står länge och funderar. Bakom oss står det två killar (18-20 år) och granskar bordet noga. Jag ser och hör på dem att de är mäkta förvånade att vissa figurer finns att köpa. Nioåringen lägger tillbaka en figur som en av killarna snabbt plockar upp. De tar längre tid på sig att välja än Nioåringarna och tillslut köper de fem figurer. När de stora killarna visar sina föräldrar så gapar de av förvåning över att just de figurerna fanns till försäljning. Försäljarna kanske borde ha stämt av med marknaden innan de sålde dem för en billig penning. Nu ska jag sondera terrängen på Blocket och dylikt.
Videovåldets påverkan
Idag umgås vi med Nioåringens kompis David. För första gången ska en killkompis sova över hos oss. (Mest för att få uppleva hamstern, tror jag.) Han har minsann också sett filmen Avatar, två gånger t o m. De har den hemma.
- Tycker du att den är bra? frågar jag.
- Ja, den är jätte bra. Visst är den inte läskig? frågar han och tittar på Nioåringen.
- Jag tyckte att den var jätteläskig, säger Nioåringen.
- Min mamma säger att den inte är ett enda dugg läskig.
- Nej, egentligen är den väl inte läskig, utan den är rätt hemsk, säger jag.
- Ja, säger Nioåringen, den är hemsk. Riktigt hemsk. Fast jag tycker att det var läskigt när den där killen blev skjuten rakt i hjärtat.
- Vilken kille? säger David.
- Han som slogs på slutet, han som bombade, säger Nioåringen.
- Övesten, säger jag.
- Ja, han, säger David, han var helt galen, han slutade aldrig! Vad då, när han blev skjuten?
- När han fick pilarna rakt in, säger Nioåringen.
- Jaha, säger David och fortsätter att beskriva scener ur filmen som han tyckte var coola, som drakarna de flög på och några andra saker.
- Ja, säger Nioåringen, jag tyckte verkligen att det var häftigt att de kunde binda ihop sig med djuren genom sin fläta.
- Och allt liksom, säger David, träden och så.
- Ja, säger Nioåringen, och att det där trädet kunde föra över människan till en annan kropp.
Sedan pratar vi om det i filmen som vi tyckte var riktigt bra, det mesta är visuella effekter.
Jag tänker på den gamla diskussionen om hur mycket våldet på TV och video påverkar barn, ungdomar, ja, folk i allmänhet. De flesta pojkar är så oerhört mycket mer vana vid våld än vad de flesta flickor är. Det är ju konstigt, egentligen. Om jag hade fått en pojke istället för en flicka så betvivlar jag att jag hade behandlat honom annorlunda än hur jag nu behandlar Nioåringen. Jag ser pojkarna ute på gården. Igår var det fyra killar (7-10 år) som sprang omkring med pistolattrapper som skulle fungera bra vid vilket bankrån som helst. De lurade bakom buskar och låtsades döda varandra. Och, visst, jag var också med och lekte cowboys eller liknande när jag var barn, men då hade pinnar eller nåt. Måste allt bli så verklighetstroget? Tillslut ser inte barnen någon skillnad, de blir vana. Det är så de råkar skjuta någon, på riktigt, tänker jag.
Sedan ser jag tvååringarna på förskolan. De bygger ihop legobitar och andra klossar så att de liknar pistoler och så kallar de dem för "pangare" och siktar på alla människor omkring sig och går gärna med pickan nedstoppad i byxlinningen. Föga förvånande är det endast de barn som i övrigt inte fungerar väl med andra barn, och inte har ett välfungerade hemliv, som leker dessa lekar.
- Tycker du att den är bra? frågar jag.
- Ja, den är jätte bra. Visst är den inte läskig? frågar han och tittar på Nioåringen.
- Jag tyckte att den var jätteläskig, säger Nioåringen.
- Min mamma säger att den inte är ett enda dugg läskig.
- Nej, egentligen är den väl inte läskig, utan den är rätt hemsk, säger jag.
- Ja, säger Nioåringen, den är hemsk. Riktigt hemsk. Fast jag tycker att det var läskigt när den där killen blev skjuten rakt i hjärtat.
- Vilken kille? säger David.
- Han som slogs på slutet, han som bombade, säger Nioåringen.
- Övesten, säger jag.
- Ja, han, säger David, han var helt galen, han slutade aldrig! Vad då, när han blev skjuten?
- När han fick pilarna rakt in, säger Nioåringen.
- Jaha, säger David och fortsätter att beskriva scener ur filmen som han tyckte var coola, som drakarna de flög på och några andra saker.
- Ja, säger Nioåringen, jag tyckte verkligen att det var häftigt att de kunde binda ihop sig med djuren genom sin fläta.
- Och allt liksom, säger David, träden och så.
- Ja, säger Nioåringen, och att det där trädet kunde föra över människan till en annan kropp.
Sedan pratar vi om det i filmen som vi tyckte var riktigt bra, det mesta är visuella effekter.
Jag tänker på den gamla diskussionen om hur mycket våldet på TV och video påverkar barn, ungdomar, ja, folk i allmänhet. De flesta pojkar är så oerhört mycket mer vana vid våld än vad de flesta flickor är. Det är ju konstigt, egentligen. Om jag hade fått en pojke istället för en flicka så betvivlar jag att jag hade behandlat honom annorlunda än hur jag nu behandlar Nioåringen. Jag ser pojkarna ute på gården. Igår var det fyra killar (7-10 år) som sprang omkring med pistolattrapper som skulle fungera bra vid vilket bankrån som helst. De lurade bakom buskar och låtsades döda varandra. Och, visst, jag var också med och lekte cowboys eller liknande när jag var barn, men då hade pinnar eller nåt. Måste allt bli så verklighetstroget? Tillslut ser inte barnen någon skillnad, de blir vana. Det är så de råkar skjuta någon, på riktigt, tänker jag.
Sedan ser jag tvååringarna på förskolan. De bygger ihop legobitar och andra klossar så att de liknar pistoler och så kallar de dem för "pangare" och siktar på alla människor omkring sig och går gärna med pickan nedstoppad i byxlinningen. Föga förvånande är det endast de barn som i övrigt inte fungerar väl med andra barn, och inte har ett välfungerade hemliv, som leker dessa lekar.
fredag 21 maj 2010
En stilla undran
Hur i hela fridens namn kan solskyddsprodukter vara så absurt dyra?? Det måste ju vara en guldgruva för Apoteken. Visst, det var länge sedan jag var utomlands, men där är det väl snorbilligt att köpa en flaska...?
En annan värld
Efter att det inte blev av att vi såg filmen Avatar på bio, så funderade jag ett tag på ifall vi skulle se filmen längre fram. Sedan släppte jag det.
Min pappa såg filmen på bio i början av året och har sedan dess pratat om att Nioåringen nog visst skulle kunna se filmen. När filmen släpptes på dvd så köpte han den. Ikväll lånade vi den. Han sa att det skulle gå bra, det var lite krigande, men inget jättefarligt.
Halvvägs in i filmen var den fortfarande okej, men när människorna bombade ned Na´vifolkets träd var Nioåringens kommentar:
- Vet du vad mamma, jag tror att den här filmen egentligen är en miljöfilm. Den handlar nog om att när man skadar miljön så skadar man allt som lever.
Strax därefter utbröt det riktiga kriget. Det menlösa dödandet som förekommer i många filmer, men som Nioåringen har blivit skonad från. Det var inte alls okej. Det var inte alls lite krigande, det var väldigt mycket dödande och Nioåringen var upprörd. Emellanåt bad jag henne att blunda, men det behövdes inte för hon satt redan med kudden framför ansiktet.
Min pappa såg filmen på bio i början av året och har sedan dess pratat om att Nioåringen nog visst skulle kunna se filmen. När filmen släpptes på dvd så köpte han den. Ikväll lånade vi den. Han sa att det skulle gå bra, det var lite krigande, men inget jättefarligt.
Halvvägs in i filmen var den fortfarande okej, men när människorna bombade ned Na´vifolkets träd var Nioåringens kommentar:
- Vet du vad mamma, jag tror att den här filmen egentligen är en miljöfilm. Den handlar nog om att när man skadar miljön så skadar man allt som lever.
Strax därefter utbröt det riktiga kriget. Det menlösa dödandet som förekommer i många filmer, men som Nioåringen har blivit skonad från. Det var inte alls okej. Det var inte alls lite krigande, det var väldigt mycket dödande och Nioåringen var upprörd. Emellanåt bad jag henne att blunda, men det behövdes inte för hon satt redan med kudden framför ansiktet.
tisdag 18 maj 2010
Glad neggo
Det finns inte mycket negativt att säga om min nya arbetsplats förskolan. Jag trivs enormt bra. Det är så roligt, mest hela dagarna. Det är så givande att umgås med barnen och se dem utvecklas. Att få avsluta dagen innan stängning med en fotbollsmatch på gården tillsammans med en treåring och en femåring var en höjdpunkt idag. Svettig och lycklig gick jag hem.
Jag förstår dock att det förväntas mer av mig. Ansvaret börjar komma krypande och kräver att bli taget på allvar. Höstens planering verkar ligga på mina axlar. Vad ska vi ha för tema? Vet inte vad chefen begär, men det verkar som att chefen tycker att alla förslag är bra, så länge det är matematikinriktat. You bet ya it is. (Färre matematikinslag än det finns nu, det kan vi i alla fall inte ha.)
Dessutom vänder sig mina kollegor till mig för bra idéer och kunskap. Som jag inte vet om jag besitter, men ska försöka uppdatera. Så snart jag har haft utvecklingssamtal, beställt material, lärt mig nya datasystemet, läst igenom en brukarundersökning, gått igenom invänjningen med ett barn och skruvat ihop en docksäng. Plus lite annat. Verkligheten går alltid före litteraturen. Dessutom vägrar jag att arbeta obetalt, alltså på fritiden.
Jag förstår dock att det förväntas mer av mig. Ansvaret börjar komma krypande och kräver att bli taget på allvar. Höstens planering verkar ligga på mina axlar. Vad ska vi ha för tema? Vet inte vad chefen begär, men det verkar som att chefen tycker att alla förslag är bra, så länge det är matematikinriktat. You bet ya it is. (Färre matematikinslag än det finns nu, det kan vi i alla fall inte ha.)
Dessutom vänder sig mina kollegor till mig för bra idéer och kunskap. Som jag inte vet om jag besitter, men ska försöka uppdatera. Så snart jag har haft utvecklingssamtal, beställt material, lärt mig nya datasystemet, läst igenom en brukarundersökning, gått igenom invänjningen med ett barn och skruvat ihop en docksäng. Plus lite annat. Verkligheten går alltid före litteraturen. Dessutom vägrar jag att arbeta obetalt, alltså på fritiden.
Beteendeanalys
En av de äldsta pojkarna på förskolan går hela tiden omkring och sparkar på saker. Han kan liksom inte låta bli. Så fort han går förbi något så måste han sparka på det eller slå eller peta. Jag har tillverkat en kuliss med de blivande skolbarnen, till en teater som vi ska spela på sommaravslutningen. Jag håller på och plocka ned den och pojken går förbi och går helt sonika fram till kulissen och börjar sparka på den, trampa på den och slå på den. Jag hejdar honom och förklarar att den då går sönder, men han fortsätter. Då tar en av mina kollegor från pojkens avdelning tag i honom och börjar knuffa på honom, peta till honom och visa hur det är han gör, men pojken skrattar förstås bara.
Den kollegan kommer sedan fram till mig några minuter senare. Med blossande kinder undrar hon om jag har några förslag på hur det kommer sig att pojken beter sig på det här sättet. Har jag möjligtvis läst något under min utbildning som kan förklara hans beteende? En sekund drar jag snabbt igenom mina kunskaper, men säger sedan:
- Alltså, det handlar väl om hans hemmiljö och hur han bemöts där...
- Jo, ja, det är väl så, men jag tänkte bara...
Nu ska han få en resursperson till hösten, det sista året. Jag hoppas att han även får en i skolan, för han kommer behöva det.
Den kollegan kommer sedan fram till mig några minuter senare. Med blossande kinder undrar hon om jag har några förslag på hur det kommer sig att pojken beter sig på det här sättet. Har jag möjligtvis läst något under min utbildning som kan förklara hans beteende? En sekund drar jag snabbt igenom mina kunskaper, men säger sedan:
- Alltså, det handlar väl om hans hemmiljö och hur han bemöts där...
- Jo, ja, det är väl så, men jag tänkte bara...
Nu ska han få en resursperson till hösten, det sista året. Jag hoppas att han även får en i skolan, för han kommer behöva det.
Ett kort liv är ett bra liv
Går en sväng förbi kontoret - mitt förra heltidsjobb - och pratar med chefen. Han frågar varför jag inte vill skaffa katt igen. Jag nämner några av skälen; kostnader och tid bl a. Sedan säger jag:
- Nu har vi skaffat hamster istället.
- Jaha, men de lever väl bara i sådär två år?
- Jepp, det är det som är bra. Då behöver man inte vara bunden så länge.
Hamstern är dessutom ursöt. Snabb som en vessla och hal som en ål också. Vi börjar precis lära känna varandra. Mest jag och hamstern. Nioåringen är lite harig. Men överlycklig.
- Nu har vi skaffat hamster istället.
- Jaha, men de lever väl bara i sådär två år?
- Jepp, det är det som är bra. Då behöver man inte vara bunden så länge.
Hamstern är dessutom ursöt. Snabb som en vessla och hal som en ål också. Vi börjar precis lära känna varandra. Mest jag och hamstern. Nioåringen är lite harig. Men överlycklig.
söndag 16 maj 2010
Back to business
En fullspäckad vecka framför mig. Förhoppningsvis kommer jag in i vardagslunket mer och kan komma ifrån tankarna och vanorna som följde med katten. Imorgon ska jag ha mina första utvecklinsgsamtal på förskolan. Det ska bli intressant. Sedan kommer leveransen av de nya leksaker och pedagogiska material som jag har beställt till vår avdelning. Det ska bli intressant att se hur det kommer att fungera med barnen.
Substitut
Okej, så det blev lite tidigare och snabbare än jag tänkt mig, men nu har vi en ny familjemedlem. En dvärghamster som är grå och 5 cm lång och mycket söt. Något annat att fokusera tankarna på och bry sig om. Som inte lever i 17 år. Buren är dock rätt liten för alla de saker som tydligen behövs för ett så litet djur...
Grannsamverkan
Allmän info om den stora renoveringen av husen där jag bor. Många hyresgäster klagar. Särskilt på den stora hyreshöjningen som komma skall. Flera påtalar att vid renoveringarna kring Järvafältet så har inte hyran höjts lika mycket, bara med knappt hälften. Representanten från bolaget med informationen säger med emfas:
- Järva är ju ett helt annat område, inte alls i klass med ert område, och där bor det människor med helt andra förutsättningar.
Med det sagt att folket kring Järva alltså är fattigare än vad vi är här på gatan. Sedan fortsätter han:
- När vi renoverar så har vi delat upp staden i olika områden när det gäller hyran. Område 1 är Östermalm ungefär, och sedan går det upp till 10 utanför city. Järva är nr 10.
Han målade in sig i hörnet, då flera frågar:
- Vad är vi för område?
- Ja, alltså, ni är 9.
Hur kan det handla om ett par tusenlappar mellan två områden? Hur mycket höjs då hyran på Ö-malm, mån tro?
- Järva är ju ett helt annat område, inte alls i klass med ert område, och där bor det människor med helt andra förutsättningar.
Med det sagt att folket kring Järva alltså är fattigare än vad vi är här på gatan. Sedan fortsätter han:
- När vi renoverar så har vi delat upp staden i olika områden när det gäller hyran. Område 1 är Östermalm ungefär, och sedan går det upp till 10 utanför city. Järva är nr 10.
Han målade in sig i hörnet, då flera frågar:
- Vad är vi för område?
- Ja, alltså, ni är 9.
Hur kan det handla om ett par tusenlappar mellan två områden? Hur mycket höjs då hyran på Ö-malm, mån tro?
Yttre påverkan
Söndag morgon. Klockan har ännu inte slagit 8 på morgonen. Grannen intill oss hamrar upp något på väggen. Grannfamiljen under oss bråkar högljutt och smäller i dörrar. Sedan lägger sig sonen i protest i sitt rum och sparkar på väggen med ett monotont ihållande dunk. Dunk. Dunk. Dunk. Ingen idé att försöka sova vidare. Lika bra att köra igång tvättmaskinen. Det borde ju inte störa någon nu, alla är väl vakna. Emellanåt är jag ändå tacksam över grannarnas ljud. De betyder att jag inte är ensam. Jag skulle nog aldrig kunna leva i ett eget hus.
Grannen intill på andra sidan har nog flyttat. Där ser tomt ut och vi har inte hört ett ljud på några veckor. Undrar om de blev vräkta, som mamman sa att de kanske skulle bli då andra grannar klagat på tonåringarnas höga ljudnivå. Gissar att det lär stå tomt där nu fram till renoveringen.
Grannen intill på andra sidan har nog flyttat. Där ser tomt ut och vi har inte hört ett ljud på några veckor. Undrar om de blev vräkta, som mamman sa att de kanske skulle bli då andra grannar klagat på tonåringarnas höga ljudnivå. Gissar att det lär stå tomt där nu fram till renoveringen.
lördag 15 maj 2010
Abstinens
Innan vi lämnar huset letar jag efter katten, så att jag inte låst henne ute på balkongen. Sedan inser jag att jag letar förgäves. Jag kastar kattlådan i grovsoporna och Nioåringen säger:
- Mamma, jag tror aldrig att jag kommer att vänja mig vid att kattlådan inte står där. Den har typ stått där hela mitt liv.
- Ja, det stämmer. Den HAR ju stått där i hela ditt liv.
Vi lämnar förorten och flanerar i city en stund innan vi åker hem till en vän. Tankarna skingras. När vi sedan vänder hemåt på kvällskvisten fylls hjärtat av längtan och sorg igen. Ingen katt som möter innanför dörren. Inget sällskap under en lugn stund vid köksbordet när jag läser tidningen. Inget mjukt och varmt som gömmer sig under täcket vid läggdags. Ingen att skylla på för alla småljud som hörs i huset. Gråten överväldigar konstant.
Utan Nioåringens närvaro och glädje skulle det kännas betydligt värre. (Även om hon nu själv påstår sig inte vilja gå till skolan på måndag, då hon ännu sörjer över att katten är borta.)
- Mamma, jag tror aldrig att jag kommer att vänja mig vid att kattlådan inte står där. Den har typ stått där hela mitt liv.
- Ja, det stämmer. Den HAR ju stått där i hela ditt liv.
Vi lämnar förorten och flanerar i city en stund innan vi åker hem till en vän. Tankarna skingras. När vi sedan vänder hemåt på kvällskvisten fylls hjärtat av längtan och sorg igen. Ingen katt som möter innanför dörren. Inget sällskap under en lugn stund vid köksbordet när jag läser tidningen. Inget mjukt och varmt som gömmer sig under täcket vid läggdags. Ingen att skylla på för alla småljud som hörs i huset. Gråten överväldigar konstant.
Utan Nioåringens närvaro och glädje skulle det kännas betydligt värre. (Även om hon nu själv påstår sig inte vilja gå till skolan på måndag, då hon ännu sörjer över att katten är borta.)
Andra sorters död
Pingu ringer för att fråga hur det är och hur det gick hos veterinären. När han körde mig till veterinären så hade precis hans barns moster åkt till sjukhuset med blödningar. Hon fick missfall, berättar han nu. Mostern och hennes kille har försökt i något år att få barn och nu hade graviditeten gått 11 veckor. När jag fick nyheten om graviditeten i veckan så tyckte jag att de borde ha väntat med att berätta för Pingus barn, man vet aldrig vad som kan hända.
Väninnan som gjorde insemination för några veckor sedan meddelar att det inte bidde något. De ska försöka igen i slutet av sommaren. Jag funderar över varför hon utsätter sig för det hela.
På jobbet är en av barnen mer än lovligt utåtagerande. Mamman hade berättat att hon var några veckor gravid. Sedan valde hon att göra abort. Kanske skulle hon ha hållt det för sig själv innan hon var säker på sitt beslut - eller prata mer öppet med sitt barn om död och känslor.
Väninnan som gjorde insemination för några veckor sedan meddelar att det inte bidde något. De ska försöka igen i slutet av sommaren. Jag funderar över varför hon utsätter sig för det hela.
På jobbet är en av barnen mer än lovligt utåtagerande. Mamman hade berättat att hon var några veckor gravid. Sedan valde hon att göra abort. Kanske skulle hon ha hållt det för sig själv innan hon var säker på sitt beslut - eller prata mer öppet med sitt barn om död och känslor.
Morgon
Jag har alltid trott att detta var Karin Boyes ord, men inser nu att det är Bertil Malmbergs. Jag visste inte heller att dikten heter Morgon, utan har alltid trott att det handlar om en person. Just nu känns det dock väldigt passande med titeln. Det här är ord som kommer till mig spontant just nu:
"Jag håller dig så gränslöst kär som ingen,
och det är bara du som gör,
att jag ännu kan dröja kvar bland tingen
och icke följer mitt begär och dör.
Ty du skall veta att jag varit nära
att helt förlora mig och bli
ett moln bland molnen, vilka vindar bära
som blinda töckenskepnader förbi.
Och jag har varit obeskrivligt trött
och led vid jorden och vid jordens föda
och varit avundsjuk på dem som dött
- de nyss begråtna och de länge döda.
Det ljusnar sakta och det ler och knoppas
och livet sätter nya blad,
och det är du som gör att jag kan hoppas,
och det är du som gör att jag är glad."
"Jag håller dig så gränslöst kär som ingen,
och det är bara du som gör,
att jag ännu kan dröja kvar bland tingen
och icke följer mitt begär och dör.
Ty du skall veta att jag varit nära
att helt förlora mig och bli
ett moln bland molnen, vilka vindar bära
som blinda töckenskepnader förbi.
Och jag har varit obeskrivligt trött
och led vid jorden och vid jordens föda
och varit avundsjuk på dem som dött
- de nyss begråtna och de länge döda.
Det ljusnar sakta och det ler och knoppas
och livet sätter nya blad,
och det är du som gör att jag kan hoppas,
och det är du som gör att jag är glad."
En känsla man har
Nioåringen reagerar inte så starkt på kattens bortgång, men då och då påminns hon.
- Mamma, det är så tyst, jag är van vid att höra hennes jamande.
- Mamma, jag vet att hon är död, men det känns ändå som att hon är kvar här någonstans hos oss.
- Mamma, när jag pratar med fisken och ger henne mat, så blir jag ledsen, för då tänker jag på katten.
Jag kan bara svara:
- Ja, jag vet, så känner jag också.
Fast vi pratar mer om det än så. Även om jag besparar Nioåringen omfattningen av min sorg.
- Mamma, det är så tyst, jag är van vid att höra hennes jamande.
- Mamma, jag vet att hon är död, men det känns ändå som att hon är kvar här någonstans hos oss.
- Mamma, när jag pratar med fisken och ger henne mat, så blir jag ledsen, för då tänker jag på katten.
Jag kan bara svara:
- Ja, jag vet, så känner jag också.
Fast vi pratar mer om det än så. Även om jag besparar Nioåringen omfattningen av min sorg.
Lätta på trycket
Det känns verkligen helt ofattbart tomt. Saknaden spränger i mitt bröst. Jag känner igen sorgkänslan, fast det var länge sedan vi möttes. Den måste ut, jag måste ut. Jag måste kunna se himlen, att det finns en oändlighet. Jag måste kunna känna mig fri, att jag inte är instängd, att mina känslor inte är instängda. Jag minns att jag redan som 10-åring helt sonika klev utanför dörren och gick ut och gick när jag var upprörd, arg eller ledsen, eller kanske minns jag fel, kanske var det bara när jag kände sorg. Ändå är väl det ett sätt att hålla känslorna inom sig - eller så är det väl en form av terapi. Jag minns att jag en gång kom tillbaka efter någon timme ute och hörde min mamma svara en bekant som var på besök och undrade var jag varit att det var så jag gjorde, det var så jag lättade på trycket eller något sånt. Som vuxen slår det mig ibland att kanske borde hon istället ha pratat med mig...
Just nu vill jag bara ut. Ska försöka komma över tröttheten och huvudvärken och komma ut i solen. Frågan är vad vi ska hitta på...
Just nu vill jag bara ut. Ska försöka komma över tröttheten och huvudvärken och komma ut i solen. Frågan är vad vi ska hitta på...
Tomt hus
Klockan är snart tre på morgonen. Fåglarna kvittrar utanför, men det är beckmörkt. Jag trodde inte att jag skulle kunna somna när vi la oss igår kväll, men jag var så mentalt utmattad att det vore väl konstigt om jag inte gjort det. Vaknade strax efter ett av att Nioåringen låg intill mitt öra och gnisslade tänder. Sedan kunde jag inte somna om. Tomrummet efter katten är så påtagligt att det blir nästan svårt att andas. Inser att jag lär böla mer.
Det finns ingen orörlig tegelsten som sover tungt i min säng. Katthuset står tomt. Ingen mjuk päls som stryker sig mot mina ben. Ingen katt som kommer när jag sätter mig vid datorn. Ingenting.
Tänk. Aldrig mer ska jag lägga upp kattmat, aldrig mer ska jag rensa i lådan. Ja, givetvis känner jag också en (skuldbeläggande) lättnad, men just nu är det tungt. Egentligen skulle jag vilja gå ut och gå. Jag behöver luft. Fast valium eller dylikt skulle nog också funka.
Det finns ingen orörlig tegelsten som sover tungt i min säng. Katthuset står tomt. Ingen mjuk päls som stryker sig mot mina ben. Ingen katt som kommer när jag sätter mig vid datorn. Ingenting.
Tänk. Aldrig mer ska jag lägga upp kattmat, aldrig mer ska jag rensa i lådan. Ja, givetvis känner jag också en (skuldbeläggande) lättnad, men just nu är det tungt. Egentligen skulle jag vilja gå ut och gå. Jag behöver luft. Fast valium eller dylikt skulle nog också funka.
fredag 14 maj 2010
Konst(ig)installation
Varje lördag jag har varit på Kulturhuset de senaste månaderna så har jag sett en blind kvinna med käpp, som hon använder för att söka sig fram längst golvet med. På Kulturhuset finns det vita linjer på golvet som synskadade kan följa. Kvinnan går alltid till biblioteket. Sedan några månader tillbaka har de satt upp någon form av konstinstallation mitt i biblioteket. Förstå rinte hur de tänkte att de synskadade ska göra. Vimsa runt bland plastremsorna?
Never again
Inget mer jamande. Inget mer jaga skuggor eller ljusstrålar. Inget mer purr och trampa med tassarna. Inget mer mys i solskenet. Inget mer lurpassande på fåglar och insekter. Dessa saker ska du inte göra här hos mig mer, men jag hoppas att du får njuta av allt det du vill där du är nu.
Aldrig mer ska du kräkas. Aldrig mer ska du få tovor eller kiss i pälsen. Aldrig mer ska du skrämmas av dammsugaren. Aldrig mer ska du fasa för ett besök hos veterinären, en spruta eller för att klippa klorna. Nu kan du slippa vara rädd.
Många är katterna som passerat genom mitt liv. I nästan 30 år har jag levt med minst en katt intill mig, i nästan 30 år har jag haft ett kravlöst sällskap vid min sida. Nu är det tomt och tyst. Jag vänder mig om och tror mig höra hennes mjuka ljud och känna hennes lena päls hela tiden. Hur natten blir kan jag inte ens tänka mig. Utan Nioåringen hade det varit hemskt.
torsdag 13 maj 2010
Pärlor
Umgicks med Pingus barn och deras mamma idag. På vägen mellan oss och dem passerade vi en skylt: "Café och möbler", med en pil in till en väg och ett område som heter Hamringe. Vi har passerat skylten många gånger förr, men aldrig åkt in. Nu gjorde vi det, och hamnade på mysiga Café Kajkanten, i närheten av industriområdet där bl a Johan & Nyström huserar. Dessutom fanns det möbelförsäljning och en liten loppisbod. Inget luktar landet som gamla möbler, trä och naturen nära vatten. Vi åkte också längre in och tog en titt på arbetarbostäderna längst med sjön. Riktigt läckert område.
tisdag 11 maj 2010
Signaler
På förskolan där jag jobbar finns det ett barn med resurs. Jag fattar dock inte vad just den här resurspersonen ska kunna bidra med för barnet. Resurspersonen är en bitter snacksalig gammal tant. Hon är inte trevlig att ha att göra med och jag undviker henne helst. När barnet kommer i konflikt med andra barn så säger resurspersonen bara "Ja, jag har ju sagt det, vi har ju talat om det här, du vet vad jag tycker." O s v. Istället för att hjälpa barnet och ge det verktyg till hur situationen kan lösas. Alltsom oftast tippar personalen på tå kring det här barnet, som om de bidar sin tid; när sommaren kommer blir barnet någon annans problem (hon börjar skolan). Personalen och föräldrarna har tagit tag i det hela alldeles för sent och jag betvivlar att barnet någonsin kommer att kunna anpassa sig till skolvardagen. Med det inte sagt att vi någonsin ska ge upp.
Jag tampades med det här barnet i somras och jag gör det emellanåt nu också. Ändå - eller kanske därför - gillar hon mig. Jag står pall när hon kastar sand i mina ögon och i mitt hår, eller när hon sliter saker ur händerna på andra barn, eller när hon tror att hon är värd mer än andra barn och därför alltid ska ha de bästa sakerna på förskolan, eller när hon skriker för att hon tror att hon då får sin vilja igenom. Jag står pall, pratar med henne och lyssnar på henne, men jag tar ingen skit. Fast jag skulle inte orka hålla på och bemöta henne dagarna i ända.
Idag började jag verkligen fundera på vilka signaler den övriga personalen tänker att deras agerande ska ge. Barnet bråkade med andra barn och tog de saker de hade, för att få en reaktion, vilken som helst. Gråt, skrik och tandagnisslan. Sparkar och slag på de andra barnen. Istället för att "straffa" barnet genom att låta henne sitta och varva ned eller invänta sin tur att leka med sakerna valde istället personalen att ge barnet möjlighet att sitta och måla, för att lugna ned sig, mitt bland alla andra barn. "Belönas" hon för sitt agerande? tänkte jag. Naturligtvis ledde det till avundsjuka bland de andra. Några barn frågade om de också fick måla, hur ska man göra för att få måla? Barnet/flickan svarade:
- Man måste vara arg, då får man måla. Bli arg så får du också måla.
Barnen tittade frågande på mig.
- Nä, vet ni vad, det är inte så det fungerar.
Sedan bestämde jag att ALLA fick måla.
Jag tampades med det här barnet i somras och jag gör det emellanåt nu också. Ändå - eller kanske därför - gillar hon mig. Jag står pall när hon kastar sand i mina ögon och i mitt hår, eller när hon sliter saker ur händerna på andra barn, eller när hon tror att hon är värd mer än andra barn och därför alltid ska ha de bästa sakerna på förskolan, eller när hon skriker för att hon tror att hon då får sin vilja igenom. Jag står pall, pratar med henne och lyssnar på henne, men jag tar ingen skit. Fast jag skulle inte orka hålla på och bemöta henne dagarna i ända.
Idag började jag verkligen fundera på vilka signaler den övriga personalen tänker att deras agerande ska ge. Barnet bråkade med andra barn och tog de saker de hade, för att få en reaktion, vilken som helst. Gråt, skrik och tandagnisslan. Sparkar och slag på de andra barnen. Istället för att "straffa" barnet genom att låta henne sitta och varva ned eller invänta sin tur att leka med sakerna valde istället personalen att ge barnet möjlighet att sitta och måla, för att lugna ned sig, mitt bland alla andra barn. "Belönas" hon för sitt agerande? tänkte jag. Naturligtvis ledde det till avundsjuka bland de andra. Några barn frågade om de också fick måla, hur ska man göra för att få måla? Barnet/flickan svarade:
- Man måste vara arg, då får man måla. Bli arg så får du också måla.
Barnen tittade frågande på mig.
- Nä, vet ni vad, det är inte så det fungerar.
Sedan bestämde jag att ALLA fick måla.
The crying game
Jag tittar på min älskade katt och bölar. Hur ska jag klara av det här? Jag beställer tid hos veterinären för avlivning och jag bölar. Pratar med mina arbetskollegor - som också låtit djur somna in vid andra tillfällen - och jag bölar. Jag pratar med min pappa om det hela, och jag kan bara preciiis hålla mig från att böla. Måste byta samtalsämne. Samma sak när jag pratar med Pingu. Han ska köra mig till veterinären. Själv vill han aldrig mer vara med om en avlivning av en katt - eller något annat djur för den delen. Jag minns när han ringde i början av 2000-talet och hade nyss varit med när hans dåvarande katt somnat in. Det var nog första gången jag hörde honom grina som vuxen. Några år senare var det dags igen för hans del; nytt förhållande och katten kunde inte vara kvar, men då överlät han det hela åt en vän, han klarade det inte själv. Jag måste avsluta samtalet, annars börjar jag böla. Jag försöker att hålla tankarna borta från det hela. Jag vågar knappt titta på katten. Under natten ligger vi nära varandra och mina ögon tåras konstant.
Givetvis har katten blivit en aaning bättre, men är fortfarande mer än risig, och Nioåringen tycker att katten ska få en chans till. Jag känner att det är nu eller aldrig. Ändå tänker jag förstås: gör jag fel?
Givetvis har katten blivit en aaning bättre, men är fortfarande mer än risig, och Nioåringen tycker att katten ska få en chans till. Jag känner att det är nu eller aldrig. Ändå tänker jag förstås: gör jag fel?
måndag 10 maj 2010
Familjärt
Morgon på förskolan. En kollega (60-nånting) börjar jobba och kommer fram till mig och säger:
- En ung kvinna kom fram till mig här utanför. Hon frågade vad gatan heter.
- Jaha...?
- Hon väntade på taxi, men den kom inte. Sedan frågade hon vilket område hon var i.
- Jaha, tjena allena.
- Ja, vem frågar sånt, liksom?
- Ja, hon har väl gått hem med någon som hon inte kände och sovit över och nu ska hon åka hem, eller till jobbet eller så.
- Ja, men jösses, vem har hon sovit hos, som hon inte ens känner...?
Jag insåg att det inte var läge att säga att jag själv varit i den sitsen. I ett tidigare liv, förstås.
- En ung kvinna kom fram till mig här utanför. Hon frågade vad gatan heter.
- Jaha...?
- Hon väntade på taxi, men den kom inte. Sedan frågade hon vilket område hon var i.
- Jaha, tjena allena.
- Ja, vem frågar sånt, liksom?
- Ja, hon har väl gått hem med någon som hon inte kände och sovit över och nu ska hon åka hem, eller till jobbet eller så.
- Ja, men jösses, vem har hon sovit hos, som hon inte ens känner...?
Jag insåg att det inte var läge att säga att jag själv varit i den sitsen. I ett tidigare liv, förstås.
söndag 9 maj 2010
Livet går vidare
Över sjutton år tillsammans. Hur kan jag säga adjö till katten, denna underbara varelse som funnits vid min sida hela mitt vuxna liv? Genom allt, i all glädje och sorg, i varenda situation, konstant. Tankarna vill inte riktigt tänka färdigt, det smärtar så. Vad har hänt? På en månad har hon blivit sämre. Nej, jag ljuger för mig själv, förfallet började redan förra året.
Nioåringen ser lappen med numret till veterinären som jag ska ringa för att boka en tid. Den sista tiden.
- Vad är det här?
- Numret till veterinären.
- Jag ser det, men vad ska du göra med det?
- Jag ska ringa och fråga vad det kostar och när det finns en tid.
- Ska du avliva katten?!?
- Ja, det får ju bli så vännen, vi har ju pratat om det..
Nioåringen blir upprörd och vill inte prata på en stund. Hon gråter en skvätt och kommer sedan och kramas.
- Kan vi skaffa en ny katt då?
- Vet du, nej, det vill jag inte, men kanske kan du ta hem din kanin från Pappa.
- Ja, det var min nästa fråga.
Nioåringen ser lappen med numret till veterinären som jag ska ringa för att boka en tid. Den sista tiden.
- Vad är det här?
- Numret till veterinären.
- Jag ser det, men vad ska du göra med det?
- Jag ska ringa och fråga vad det kostar och när det finns en tid.
- Ska du avliva katten?!?
- Ja, det får ju bli så vännen, vi har ju pratat om det..
Nioåringen blir upprörd och vill inte prata på en stund. Hon gråter en skvätt och kommer sedan och kramas.
- Kan vi skaffa en ny katt då?
- Vet du, nej, det vill jag inte, men kanske kan du ta hem din kanin från Pappa.
- Ja, det var min nästa fråga.
När dygnets 24 timmar inte räcker
Det var ett par år sedan jag hörde en variant av den här historien för första gången, och tänkte då: det stämmer, det är så jag vill leva mitt liv.
"En professor stod inför sina filosofistudenter med några föremål på bordet framför sig. När lektionen började lyfte han under tystnad upp en mycket stor och tom majonnäsburk av glas och började fylla den upp till kanten med golfbollar. Han frågade sedan sina studenter om burken var full. Studenterna samtyckte till att den var det.
Då lyfte professorn upp en ask med småsten och hällde dem i burken. Han skakade den lätt. Småstenarna rullade ner i tomrummen mellan golfbollarna. Återigen frågade han studenterna om burken var full. De höll med om att den var det. Därefter lyfte professorn upp en ask med sand och hällde sanden i burken. Sanden fyllde upp resten av tomrummen. Han frågade ännu en gång om burken var full. Återigen svarade studenterna enhälligt `ja´.
Då lyfte professorn fram två koppar kaffe som stått under bordet och hällde hela deras innehåll i burken, vilket effektivt fyllde upp det återstående tomrum som kunde finnas kvar mellan sandkornen. Studenterna skrattade.
- Nu, sa professorn medan skratten klingade ut, vill jag att ni tänker er att den här burken representerar ert liv. Golfbollarna representerar de viktiga sakerna som familj, barn, hälsa och annat som ligger nära ert hjärta och som ni känner passionerat för. Sådant som - om allt annat gick förlorat och bara dessa saker återstod - uppfyller och berikar ert liv. Småstenarna representerar andra saker som betyder något, som hem och jobb. Sanden representerar allt annat - småsakerna.
- Om ni lägger sanden i burken först, fortsatte professorn, går det inte att få plats med golfbollarna eller småstenarna. Samma sak är det med livet. Om du lägger all tid och energi på småsaker finns det inte plats för det som är viktigt i livet. Så, var uppmärksam på det som är oumbärligt för dig för att du ska må bra och känna lycka och förnöjsamhet. Umgås med dina barn. Ta med din partner ut på middag. Tids nog kan du städa huset och annat som är mindre viktigt. Ta hand om "golfbollarna" först. Fokusera på det som är viktigast i ditt liv. Resten är bara sand.
En av studenterna räckte upp handen och frågade vad kaffet representerade. Professorn log och sade:
- Jag är glad att du frågar. Kaffet finns med för att visa er att hur fullt och pressat ert liv än känns, så finns det alltid plats för en fika med en vän.
"En professor stod inför sina filosofistudenter med några föremål på bordet framför sig. När lektionen började lyfte han under tystnad upp en mycket stor och tom majonnäsburk av glas och började fylla den upp till kanten med golfbollar. Han frågade sedan sina studenter om burken var full. Studenterna samtyckte till att den var det.
Då lyfte professorn upp en ask med småsten och hällde dem i burken. Han skakade den lätt. Småstenarna rullade ner i tomrummen mellan golfbollarna. Återigen frågade han studenterna om burken var full. De höll med om att den var det. Därefter lyfte professorn upp en ask med sand och hällde sanden i burken. Sanden fyllde upp resten av tomrummen. Han frågade ännu en gång om burken var full. Återigen svarade studenterna enhälligt `ja´.
Då lyfte professorn fram två koppar kaffe som stått under bordet och hällde hela deras innehåll i burken, vilket effektivt fyllde upp det återstående tomrum som kunde finnas kvar mellan sandkornen. Studenterna skrattade.
- Nu, sa professorn medan skratten klingade ut, vill jag att ni tänker er att den här burken representerar ert liv. Golfbollarna representerar de viktiga sakerna som familj, barn, hälsa och annat som ligger nära ert hjärta och som ni känner passionerat för. Sådant som - om allt annat gick förlorat och bara dessa saker återstod - uppfyller och berikar ert liv. Småstenarna representerar andra saker som betyder något, som hem och jobb. Sanden representerar allt annat - småsakerna.
- Om ni lägger sanden i burken först, fortsatte professorn, går det inte att få plats med golfbollarna eller småstenarna. Samma sak är det med livet. Om du lägger all tid och energi på småsaker finns det inte plats för det som är viktigt i livet. Så, var uppmärksam på det som är oumbärligt för dig för att du ska må bra och känna lycka och förnöjsamhet. Umgås med dina barn. Ta med din partner ut på middag. Tids nog kan du städa huset och annat som är mindre viktigt. Ta hand om "golfbollarna" först. Fokusera på det som är viktigast i ditt liv. Resten är bara sand.
En av studenterna räckte upp handen och frågade vad kaffet representerade. Professorn log och sade:
- Jag är glad att du frågar. Kaffet finns med för att visa er att hur fullt och pressat ert liv än känns, så finns det alltid plats för en fika med en vän.
Pet peeves
Jag finner det en smula irriterande när vi är ute på förskolans gård med barnen och en kollega ofta vill stå och prata - om hur svårt det är att få tid hos hårfrisören eller något dylikt smått ointressant - utan att rotera och hålla koll på omgivingen och barnens relationer. Jag har lärt mig att inte stå i närheten, utan positionerar mig - som övriga kollegor - på strategiskt utvalda platser där jag kan kommunicera med barnen och se vad som sker i deras lek.
Samma kollega tycker inte att det är värt något att fokusera på siffror och bokstäver när man arbetar med de yngsta barnen, sånt kan de ju inte lära sig. Öh, nej, jag räknar inte med att en ettåring kan lära sig att läsa och räkna, men siffror och bokstäver blir ju som vilka andra symboler som helst: en blomma, ett hjärta eller vad som. Så vänjer de sig vid att dessa symboler kan kallas något. När min kollega säger att det är omöjligt att läsa en bok med den snart fyraårige pojken som inte kan tala rent eller vet vad vanliga färger heter, eller ens kan räkna till tre, så inser jag att jag nog måste ta i med hårdhandskarna. Man kan inte lämpa över "problemet" på någon annan, man måste ta tag i det.
Samma kollega tycker inte att det är värt något att fokusera på siffror och bokstäver när man arbetar med de yngsta barnen, sånt kan de ju inte lära sig. Öh, nej, jag räknar inte med att en ettåring kan lära sig att läsa och räkna, men siffror och bokstäver blir ju som vilka andra symboler som helst: en blomma, ett hjärta eller vad som. Så vänjer de sig vid att dessa symboler kan kallas något. När min kollega säger att det är omöjligt att läsa en bok med den snart fyraårige pojken som inte kan tala rent eller vet vad vanliga färger heter, eller ens kan räkna till tre, så inser jag att jag nog måste ta i med hårdhandskarna. Man kan inte lämpa över "problemet" på någon annan, man måste ta tag i det.
lördag 8 maj 2010
Mil från varandra
Utanför och inuti Kulturhuset i city idag: antagningen till Idol tog plats (en ung tjej med rödrutig skjorta verkade glad när hon kom ut, så henne får vi hålla utkik efter till hösten).
Tvärs över gatan från Kulturhuset: demonstrationer mot avrättningar och våld i Iran.
Tvärs över gatan från Kulturhuset: demonstrationer mot avrättningar och våld i Iran.
Motiverande gemenskap
Jag samlar in pengar till klasskassan (ja, självfallet är jag klassförälder i Nioåringens klass). Eftersom jag sällan är i Nioåringens skola sedan jag börjat jobba, så skickar flera föräldrar hem pengar med Nioåringen. Tanken är att vi ska ha en sammankomst någon söndag innan sommarlovet. Idag frågade Nioåringen:
- Får man inte följa med om man inte betalar?
- Jo, visst, fast jag tror inte att de kommer med om de väljer att inte betala.
- Vad händer om man inte betalar?
- Ingenting. Vill man inte vara med, så kan vi inte tvinga någon.
- Jaha.
- Som Rodrigo t ex, han har aldrig betalat något under dessa tre år, eller alltså: hans föräldrar har aldrig betalat något.
- Precis som hans läxa då.
- Eh, vad menar du?
- Han gör aldrig sin läxa heller.
- Hur vet du det?
- Framme på tavlan har fröken en lista där hon kryssar för alla som har lämnat in läxan. Hans rutor är helt tomma, de har de alltid varit.
- Oj då. (Både för att han aldrig lämnat in läxan, men också för att läraren har en lista där alla pekas ut öppet.)
- Får man inte följa med om man inte betalar?
- Jo, visst, fast jag tror inte att de kommer med om de väljer att inte betala.
- Vad händer om man inte betalar?
- Ingenting. Vill man inte vara med, så kan vi inte tvinga någon.
- Jaha.
- Som Rodrigo t ex, han har aldrig betalat något under dessa tre år, eller alltså: hans föräldrar har aldrig betalat något.
- Precis som hans läxa då.
- Eh, vad menar du?
- Han gör aldrig sin läxa heller.
- Hur vet du det?
- Framme på tavlan har fröken en lista där hon kryssar för alla som har lämnat in läxan. Hans rutor är helt tomma, de har de alltid varit.
- Oj då. (Både för att han aldrig lämnat in läxan, men också för att läraren har en lista där alla pekas ut öppet.)
Been here, done this
Några år in på 2000-talet blev livet jobbigt. En av mina katter var sjuk och en var döende. Min dotter var liten och krävde mycket. Hennes pappa, mitt ex, var obstinant och ännu mer krävande. Min dåvarande kille ville också ha min tid, men bara när det passade honom. Samtidigt skulle mitt jobb skötas. Jag bröts ned, tills jag nästan inte fanns mer.
Långsamt eliminerade jag bitarna som åt upp min energi. Katterna fick somna in. Min dotter överlevde. Hennes pappa slutade jag upp att försöka inkludera i våra liv (han fick visa sitt intresse när det passade honom istället - vilket det tydligen aldrig gjorde). Killen gjorde jag slut med, och jobbet gick jag inte tillbaka till. Sedan började jag försiktigt att bygga upp mitt liv, min mentala hälsa, igen. Varken hjärnan eller kroppen lär dock någonsin bli sina forna jag igen.
Det gick några år. Dottern blev större. Jag studerade istället för att jobba, bytte inriktning i livet och tid har jag haft rätt mycket av. Samtidigt har inte killar varit prioriterade, men de har funnits med ibland.
Nu har jag ett heltidsjobb och vanorna börjar likna de gamla. Tiden försvinner absurt snabbt. Dottern har svårt att anpassa sig. Från att ha varit en självständig Nioåring har hon blivit räddare och mer osäker. Den sista - snart 18-åriga - katten är inte sig själv. När jag började jobba började hon kissa överallt. Jag trodde det var i protest, men inser att hon inte mår bra. Slutet är nära. Samtidigt har jag en kille som också vill ha min tid - när det passar honom.
I guess it is time to kill my darlings.
Långsamt eliminerade jag bitarna som åt upp min energi. Katterna fick somna in. Min dotter överlevde. Hennes pappa slutade jag upp att försöka inkludera i våra liv (han fick visa sitt intresse när det passade honom istället - vilket det tydligen aldrig gjorde). Killen gjorde jag slut med, och jobbet gick jag inte tillbaka till. Sedan började jag försiktigt att bygga upp mitt liv, min mentala hälsa, igen. Varken hjärnan eller kroppen lär dock någonsin bli sina forna jag igen.
Det gick några år. Dottern blev större. Jag studerade istället för att jobba, bytte inriktning i livet och tid har jag haft rätt mycket av. Samtidigt har inte killar varit prioriterade, men de har funnits med ibland.
Nu har jag ett heltidsjobb och vanorna börjar likna de gamla. Tiden försvinner absurt snabbt. Dottern har svårt att anpassa sig. Från att ha varit en självständig Nioåring har hon blivit räddare och mer osäker. Den sista - snart 18-åriga - katten är inte sig själv. När jag började jobba började hon kissa överallt. Jag trodde det var i protest, men inser att hon inte mår bra. Slutet är nära. Samtidigt har jag en kille som också vill ha min tid - när det passar honom.
I guess it is time to kill my darlings.
torsdag 6 maj 2010
Väl och ve
Vi har ett barn som är väldigt överviktig på förskolan där jag jobbar. Barnets lår har en omkrets som en 90 grams hamburgare, typ. För att inte tala om rumpan, som gör att hela balansen kommer i gungning när barnet försöker att gå. Min ena pinnsmala kollega tjatar om barnets vikt konstant, och tycker att föräldrarna ska göra så att barnet bantar. När barnet skrattar säger min kollega:
- Titta allting gungar ju på ungen.
Riktigt så illa är det inte. Jag har dock också sett min kollegas blickar på min kropp och jag tror inte att hon är nöjd över vad hon ser. Säkert skulle hon egentligen vilja be mig att banta också, men det är inte så pk.
Det är väl dags att inse att folk omkring mig tycker att jag är fet. Inte för att jag tvivlande på det innan, men jag mår ju helt okej, så jag trodde inte det var något folk gick och tänkte på. Den senaste veckan har jag dock fått frågan från en (annan) kollega om jag inte vill gå på gym med henne, eller om jag faktiskt inte har tänkt på att göra en sån där magoperation så att jag inte har så stor magsäck (vilket det visade sig att kollegan har gjort), och går ned i vikt.
Sedan kom grannen över och sa att hon köpt två stora paket med Nutrilett, men de var så äckliga, så jag kunde väl ta dem. Jag vet inte om jag ska tänka att hon är mån om mig eller om jag ska känna mig förolämpad.
- Titta allting gungar ju på ungen.
Riktigt så illa är det inte. Jag har dock också sett min kollegas blickar på min kropp och jag tror inte att hon är nöjd över vad hon ser. Säkert skulle hon egentligen vilja be mig att banta också, men det är inte så pk.
Det är väl dags att inse att folk omkring mig tycker att jag är fet. Inte för att jag tvivlande på det innan, men jag mår ju helt okej, så jag trodde inte det var något folk gick och tänkte på. Den senaste veckan har jag dock fått frågan från en (annan) kollega om jag inte vill gå på gym med henne, eller om jag faktiskt inte har tänkt på att göra en sån där magoperation så att jag inte har så stor magsäck (vilket det visade sig att kollegan har gjort), och går ned i vikt.
Sedan kom grannen över och sa att hon köpt två stora paket med Nutrilett, men de var så äckliga, så jag kunde väl ta dem. Jag vet inte om jag ska tänka att hon är mån om mig eller om jag ska känna mig förolämpad.
Dumstruten
Min förra chef, på kontoret, berättar för mig om en kund som fick en felleverans. Ett enkelt mänskligt fel, emellanåt förekommande på lagret. Chefen fixade till problemet, skickade rätt produkter i rätt tid. Sedan ville kunden att chefen skulle fylla i en "avvikelserapport", där det står:
"Fråga dig själv Varför 5 ggr, och fyll i fälten nedanför. Skriv sedan den sista orsaken som rotorsak.
VARFÖR......................
VARFÖR......................
VARFÖR......................
VARFÖR......................
VARFÖR......................
Rotorsak:...................
Fråga er också varför upptäckte vi inte felet istället före kund?
Svar:......................."
Sedan begärde kunden 500 kronor i ersättning för de extrautgifter som detta fel orsakat dem. I samtal med kunden framkom det dock att det egentligen handlade om några tusenlappar, då de hade behövt ta in extrapersonal för att hantera denna situation. De ville dock vara vänliga och inte debitera hela summan.
Makalöst.
Kanske borde de ta för vana att titta igenom produkterna i leveranserna de får, så slipper de ta in extrapersonal för att göra det en andra gång?
"Fråga dig själv Varför 5 ggr, och fyll i fälten nedanför. Skriv sedan den sista orsaken som rotorsak.
VARFÖR......................
VARFÖR......................
VARFÖR......................
VARFÖR......................
VARFÖR......................
Rotorsak:...................
Fråga er också varför upptäckte vi inte felet istället före kund?
Svar:......................."
Sedan begärde kunden 500 kronor i ersättning för de extrautgifter som detta fel orsakat dem. I samtal med kunden framkom det dock att det egentligen handlade om några tusenlappar, då de hade behövt ta in extrapersonal för att hantera denna situation. De ville dock vara vänliga och inte debitera hela summan.
Makalöst.
Kanske borde de ta för vana att titta igenom produkterna i leveranserna de får, så slipper de ta in extrapersonal för att göra det en andra gång?
Sådan fader, sådan son
När jag besökte Nioåringens skola dagen före sommaravslutningen förra året möttes jag av två 10-åriga pojkar som blev utslängda i korridoren av sin lärare. De fick sitta vid ett bord och öva på att läsa och skriva. Helt solo. En elev från Nioåringens klass gick förbi och frågade varför de satt där. En av pojkarna, Simon, sa, med en något förbluffad ton:
- Maggan var jättearg. Hon sa åt oss att sitta här, för vi inte lärt oss någonting på hela tiden, och nu har vi bara en dag på oss att lära oss.
Läraren hade alltå givit upp. Varför inga stödåtgärder hade satts in, undrade jag förstås. Jag har sett Simon springa omkring utanför skolan, han vill inte gå in. Jag vet också att han är gapig i klassrummet. Ja, han är urtypen för en vanlig svensk kille som inte klarar av skolan. Jag har undrat hur det ser ut hemma hos honom, och vilken hjälp han får.
Idag såg jag honom på Vivo med hans familj. Mamma, pappa och lillasyster. Mamma såg ut som en nerdekad narkoman och pappan såg ut som, betedde sig som och luktade som en väldigt alkoliserad man. De handlade dock rätt mycket ätbart, vilket ju var bra.
- Maggan var jättearg. Hon sa åt oss att sitta här, för vi inte lärt oss någonting på hela tiden, och nu har vi bara en dag på oss att lära oss.
Läraren hade alltå givit upp. Varför inga stödåtgärder hade satts in, undrade jag förstås. Jag har sett Simon springa omkring utanför skolan, han vill inte gå in. Jag vet också att han är gapig i klassrummet. Ja, han är urtypen för en vanlig svensk kille som inte klarar av skolan. Jag har undrat hur det ser ut hemma hos honom, och vilken hjälp han får.
Idag såg jag honom på Vivo med hans familj. Mamma, pappa och lillasyster. Mamma såg ut som en nerdekad narkoman och pappan såg ut som, betedde sig som och luktade som en väldigt alkoliserad man. De handlade dock rätt mycket ätbart, vilket ju var bra.
Beyond words
Jag läser på Yahoo om den amerikanska som vunnit 266 miljoner dollar på lotteriet. 266 miljoner dollar. DOLLAR. Vad blir det i kronor? Greppa det du. Det går ju inte ens att tänka sig.
måndag 3 maj 2010
Shattered dreams
En kollega från en systerförskola är på samma seminarium som jag. Ja, Pedagogiskt café kallas visst det vi närvarar på. Vi är ungefär 60 personer, varav en är man. Vi får höra om hur personal på en annan förskola inom stadsdelen har arbetat med olika projekt, så att vi kan bli inspirerade. Vilket vi blir.
På väg tillbaka till jobbet pratar jag med min kollega, som blev anställd någon månad innan mig, men som studerade exakt samtidigt som jag och har läst nästan samma kurser som jag. Hon vill jobba på lågstadiet, vilket jag också velat, men inte längre känner något behov av. Hon känner dock ett behov.
- Jag tittar på allt material jag har hemma, alla pärmar fyllda med uppgifter och idéer för lågstadiet och jag känner att det är ett sånt slöseri att det bara står där. Jag vill jobba med det.
- Jag förstår det.
- Så jag kommer nog att söka lärarjobb till hösten.
Det tänker jag hålla för mig själv. Chefen lär bli måttligt glad.
På väg tillbaka till jobbet pratar jag med min kollega, som blev anställd någon månad innan mig, men som studerade exakt samtidigt som jag och har läst nästan samma kurser som jag. Hon vill jobba på lågstadiet, vilket jag också velat, men inte längre känner något behov av. Hon känner dock ett behov.
- Jag tittar på allt material jag har hemma, alla pärmar fyllda med uppgifter och idéer för lågstadiet och jag känner att det är ett sånt slöseri att det bara står där. Jag vill jobba med det.
- Jag förstår det.
- Så jag kommer nog att söka lärarjobb till hösten.
Det tänker jag hålla för mig själv. Chefen lär bli måttligt glad.
Lurförbud
Ser på "Entourage" (vilket f ö blivit min favoritserie nu) på TV6 (ja, jag spelar in, för så sent på en söndag kan jag omöjligt vara vaken). Managern Ari går ständigt omkring med mobilen tryckt mot örat. Även när han besöker sin dotters skola. Vilket blir anledningen till att rektorn inte vill att Aris son ska börja i skolan. Ett sånt dåligt beteende vill de inte se på skolan.
Önskar vi kunde säga detsamma till flera av föräldrarna till barnen på förskolan där jag jobbar. Vi har uppmanat dem flera gånger att inte använda mobilen när de lämnar och hämtar, och vi har skyltat med mobilförbud. Likväl är det många som inte kan slita sig från luren under den korta tid det tar att hälsa på sitt barn och lämna förskolan.
Önskar vi kunde säga detsamma till flera av föräldrarna till barnen på förskolan där jag jobbar. Vi har uppmanat dem flera gånger att inte använda mobilen när de lämnar och hämtar, och vi har skyltat med mobilförbud. Likväl är det många som inte kan slita sig från luren under den korta tid det tar att hälsa på sitt barn och lämna förskolan.
lördag 1 maj 2010
Verklighetsuppfattning
Via min TV-box ser jag den svenska filmen "Oskar Oskar - en hederlig människa" med Björn Kjellman i huvudrollen. Jag har svårt att förstå hur de som gjort filmen har lyckats få pengar till att göra den. Sponsorpengar gissar jag att det fanns, när t ex Kelloggs Allbran är så tydligt (mal)placerade i en scen. Jag kan förstå att det finns någon form av budskap om svenskheten och som håller på att gå förlorad - och en gammaldags respektfullhet med den, eller en främlingsfientlighet som egentligen inte finns om man som svensk pratar med de som är invandrade, men det är diffust och inte välgjort. Emellanåt är filmen en smula fascinerande, men för det mesta är den långtråkig. Filmen ter sig ganska overklig, men ändå kan jag inte sluta att tänka att det säkert finns pensionärer (eller 40-åringar för den delen) som själva skulle vilja dra upp en Magnum (revolver, inte glass) vid valda tillfällen, precis som Oskar gör.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
