Videovåldets påverkan

Idag umgås vi med Nioåringens kompis David. För första gången ska en killkompis sova över hos oss. (Mest för att få uppleva hamstern, tror jag.) Han har minsann också sett filmen Avatar, två gånger t o m. De har den hemma.
- Tycker du att den är bra? frågar jag.
- Ja, den är jätte bra. Visst är den inte läskig? frågar han och tittar på Nioåringen.
- Jag tyckte att den var jätteläskig, säger Nioåringen.
- Min mamma säger att den inte är ett enda dugg läskig.
- Nej, egentligen är den väl inte läskig, utan den är rätt hemsk, säger jag.
- Ja, säger Nioåringen, den är hemsk. Riktigt hemsk. Fast jag tycker att det var läskigt när den där killen blev skjuten rakt i hjärtat.
- Vilken kille? säger David.
- Han som slogs på slutet, han som bombade, säger Nioåringen.
- Övesten, säger jag.
- Ja, han, säger David, han var helt galen, han slutade aldrig! Vad då, när han blev skjuten?
- När han fick pilarna rakt in, säger Nioåringen.
- Jaha, säger David och fortsätter att beskriva scener ur filmen som han tyckte var coola, som drakarna de flög på och några andra saker.
- Ja, säger Nioåringen, jag tyckte verkligen att det var häftigt att de kunde binda ihop sig med djuren genom sin fläta.
- Och allt liksom, säger David, träden och så.
- Ja, säger Nioåringen, och att det där trädet kunde föra över människan till en annan kropp.
Sedan pratar vi om det i filmen som vi tyckte var riktigt bra, det mesta är visuella effekter.

Jag tänker på den gamla diskussionen om hur mycket våldet på TV och video påverkar barn, ungdomar, ja, folk i allmänhet. De flesta pojkar är så oerhört mycket mer vana vid våld än vad de flesta flickor är. Det är ju konstigt, egentligen. Om jag hade fått en pojke istället för en flicka så betvivlar jag att jag hade behandlat honom annorlunda än hur jag nu behandlar Nioåringen. Jag ser pojkarna ute på gården. Igår var det fyra killar (7-10 år) som sprang omkring med pistolattrapper som skulle fungera bra vid vilket bankrån som helst. De lurade bakom buskar och låtsades döda varandra. Och, visst, jag var också med och lekte cowboys eller liknande när jag var barn, men då hade pinnar eller nåt. Måste allt bli så verklighetstroget? Tillslut ser inte barnen någon skillnad, de blir vana. Det är så de råkar skjuta någon, på riktigt, tänker jag.

Sedan ser jag tvååringarna på förskolan. De bygger ihop legobitar och andra klossar så att de liknar pistoler och så kallar de dem för "pangare" och siktar på alla människor omkring sig och går gärna med pickan nedstoppad i byxlinningen. Föga förvånande är det endast de barn som i övrigt inte fungerar väl med andra barn, och inte har ett välfungerade hemliv, som leker dessa lekar.