En av de äldsta pojkarna på förskolan går hela tiden omkring och sparkar på saker. Han kan liksom inte låta bli. Så fort han går förbi något så måste han sparka på det eller slå eller peta. Jag har tillverkat en kuliss med de blivande skolbarnen, till en teater som vi ska spela på sommaravslutningen. Jag håller på och plocka ned den och pojken går förbi och går helt sonika fram till kulissen och börjar sparka på den, trampa på den och slå på den. Jag hejdar honom och förklarar att den då går sönder, men han fortsätter. Då tar en av mina kollegor från pojkens avdelning tag i honom och börjar knuffa på honom, peta till honom och visa hur det är han gör, men pojken skrattar förstås bara.
Den kollegan kommer sedan fram till mig några minuter senare. Med blossande kinder undrar hon om jag har några förslag på hur det kommer sig att pojken beter sig på det här sättet. Har jag möjligtvis läst något under min utbildning som kan förklara hans beteende? En sekund drar jag snabbt igenom mina kunskaper, men säger sedan:
- Alltså, det handlar väl om hans hemmiljö och hur han bemöts där...
- Jo, ja, det är väl så, men jag tänkte bara...
Nu ska han få en resursperson till hösten, det sista året. Jag hoppas att han även får en i skolan, för han kommer behöva det.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar