Innan vi lämnar huset letar jag efter katten, så att jag inte låst henne ute på balkongen. Sedan inser jag att jag letar förgäves. Jag kastar kattlådan i grovsoporna och Nioåringen säger:
- Mamma, jag tror aldrig att jag kommer att vänja mig vid att kattlådan inte står där. Den har typ stått där hela mitt liv.
- Ja, det stämmer. Den HAR ju stått där i hela ditt liv.
Vi lämnar förorten och flanerar i city en stund innan vi åker hem till en vän. Tankarna skingras. När vi sedan vänder hemåt på kvällskvisten fylls hjärtat av längtan och sorg igen. Ingen katt som möter innanför dörren. Inget sällskap under en lugn stund vid köksbordet när jag läser tidningen. Inget mjukt och varmt som gömmer sig under täcket vid läggdags. Ingen att skylla på för alla småljud som hörs i huset. Gråten överväldigar konstant.
Utan Nioåringens närvaro och glädje skulle det kännas betydligt värre. (Även om hon nu själv påstår sig inte vilja gå till skolan på måndag, då hon ännu sörjer över att katten är borta.)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar