Det känns verkligen helt ofattbart tomt. Saknaden spränger i mitt bröst. Jag känner igen sorgkänslan, fast det var länge sedan vi möttes. Den måste ut, jag måste ut. Jag måste kunna se himlen, att det finns en oändlighet. Jag måste kunna känna mig fri, att jag inte är instängd, att mina känslor inte är instängda. Jag minns att jag redan som 10-åring helt sonika klev utanför dörren och gick ut och gick när jag var upprörd, arg eller ledsen, eller kanske minns jag fel, kanske var det bara när jag kände sorg. Ändå är väl det ett sätt att hålla känslorna inom sig - eller så är det väl en form av terapi. Jag minns att jag en gång kom tillbaka efter någon timme ute och hörde min mamma svara en bekant som var på besök och undrade var jag varit att det var så jag gjorde, det var så jag lättade på trycket eller något sånt. Som vuxen slår det mig ibland att kanske borde hon istället ha pratat med mig...
Just nu vill jag bara ut. Ska försöka komma över tröttheten och huvudvärken och komma ut i solen. Frågan är vad vi ska hitta på...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar