Smått disträ finner jag mig själv stående framför hyllan med kattmat när jag handlar på Ica. Vanor är svåra att bryta. Jag inser att jag inte har något där att göra.
Jag lyfter fortfarande på täcket när jag ska sova, för att inte lägga mig på katten, men där är tomt. När solen lyser varm genom fönstret tittar jag efter katten för att gosa med den varma pälsen - och fylls av saknad.
I minnet ligger dock bilden av kattens döda kropp, den mjuka men själlösa, med enorma pupiller - och jag motar bort sorgen om kvällarna. Det får räcka nu, för ett tag.
(Undrar om människor som dör också får stora pupiller. Är det en av kontrollerna vi släpper när vi släpper taget om livet?)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar