Morgon

Jag har alltid trott att detta var Karin Boyes ord, men inser nu att det är Bertil Malmbergs. Jag visste inte heller att dikten heter Morgon, utan har alltid trott att det handlar om en person. Just nu känns det dock väldigt passande med titeln. Det här är ord som kommer till mig spontant just nu:

"Jag håller dig så gränslöst kär som ingen,
och det är bara du som gör,
att jag ännu kan dröja kvar bland tingen
och icke följer mitt begär och dör.

Ty du skall veta att jag varit nära
att helt förlora mig och bli
ett moln bland molnen, vilka vindar bära
som blinda töckenskepnader förbi.

Och jag har varit obeskrivligt trött
och led vid jorden och vid jordens föda
och varit avundsjuk på dem som dött
- de nyss begråtna och de länge döda.

Det ljusnar sakta och det ler och knoppas
och livet sätter nya blad,
och det är du som gör att jag kan hoppas,
och det är du som gör att jag är glad."