torsdag 6 maj 2010

Väl och ve

Vi har ett barn som är väldigt överviktig på förskolan där jag jobbar. Barnets lår har en omkrets som en 90 grams hamburgare, typ. För att inte tala om rumpan, som gör att hela balansen kommer i gungning när barnet försöker att gå. Min ena pinnsmala kollega tjatar om barnets vikt konstant, och tycker att föräldrarna ska göra så att barnet bantar. När barnet skrattar säger min kollega:
- Titta allting gungar ju på ungen.
Riktigt så illa är det inte. Jag har dock också sett min kollegas blickar på min kropp och jag tror inte att hon är nöjd över vad hon ser. Säkert skulle hon egentligen vilja be mig att banta också, men det är inte så pk.

Det är väl dags att inse att folk omkring mig tycker att jag är fet. Inte för att jag tvivlande på det innan, men jag mår ju helt okej, så jag trodde inte det var något folk gick och tänkte på. Den senaste veckan har jag dock fått frågan från en (annan) kollega om jag inte vill gå på gym med henne, eller om jag faktiskt inte har tänkt på att göra en sån där magoperation så att jag inte har så stor magsäck (vilket det visade sig att kollegan har gjort), och går ned i vikt.

Sedan kom grannen över och sa att hon köpt två stora paket med Nutrilett, men de var så äckliga, så jag kunde väl ta dem. Jag vet inte om jag ska tänka att hon är mån om mig eller om jag ska känna mig förolämpad.

2 kommentarer:

Ewa sa...

Du är sötast och finast som du är du bästa Pinga <3

Lisas syster sa...

Gulle dejjj! Kram!