Några år in på 2000-talet blev livet jobbigt. En av mina katter var sjuk och en var döende. Min dotter var liten och krävde mycket. Hennes pappa, mitt ex, var obstinant och ännu mer krävande. Min dåvarande kille ville också ha min tid, men bara när det passade honom. Samtidigt skulle mitt jobb skötas. Jag bröts ned, tills jag nästan inte fanns mer.
Långsamt eliminerade jag bitarna som åt upp min energi. Katterna fick somna in. Min dotter överlevde. Hennes pappa slutade jag upp att försöka inkludera i våra liv (han fick visa sitt intresse när det passade honom istället - vilket det tydligen aldrig gjorde). Killen gjorde jag slut med, och jobbet gick jag inte tillbaka till. Sedan började jag försiktigt att bygga upp mitt liv, min mentala hälsa, igen. Varken hjärnan eller kroppen lär dock någonsin bli sina forna jag igen.
Det gick några år. Dottern blev större. Jag studerade istället för att jobba, bytte inriktning i livet och tid har jag haft rätt mycket av. Samtidigt har inte killar varit prioriterade, men de har funnits med ibland.
Nu har jag ett heltidsjobb och vanorna börjar likna de gamla. Tiden försvinner absurt snabbt. Dottern har svårt att anpassa sig. Från att ha varit en självständig Nioåring har hon blivit räddare och mer osäker. Den sista - snart 18-åriga - katten är inte sig själv. När jag började jobba började hon kissa överallt. Jag trodde det var i protest, men inser att hon inte mår bra. Slutet är nära. Samtidigt har jag en kille som också vill ha min tid - när det passar honom.
I guess it is time to kill my darlings.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar