När jag besökte Nioåringens skola dagen före sommaravslutningen förra året möttes jag av två 10-åriga pojkar som blev utslängda i korridoren av sin lärare. De fick sitta vid ett bord och öva på att läsa och skriva. Helt solo. En elev från Nioåringens klass gick förbi och frågade varför de satt där. En av pojkarna, Simon, sa, med en något förbluffad ton:
- Maggan var jättearg. Hon sa åt oss att sitta här, för vi inte lärt oss någonting på hela tiden, och nu har vi bara en dag på oss att lära oss.
Läraren hade alltå givit upp. Varför inga stödåtgärder hade satts in, undrade jag förstås. Jag har sett Simon springa omkring utanför skolan, han vill inte gå in. Jag vet också att han är gapig i klassrummet. Ja, han är urtypen för en vanlig svensk kille som inte klarar av skolan. Jag har undrat hur det ser ut hemma hos honom, och vilken hjälp han får.
Idag såg jag honom på Vivo med hans familj. Mamma, pappa och lillasyster. Mamma såg ut som en nerdekad narkoman och pappan såg ut som, betedde sig som och luktade som en väldigt alkoliserad man. De handlade dock rätt mycket ätbart, vilket ju var bra.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar