Pet peeves

Jag finner det en smula irriterande när vi är ute på förskolans gård med barnen och en kollega ofta vill stå och prata - om hur svårt det är att få tid hos hårfrisören eller något dylikt smått ointressant - utan att rotera och hålla koll på omgivingen och barnens relationer. Jag har lärt mig att inte stå i närheten, utan positionerar mig - som övriga kollegor - på strategiskt utvalda platser där jag kan kommunicera med barnen och se vad som sker i deras lek.

Samma kollega tycker inte att det är värt något att fokusera på siffror och bokstäver när man arbetar med de yngsta barnen, sånt kan de ju inte lära sig. Öh, nej, jag räknar inte med att en ettåring kan lära sig att läsa och räkna, men siffror och bokstäver blir ju som vilka andra symboler som helst: en blomma, ett hjärta eller vad som. Så vänjer de sig vid att dessa symboler kan kallas något. När min kollega säger att det är omöjligt att läsa en bok med den snart fyraårige pojken som inte kan tala rent eller vet vad vanliga färger heter, eller ens kan räkna till tre, så inser jag att jag nog måste ta i med hårdhandskarna. Man kan inte lämpa över "problemet" på någon annan, man måste ta tag i det.