Giltigt skolk?

Idag har Åttaåringen varit ensam hemma i lite mer än åtta timmar. Hon har haft lite ont i halsen i flera dagar och i morse kändes det inte hållbart att skicka henne till skolan. Eller, jo, hon hade nog kunnat gå i skolan. Risken hade varit att hon hade varit helt väck under helgen, och det är ju inte så kul. Så jag lät henne offra en skoldag för att vila upp sig, helt enkelt. Jag hörde av mig tre gånger under dagen, men en gång hade nog räckt.

Det är väl lite av min egen attityd till när man är tvungen att gå till skolan eller inte, som får mig att ha en rätt avslappnad inställning till hur andra föräldrar gör med sina barn. Samtidigt; Åttaåringen är väldigt sällan borta från skolan. Det handlar kanske om max en vecka per termin. Har man ett barn som är i stort behov av att gå i skolan och ändå väljer att åka bort 3-6 veckor av en termin, så har man som förälder kanske inte prioriterat riktigt rätt, kan jag tycka.

Sen vet jag inte vad jag ska tycka om de föräldrar som någon dag i veckan håller sitt barn hemma för att de själva är sjuka, eller för att barnet är trött. Visst, om det sker någon enstaka gång, men flera dagar under en månad? Nej, det är väl inte acceptabelt.

Never quit trying

Igår kände jag att jag var beredd att ge upp på eleverna. Inte många som lyssnade på mig, ljudnivån var konstant hög och flera vägrade helt enkelt att arbeta. Jag hade ingen annan personal i klassrummet (då det var personalbrist på annat håll). Just när jag tyckte att det började gå bättre och vi började närma oss en bättre nivå på allt, så satte någon så klart igång brandlarmet. Vi hann aldrig ut innan det stängdes av, utan fick vända åter in till klassrummet. Kaos, kalabalik och hysteriskt stoj som inte gick att tygla.

Vad då lära sig något om månen? Varför då? Då drog jag fram mitt hemliga vapen: material som visar hur det faktiskt är. Med hjälp av två bollar, två elever och en ficklampa så kunde jag visa hur solen lyser på jorden och skapar en skugga på månen. Jag kunde även visa hur himlakropparna rör sig runt varandra. Under hela den stunden satt eleverna som ljus och jag hörde många aha-upplevelseljud. Det var en aning magi och jag vet att en handfull elever insöp varje ord.

Sedan skulle vi fortsätta med att skriva ned fakta om månen. Då låg flera av killarna på golvet och krälade runt.

Ibland kan jag önska att jag jobbade i en skola med enbart flickor som elever. Fast de kan ju vara bitchiga så det förslår, så då skulle det säkerligen förekomma andra problem än de som uppstår nu.

I stormens öga

Pingu och vår mamma beter sig ofta på väldigt liknande sätt. Det beror nog på att de bär samma gener. De har ett sätt som ofta är kritiserande, fördömande och barnsligt negativt. Om jag inte tänker mig för så faller jag också in i det tankesättet ibland. Min pappa är i princip likadan. Vi är inte en familj som i första hand ser det positiva med någonting. Jag har dock blivit betydligt mycket bättre på att se positivt på livet de senaste tio åren, och jag jobbar vidare med det. De andra tre brukar bättra sig och bli mildare i tonen och se mer förstående på en situation, bara jag uppmärksammar dem på det hela.

Första helgen som Pingu har barnen på egen hand så ska de sova över hos vår mamma, tillsammans med Åttaåringen. Det visar sig att Pingu varken har tagit med ombyteskläder eller tandborstar. Det hela slutar med att min mamma skäller ut honom för hur han beter sig (istället för att vara en aning förstående för att han håller på och separerar och det är rörigt i hans liv). Pingu kontrar med att bli tjurig och förbjuda vår mamma att träffa hans barn i fortsättningen.

Sedan ringer båda mig med jämna mellanrum under ett dygn och beklagar sig över den andre. Jag medlar och medlar och de dämpar sig, men tjurar vidare. Till slut måste jag säga nej, jag vill inte prata om det där mer. Egentligen vill jag bara knäppa med fingrarna i äkta Lödder-stil och bli osynlig.

Faller på eget grepp?

Söndag kväll kl 20.10. I full färd med nattningsrutiner. En kvinna ringer från något företag och frågar om vi vill ha en prenumeration på en barntidning. Eh, you think?

Skräphög

Igår såg vi filmen "Det regnar köttbullar" på bio, i 3D-version. Vi har sparat flera 3D-glasögon hemma, men glömde att ta med dem. Det känns dock inte bra att bidra till sopberget. Lite som i filmen; där fanns väl någon form av läxa att lära om att inte överkonsumera, då även deras sopberg växte sig enormt. Jo, det var något om relationen mellan huvudkaraktären och hans pappa också. Nästan det enda jag minns av filmen är att en av karaktärerna inkläder sig en enorm grillad kyckling och struttar runt med. Endast hans huvud syns, resten av hans kropp består av en stor muterad grillad kyckling. Killen säger något i stil med: "Nu känner jag mig hemma." Det är en roll som passar honom, han har hittat sin plats i världen alltså. Eehh...?

Nollåtta

Åttaåringen tittar på filmen Camp Rock där de tre killarna som nu spelar i TV-serien Jonas Brothers medverkar. Filmen är dubbad på svenska och en av killarna har fått en skånsk röst. Det har han inte i TV-serien. Åttaåringen säger krasst:
- Hör du hur han pratar, han den där killen? Han pratar liksom skånskt eller nåt. Så pratar han inte i Jonas Brothers, där pratar han riktig svenska.

Dagens spontana skratt

När jag klev in på ICA i eftermiddags så möttes jag av en av kvällstidningarnas rubriker om att Tiger Woods nu går på behandling för sitt sexberoende. Halledudane.

Scaffold me or I shall fall

Jag är medveten om att jag inte är superbra på att bygga upp undervisningen med eleverna i skolan, det är något jag håller på och övar upp. Jag är en kontorsråtta, jag är van vid att se konkreta resultat hyfsat omgående. Under mina år som lärarstudent har jag dessutom inte givits tillfälle att öva upp denna förmåga att bygga upp undervisningen, på det sätt som lärarhögskolans lärare så gärna vill att vi lär ut. Som lärare ska jag först bygga upp elevernas nyfikenhet och sedan stödja dem genom att ställa öppna frågor, för att försöka leda barnen fram till sin egen kunskap (som är befäst hos mig). Ungefär så. Jag vill dock gärna - i stil med hur jag själv lärde mig som barn - gå direkt till pudelns kärna och förklara hur något fungerar eller ligger till. Vilket ju inte ger eleverna möjlighet till ett optimalt utforskande och reflekterande.

Samtidigt är det inte särskilt lätt att försöka bygga upp nyfikenheten hos eleverna när några av dem sitter och skriker rakt ut "tråkigt! trååååkigt!!"...

Ändå tycker jag att det har gått rätt bra. Jag har planerat undervisningen som en galning för att ha olika vägar att gå beroende på elevernas förkunskap och funderingar. Det verkar fungera.

Det som dock inte verkar fungera är den assistans jag får i klassrummet. Den personal från Fritids som ska bistå mig drar snarare ned stämningen i klassrummet. Hon är så bitsk, och gillar inte det jag tillåter.

Så idag frågade en elev hur man kunde skriva om en utflykt, varpå kvinnan från Fritids skriver några meningar på tavlan, som avslutas med: "Vi hade jätte trevligt och det var jätte kul." Jag ryser inför särskrivningarna, men jag håller mig från att rätta henne inför eleverna. Imorgon kommer jag att avsiktligt använda mig av ordet jättebra när jag skriver något på tavlan. Subtilt, så där.

Mållös

Musikmannen bedyrar sin kärlek i ord och på sätt jag aldrig någonsin upplevt tidigare i mitt liv. Ibland blir jag nästan stum. Vi har bestämt att ses igen, och trevande finner jag tillbaka till en del av den eufori som jag upplevde i början av sommaren.

I ett avslappnat samtal berättar han om sina drömmar och sina mål. Det finns flera, av varierande slag. Vissa glädjer mig, vissa skrämmer mig, men jag är glad att han har dem och att han delar dem med mig. Ett tomrum uppstår inom mig när han frågar efter mina drömmar och mål. Har jag några? Jag vet inte. Jag borde nog formulera några, för mig själv.

Det blir nog vi i alla fall, han och jag. Jag tar dock en dag i taget, en möte i taget, ett ögonblick i sänder. Jag tror att jag kommer att behålla de flesta av dessa stunder för mig själv framöver.

Vilse på öppet hav

Det var en vikarie i klassen i några dagar innan jag kom dit. De instruktioner han hade fått hade han inte följt, utan gjort något annat med eleverna. Jag - som skulle plocka upp tråden där han släppt den - undrade vad syftet med övningen var. Han skulle pratat med eleverna om månen, men hade istället pratat om väderstreck och navigering. Jag undrade om han menade att man kunde navigera med stjärnorna, men, nej, det hade han inte syftat på. Det handlade om en kompass (en uppfinning som inte riktigt platsade i tiden där skolarbetet nu var). Han gav vaga svar och avslutade med att de teckningar som producerats efter övningen var "fina". Visst, men varför spendera elevernas tid på att arbeta med något som inte ens fanns på agendan, undrade jag (utan att yttra det). Som bilduppgift var det väl bra, men inte som NO-uppgift kanske. Sedan frågade jag försynt om han var utbildad lärare.
- Nej, jag bara fuskar mig fram. Jag har egen firma och när det är stiltje där så hoppar jag in så här ibland.

Det är då jag förstår vidden av förslaget om att obehöriga lärare inte ska få fast anställning.

Jag, en eldsprutande drake

Inatt kom Åttaåringen in och la sig nära. Hon hade haft en mardröm. Hon hade drömt om mig. Att jag hade gått iväg och kommit tillbaka och med en exakt kopia av mig själv (en klonad jag, liksom). Det var omöjligt att se vem som var den "riktiga" jag och vem som var den där som kunde vara ond.

Hon har drömt liknande drömmar ett par gånger tidigare i sitt liv. Det sker när jag har haft (pms kanske och) hastigt skiftande humör och jag har sett hennes blick där rädsla flimrar förbi för ett ögonblick och hennes ögon säger att hon undrar vem jag är, och hur kunde det bli så tvära kast i mitt tålamod. Det är då jag mår dåligt, det är då vi pratar länge om vikten av att tala om för varandra hur man känner, istället för att få den andre att må dåligt. Det är då jag bedyrar min livlånga kärlek ännu en gång.

Det är också då jag undrar om jag är skapt för att vara lärare.

Krokodiltårar - eller inte...

Hämtar Åttaåringen på Fritids. Hon sitter och ritar. Hon har - enligt egen utsago - fått till den bästa pojken någonsin. Jag berömmer. Pappret är värdefullt, hon ska forsätta måla på det senare. På vägen ut kommer en klasskompis fram med ett litet papperspaket. När vi kommer hem frågar jag vad det är, men Åttaåringen vet inte själv. Hon öppnar det och börjar gråta. Det är en vacker teckning, med stora blommor och underbara färger hela vägen ut till kanten av pappret. I ena hörnan står det med fina snirkliga bokstäver att det är till Åttaåringen från Anna. Anna har en diagnos och en assistent i skolan. Jag vet inte varför, men jag tror att det beror på att hon har någon form av autistiska drag. Kanske Asberger.

- Anna ritar SÅ HIMLA FINT.
- Ja, det gör hon verkligen, vilka härliga färger.
- Hon gör ALLTID bättre än mig...!
- Men, vad då bättre?? Ni har ju ritat på HELT olika sätt. Du gör ju människor som är helt underbara! Och sen är ju Anna lite speciell på sitt sätt, så hon kanske liksom ser större bilder inom sig.
- Jaa...men så var det i sexårs också.
- Hur då?
- Jag hade ritat den bästa bilden någonsin av en tjej, hon stod på en scen och det var blommor där och allt och så ville jag visa den för mina klasskompisar, men PRECIS då hade Anna ritat en fin fjäril. En fjäril liksom... Jättemånga samlades runt henne och ingen ville lyssna på mig. Ingen ville ens LYSSNA på mig, mamma, de tittade inte på min teckning, de bara gick förbi när jag försökte prata med dem... Det känns som att jag aldrig får beröm för något. Bara när jag gör matte.
- Va, du får ju ofta beröm för hur fint du skriver och ritar!
- Men inte i skolan...

Stora tårar. Kramar och tröst. Hålla om länge. Bekräfta, berömma.
Vet att hon är trött också...

- Kan det ha varit så att Anna kanske inte hade ritat så bra innan den där fjärilen...?
- Jo, det är i och för sig sant...
- Och visst var det himla snällt av henne att ge dig den här teckningen nu. Jag trodde du bara fick något hon inte ville ha, men den är ju verkligen gjord till dig.
- Ja, det var jättesnällt...

Här är en annan bild som Åttaåringen har ritat:

Keep talking

Nog för att jag babblade lite i sömnen när jag var barn, men jag kom aldrig i närheten av den här killens snacksalighet. Ibland är det riktigt, riktigt asroligt. Ibland undrar jag om allt är äkta. Ibland undrar jag om han är helt frisk.

Inte så svinkul

När jag lämnade Åttaåringen i fredags morse klev en av hennes klasskamrater fram och sa:
- Varför vill inte du ta sprutan?
- För att jag inte tycker om sprutor.
Så jag var tvungen att tillägga:
- Det är inte Åttaåringen som bestämmer det, det är jag som har bestämt det, så det är därför hon inte behöver ta sprutan.
I fredags skulle de tydligen ta den andra sprutan. Det var lite kalabalik i skolan med ungar som gick hit och dit och var oroliga.

Jag är rätt glad att jag valde bort den där vaccinationen. Just nu. Om vi skulle få influensan så kanske jag inte är lika glad.

Tio små......lärarstudenter

Ikväll ska jag ut med mina studentkamrater och fira att vi är färdiga med lärarutbildningen, vi har tagit examen (även om några kommer att läsa en kurs till).
Från början var det 18 härliga kvinnor (of course) som skulle med, men en efter en har av olika anledningar troppat av. Slog på telefonen tidigt idag och visst, det var någon som var sjuk också. Järntruppen är ändå med, så det blir nog bra det här. Humöret är på topp, musiken är bra och vinet flödar.

Ur form

En sista lugn och ledig stund innan allvaret sätter igång. Jag sitter på en soffa inne på Kulturhuset, i väntan på min lunchdate. En skolklass vandrar runt med sina lärare. Det är enbart tjejer, de är 14-15 år gamla. Två sätter sig en bit ifrån mig i soffan. Det är uppenbart att den ena är mer cool än den andra, och att tjejen som är mindre cool - och något rundare - ser upp till den andra tjejen. Jag tror dock att det är den rundare tjejen som mår bättre mentalt.

När de sitter bekvämt i soffan så trycks deras lår ut mot dynan - precis som för alla andra människor. Den coola tjejen tittar på sina ben och börjar beklaga sig. Hon berättar om en kille, en killkompis, som säger att hon är fet. Den något rundare tjejen försöker dämpa kompisens klagan och säger att hon inte alls är fet, men hon når inte fram.
- Joo, Alex, säger det. Han säger att det här är verkligen max.
Hon lägger sina händer på sina lår och visar.
- Killar gillar inte det här, säger Alex, och nu får jag verkligen inte bli större.

Den andra tjejen sitter tyst och nickar svagt. Jag ser att hon tittar på sina egna lår, som är bredare. Vilket alltså inte är acceptabelt, i en killes ögon. Enligt den där Alex. Jag vill bara gå fram till dem och säga att Alex har fel. Det finns så många andra män(niskor) i världen bortsett från honom.

Ändå tänker jag att det nog skulle få mer effekt ifall jag själv var smalare.

Krax!

Står i kassakö i affären. Intill mig finns en ställning med filmer. 3 för 100 eller något i den stilen. Jag är inte särskilt förtjust i läskiga filmer, men fastnar vid omslaget till en film som heter KAW, med något som ser ut som en kråka på framsidan. Jag tänker på Hitchcock. Det här måste dock vara en parodi. Jag kan inte hålla mig för skratt när jag i backspegelsbilden läser:
"Don´t look up. Objects are closer and more terrifying than they appear."


FYI: Originaltexten brukar väl lyda: "Object may appear smaller than they are."

Saftblandaren går igång

Åttaåringen vill sitta ifred i sitt rum och skriva. Hon gör någon form av lista som hon inte vill visa mig. Sedan kommer hon ut till mig och dröjande frågar hon:
- Mamma, om du var riktigt, riktigt arg och sur på någon som gjort dig något dumt, skulle du tycka att det var okej att hämnas på den personen?
- Alltså, hur menar du då? Nej, det tycker jag inte. Hämnd låter ju hemskt, inte alls trevligt. Det låter ju som att jag då skulle bete mig lika illa som den personen gjort mot mig - och då skulle jag ju vara precis lika dum. Det beror ju lite på vad som har hänt och vad den personen har gjort, men jag måste nog säga nej. Varför undrar du?
- Nej, det var inget. Får jag ringa till Nadja? (Åttaåringens klasskompis.)
- Alltså, vänta lite nu. Först frågar du om hämnd, sedan vill du ringa Nadja. Vad är det som har hänt? Har det hänt något i skolan?
- Nej, jag vill inte berätta...
- Men....vill du hämnas på Nadja, eller är det någon som har gjort Nadja något?
- .....

Efter en stund och rätt frågor så kom det tillslut fram att det var en kille som varit dum mot Åttaåringen och Nadja. Han hade förstört deras snöslott som de byggt på i flera dagar.
- Förstår du hur det känns, mamma? Som om jag skulle ha tagit hans mobiltelefon och trampat sönder den och tagit hans plånbok med pengar och kastat den i papperskorgen.

En lång diskussion om olika värde följde. Sedan ringde Åttaåringen på eget initiativ till Nadja och sa att de inte skulle planera någon hämnd (som Nadja uppmanat Åttaåringen att planera för), utan istället ska vi imorgon ha en diskussion med Fritidspersonalen som såg det hela.

En annan form av motbok

Kontaktböcker. Det tror jag att vi hade när jag gick i skolan. Jag har i alla fall stött på det i skolan vid olika tillfällen och i olika varianter, de senaste åren, även om de nästan är borta. Det används mest i specialklasser, men jag vet att det existerar i "vanliga" klasser också. (Kanske då av "speciallärare", alltså den äldre varianten av lärare.) Sedan har jag visserligen sett väldigt underlig användning av kontaktböcker också. Veckobrev är väl den nya formen av kontaktböcker, om än inte lika personlig.

Det nyaste jag sett, sedan något/några år tillbaka, är veckobrev. Varje elev får hem ett papper där det står hur de har betett sig, hur de har arbetat, vilka förseningar de har och eventuella andra incidenter. Detta ska visas upp hemma, skrivas under av förälder och sedan lämnas åter till läraren. Eleverna verkar ta det hela ganska allvarligt, medan många föräldrar inte bryr sig så mycket. Jag har funderat över hur många steg bakåt i utvecklingen vi har tagit med veckobreven. Ändå anar jag att jag kommer att få tillfälle att använda mig av dem framöver.

Skapa en protestlista på Facebook

Där Åttaåringen går på teater är det upprorsstämning. Personalen har fått reda på att det planeras nedläggning av lokalerna. Där har Vår teater huserat sedan typ 70-talet. Jag hör på teaterledaren att hon är så upprörd att hon knappt kommer att kunna hålla i gruppen ikväll, men det går tillslut. Vi är många som skriver på deras protestlista och ungdomarna (de som är ett antal år äldre än Åttaåringen) skriver ett väldigt bra klagobrev till den som är ansvarig. Hon heter Cecilia Frostenson och kom med en bra idé: det går att spara, så vi gör oss av med lokalen. De får hålla till i huset där det finns en stor sal. Utan kostymförråd och utan den riktiga scenen med åhörarstolar. Vad är det då för unikt med det hela? Gruppledaren är i chocktillstånd.
- Jag har ju ungdomar här som har gått här i åtta år. Hur tänker de när de lättvindigt hasplar ur sig en idé om nedläggning?
Beslutet om nedläggning ska tas redan på måndag, så de slipper protester. Tjosan. Vad skulle man kunna göra...?

Tummen ur

Sakta börjar det sjunka in. Jag behöver inte prestera. Jag har inga fler skoluppgifter att göra. Jag behöver inte känna mig pressad att läsa några böcker. Jag behöver inte känna mig pressad över att få tag i några böcker. Jag behöver inte lämna in något till en lärare. Jag behöver inte leva upp till något. (Jag behöver visserligen känna mig en aning pressad över hur min ekonomi ska gå ihop, men det är en annan femma.)

Jag behöver egentligen inte ens sitta vid den här datorn, för jag har inget som måste göras här.

Så nu är det dags att göra något annat. Nu är det dags att möta framtiden. På måndag börjar jag som vikarie i en klass med Åttaåringar. Jag har blivit varnad: de är svåra att ha att göra med. Skolan har varit omskriven, men det ska visst vara bättre där nu. Klumpen i halsen får en spark i baken av lite djävlaranamma.

Aj

När jag läser det här om fibromyalgi så inser jag att jag lätt kan bocka av flera av sakerna på listan över symtomen.

Några vanliga symtom vid fibromyalgi
Närminnesstörningar
Koncentrationsproblem; svårt att finna ord
Yrsel, balansproblem
Irritabilitet, humörsvängningar, ”kort stubin”, psykisk stresskänslighet
Svullnadskänsla
Ljuskänslighet
Luktkänslighet
Ljudkänslighet
Colon irritabile symtom
Hjärtrytmrubbning och/eller andningssvårigheter; tillfälligt
Ofrivilliga muskelryckningar
Dimsyn och svårigheter att fixera blicken
Kalla fingrar och tår

Jag hade i princip alla symtom i listan när jag var sjukskriven för sex år sedan, även om det aldrig uttalades någon diagnos. Idag kan jag fortfarande bocka av att jag då och då känner av minst 15 av de 28 symtomen. Fast det är väl lite som ett sånt där allmänt horoskop: det är säkert många som kan säga att flera av symtomen passar in på dem.

Nya vindar

I senaste numret av Lärarförbundets tidning Alfa finner jag Jannie Jeppesens artikel "Världen genom Google Earth" och jag inser att jag måste sätta mig in i den tjänsten mycket mer än jag nu kan. Det verkar som att det finns oanade möjligheter för att använda Google i klassrummet. Så länge det finns en projektor kopplad till dator. De flesta klassrum verkar ha det nu (även om det ännu inte finns i Åttaåringens skola).

Under min praktik i lärarutbildningen har jag använt mig av datorn och visat kartor genom Google Maps. Ungarna var hänförda och jag förstår inte varför lärarna inte använder sig av det mer.

Under min sista praktik gjorde jag en presentation i Power point om en bok, så att hela klassen kunde se samtidigt. Det fungerade bättre än något annat inslag i undervisningen. Läraren undrade hur jag hade gjort, och trodde att det tagit en väldans tid att sammanställa. Det var lätt, men visst, det tog några timmar. Däremot har jag ju kvar presentationen, och kan använda den många gånger igen.

Våga stå pall

Jag gillar Friends nya reklamfilm. Den visar konkret vad som händer när vi bara visar att vi bryr oss. Vi vänder inte andra kinden till, tittar bort eller går vidare. Vi stannar upp och visar att vi ifrågasätter ett beteende. Det behöver fler göra.

Sedan vore det väl optimalt om någon av de som tittar på också yttrade sig.

Nu vet jag inte riktigt

Några elever har slutat i Åttaåringens klass. Jag pratade med en av elevernas mamma och hon sa att de hade kommit fram till att det behövdes en annan klassammansättning för att deras dotter skulle få en bättre skolgång. Hon menade att det svenska språket blev lidande när det är en så stor majoritet av elever med utländsk härkomst i klassen. Jag håller med. Däremot betvivlar jag att det påverkar Åttaåringen. Hon har ett så makalöst stort ordförråd och är så pass vältalig redan, så jag tror inte att hon kommer att påverkas på något negativt sätt. Visst, sedan är det där med byte av klass/skola något vi diskuterar hemma då och då, men kommer alltid fram till att det är bra som det är.

Ändå anser jag att Åttaåringens utveckling i princip har stått stilla i ett års tid, då hennes förmågor inte har tagits till vara i skolan. Nu har hon dock fått fria tyglar och får arbeta på i böckerna. Idag hade hon börjat med multiplikation i matteboken, utan att någon förklarat för henne hur man gör (jag har ju visserligen gjort det hemma och vi har övat på det.) Åttaåringen ligger nu en bok före övriga i klassen. Vilket ju inte säger mycket, för jag tycker inte att matematisk förståelse kan mätas i antal gjorda sidnummer.

Så idag började det en flicka från parallellklassen i Åttaåringens klass. Den flickan ligger ytterligare en bok före. Då undrar jag ju naturligtvis var skillnaden i de olika lärarnas arbetssätt ligger.

I mitt förra liv

Då var jag nog Jill Scott , som spelar Precious Ramotswe i Damernas detektivbyrå (som nu rullar på SVT). Jag önskar att jag vågade bära de färggranna klänningar hon har på sig.

Ett annat spår

Tittar på "På spåret" på SVT24. De tävlande ska svara på vad förkortningarna irl, brb och afk står för inom kommuniaktion via dator. I ena båset sitter Filip och Fredrik. I andra båset sitter Lena Sundström och hennes man. Alla fyra sliter sitt hår och har inte mycket till aning. F&F svarar rätt på irl och Sundströmarna svarar rätt på brb, men i övrigt är de helt ute och cyklar. Det känns bra att jag kan dem alla tre. För att jag faktiskt har använt dem alla tre, vid något tillfälle.

En ung kurskamrat på Lärarhögskolan sa att hon skulle sammanställa en lista till oss övriga - efter att vi i grupp diskuterat dessa förkortningar. Tyvärr blev det aldrig så. Det borde väl dock vara en ypperlig uppgift för elever i grundskolan att arbeta med.

Problematisera mera

Genom Mats hittar jag till Sydsvenskans artiklar om läxor, med listan över faktorer som påverkar hur du lyckas i skolan. Jag tänker på Bjöklund och hur han vill införa elit/profilklasser - och hur han snart har ändrat skollag och läroplaner som möjliggör att dessa klasser lättare ska kunna komma till stånd. Hela min utbildning har gått i Vygotskijs anda, precis som läroplanen i princip gör. Barn lär sig av varandra. Vilket ju är sant, för vissa barn och för viss kunskap. I övrigt kan jag ofta tänka att det hade varit bättre att barnen blev uppdelade efter kunskap - eller kanske snarare förmåga att insupa kunskap, alltså vilken sorts (osynlig) ryggsäck har de med sig när de kommer till skolan.

Jag kommer vidare till artikeln där Westlund uttalar sig. Henne läste vi när vi skrev uppsatsen om läxor. Jag fascineras över att hon påpekar att kanske skoldagen kunde förlängas istället för att erbjuda läxhjälp. Det var en diskussion vi också förde under vårt skrivande av uppsatsen. Kanske det t o m kunde vara så att någon dag stannar läraren kvar och har "läxhjälp" i klassrummet för de som vill stanna och göra den då. Jag vet, lärare har mycket annat att göra, men det finns ju ibland dagar så det är en timme kvar till något möte på kvällen eller så. Kanske går det att planera undervisning samtidigt som några elever sitter i klassrummet? Jag vet inte.

Någonstans faljerar det i alla fall och vi (lärare) behöver nog forma ett nytt system kring läxor och inlärning. Huvudsaken är kanske att vi börjar diskutera det i skolor, och inte ger läxor för läxans skull.

Samtidigt som jag läser sitter Åttaåringen några meter ifrån mig och gör sig läxa. Hon ställer frågor ibland och jag lyssnar och svarar, men jag vet att hon kan själv, bara hon tänker efter. Hon beter sig som många andra elever i hennes ålder i grundskolan: frågar först och tänker sen. Tror att de inte kan.
- Du ska sitta med mig när jag gör läxan, det säger min lärare att föräldrar ska göra.
- Vet du, jag lyssnar ju och hjälper dig. Sedan, när du är färdig så tittar jag. Jag kan inte skriva åt dig, och jag kan inte tänka åt dig, men jag bryr mig om vad du gör och hur det går. Sedan pratar vi om hur det går och hur du tänkte. Jag tycker att det är ett bra sätt för dig att göra läxan.
- Okej da.

Se mig! Hör mig!

På biblioteket i förorten sitter det tre killar (ca 12 år) vid ett av borden. De pratar högt, de dricker läsk och det ser ut som att de har ätit hamburgare (för det ligger salladstrimlor på golvet runt bordet där de sitter). De börjar busa och puttar omkull bord och stolar. Ingen säger till dem. Jag tror att personalen har givit upp, de har ingen auktoritet där längre. Folk - som jag - som kommer in för att låna böcker tittar nedvärderande och förargat på killarna. Jag ser osäkerhet i ögonen på killarna när de ser en manlig bibliotektskund. Samtidigt tycker jag att killarnas uttryck skriker "JAg vill att du säger till mig! Bara visa att du ser mig."

På parkvägen på väg hem med Åttaåringen passerar vi två killar (ca 12 år). De flamsar, skriker, kastar sig på marken och lever om. Jag tycker de beter sig som ungar i den åldern, men visst, jag har ett halvt vakande öga på dem för att se vad de håller på med. Precis när killarna passerar oss och jag inte reagerar på deras stökiga beteende utropar en av killarna - rakt upp i luften, som om det är riktat till vem som helst, men tittar sedan på mig:
- Ingen BRYR sig om vad vi gör!!
När jag då vänder mig om, tittar på dem och säger att jag visst bryr mig, blir de så häpna att de tystnar helt, lugnar sig och går vidare.

Kanske tror de flesta av oss vuxna att dåligt uppförande kan ignoreras bort, men är det inte bättre att uttrycka sin åsikt? Kanske blir man nedslagen då, säger någon.
Ja, det vill ju ingen bli. Vilket samhälle vill vi ha?


Någon har kissat i form av ett hakkors i snön intill Åttaåringens skola...

I am a creator

När jag äter middag på en riktig restaurant (alltså inte McD eller ett lunchhak eller dylikt) och ser föräldrar med ett litet barn (1-2 år) som kan uppföra sig någorlunda, så tänker jag att de har bestämt sig. De föräldrarna har bestämt sig för att det här ska gå, vårt barn ska lära sig och anpassa sig. Det är så man formar barn. Man lär dem att saker ska vara på ett sätt. Det kan vara jobbigt emellanåt, men man gör det för att man som förälder anser att det är rätt och man ser ett mål som man vill nå fram till. Mitt barn ska kunna äta med mig på restaurant. Vi har olika sätt och traditioner.

Sedan kan man ju bestämma sig för att forma sitt barn på andra sätt. När jag i torsdags morse klev av t-banan vid Universitetet så klev det samtidigt av en kvinna i 30-års åldern. Kvinnan hade med sig sin son, ca 6 år. Kvinnan såg rejält klädd ut, som att hon skulle ut i skogen, men en Fjällrävenväska på ryggen. Kvinnan säger till pojken:
- Ja, vilken är Sveriges näst minsta fågel då?
Pojken säger något ohörbart. Kvinnan säger:
- Det är Sveriges minsta fågel, men vilken är Sveriges näst minsta fågel?
Pojken säger något ohörbart.
- Ja, det är den minsta mesen som finns, men vilken är Sveriges näst minsta fågel?
- Aa, men mamma, jag kommer inte ihåååg...

Go, create

I min vänskapskrets finns flera pojkar i Åttaåringens ålder som i jul fick byggsatser med lego. Skapelser med fordon eller figurer från filmer. För flera tusen kronor. Även om jag var miljonär så tror jag inte att jag skulle köpa en låda med plastbitar - som tillsammans kan bilda en lastbil - för nästan två tusen kronor. Var finns kreativiteten, var finns utforskandet? Det blir låst i en enda mall.

Det är när jag får höra att i alla fall ett av barnen har kommit underfund med att han kan konstruera egna - ännu mer innovativa - skapelser med klossar från olika lådor, som ett hopp om framtiden tänds igen.

Var och en står sig själv närmast

Inte förrän man själv har befunnit sig i en likadan situation som någon annan kan man verkligen förstå vad det innebär att befinna sig i den andres skor. Man kan ana sig till det, men man kan inte till fullo förstå, eftersom man alltid står sig själv närmast. Det är vad jag anser i alla fall.

När väninna efter väninna under de senaste åtta åren har fått barn har de alla kommit med kommentarer som
- Hur orkade du?
- Hur klarade du det?
- Hur överlevde du?
när de tänker på hur jag hade det som ensamstående med Åttaåringen (när hon var späd-/småbarn), och sedan - istället för att ha stöd av någon - även Pappans agerande att bemöta. Idag kan jag ju överseende tänka att det är först nu de kan till fullo förstå, för det är nu de själva kan inse vidden av hur situationen såg ut. Det ger dem perspektiv och de uppskattar än mer att deras respektive finns tillgänglig.

Jag tänker detsamma när det gäller Åttaåringens allergi. Vid vaje julavslutning av en aktivitet ska det alltid fikas, oftast saft och pepparkakor. Varje gång får Åttaåringen sitta där med ledsen min och jag förbannar mig själv varje gång för att jag inte konstant har någon form av kakor, som hon kan äta, i väskan.

Innan denna jul var det avslutning på Åttaåringens teateraktivitet och för första gången någonsin hade de pepparkakor som även Åttaåringen kunde äta. Men det berodde på att en av ledarna också var glutenallergiker. Alltså: de kunde sätta sig in i situationen till fullo, för att det låg dem själva nära.

Åttaåringen var nöjd och kunde slappna av när teatergruppen fikade. Alla barn började berätta om vinter, jul och resor. Plötsligt säger Åttaåringen något som etsat sig fast:
- När jag föddes var det 16 minusgrader ute.
Ett annat barn ställer sig vääldigt skeptisk till detta och frågar ledaren om det verkligen kan vara sant. Ledaren säger att det nog kan ha varit det.

Det var visserligen i mars. Fast idag är det ju också -16 grader. Tänk om det skulle hålla i sig i tre månader...

Choices. choices

Åttaåringen sitter klistrad framför "Let´s dance" på TV4. Jag tittar var tionde minut eller så. Alldeles nyss var det Claudia (från "Skilda världar" bl a, hörde jag) som tävlade. Åttaåringen diggade INTE hennes håruppsättning. Hon beklagade sig högt. Det var pudeluppsättning à la 80-tal, tyckte jag mig se. Åttaåringen stönar och när Claudia har dansat färdigt så säger Åttaåringen:
- Alltså, om jag skulle få välja mellan att lukta på en skunks rumpa och att ha den där frisyren, så skulle jag välja att lukta på en skunks rumpa.

Uppskattad, och avskydd

Innan jag började utbilda mig till lärare så tänkte jag inte så mycket på hur lärare hade det, eller vad som skrevs om dem. Fast det handlar ju om att det då var ett ämne som inte låg mig själv närmast. Sedan jag började studera så tycker jag att det är det enda jag hör något om. Det är skola hit och lärare dit, konstant, men så var det ju också i början av mina studier som Björklund tog över. Sedan dess känns det som att lärare har kommit i ljuset mer, och på ett annat sätt.

Det talas ofta om hur läraryrket ska kunna höja sin status. Det tänker jag på när vi nu är färdigutbildade, men inte får någon pompa och ståt på vår examen. Tidigare var det en ceremoni i stadshuset, men det är borta sedan flera år. Vad får vi nu? En inbjudan till att samlas i aulan och prata lite. Under mina år i utbildningen har jag inte hört någon som gått på denna avslutningsträff.

Så, på lördag firar jag på eget vis med mina kurskamrater.

The deed is done

Salstentan är över. Sista gången jag besökte Universitetet. På länge. Visst, jag lär studera igen. Någon gång. Till sommaren kanske. Who knows.

Vi var ett gäng som jämförde svar efter tentan. English vocabulary. Ja, jag hade säkert 5-10 fel, men det känns okej. Särskilt när en student säger:
- Jaha, tyckte du att delen med okända ord var lättare än de vi kunde plugga in? Då måste du ju verkligen ha ett stort ordförråd!

Ja, jag känner mig hellre nöjd över att jag har ett stort ordförråd i engelska, än att jag nu lagrat en massa ord jag aldrig lär använda. Av de vi kunde plugga på, har jag lagt några på minnet. Som att "swot" betyder "plugga" och att "truant" betyder "skolkare". Kan alltid vara bra att kunna.

What goes up, must come down

Åttaåringen har niåriga Amina på besök. Vi sitter vid köksbordet och spelar sällskapsspel. Jag har gjort smoothies till oss alla, i varsitt högt glas. Amina lyckas nästan välta ned sitt glas på golvet vid några tillfällen, men det räddas i sista stund. Tills hon reser sig för att nå andra sidan av spelplanen och sedan sätter sig med en hastig rörelse. En rörelse som får hennes glas att svepas av bordsskivan och smälla i golvet. Jag hinner dra in andan och uttrycka ett ojande läte, sedan utspelar sig en scen som ur en film. Spelad i slow motion. Glaset går inte sönder, utan det dunkar i botten mot golvet, vilket gör att allt innehåll trycks ur glaset med en våldsam kraft.

Jag ser jordgubbsgegga spruta upp på väggen och jag ser flera stora klumpar fara iväg mot Åttaåringen och en stor sista klump når över henne shuvud och landar på axeln på andra sidan huvudet. Sedan blir allt tyst som i en grav i några sekunder. Åttaåringen gnäller moloket "mammaaa...". Hela hennes vita tröja är full av jordgubbsgegg, det hänger i håret på henne och hela hennes stol är inkletad. Bakom henne och brevid henne är det jordgubbsklet på väggen, på golvet, ja, det är stänk inom en 1-2 meters radie. Amina och jag har inte fått en droppe på oss. Bordet och spelet har också klarat sig.

Skura Åttaåring, golv, vägg och stol. Tillslut kan vi sätta oss igen. Minus smoothies.

Då lutar Amina huvudet bakåt och tittar upp i taket. "Eh, Pingaa...?"
Splatter över hela taket. Som om en fontän har sprutat en kaskad av jordgubbsstrålar upp i taket. Ingenting rakt ovanför taklampan. För det är inne i taklampan.
Skura taket.

Att älska

det är inte svårt
att drunkna i ögon blå
att förgås av svallande känslor
och ödmjukhet
det är ganska lätt
att glömma vardagens bestyr
att känna samhörighet
och passion

Så varför ter sig då kärleken så svår?

Kallt

15 minus och klockan är inte ens fyra på eftermiddagen. Brrr...

Tuff turf

Vi går på bio, Åttaåringen, hennes kompis Didrik och jag. De är snart nio. Biljettförsäljaren frågar hur gamla de är. Vi ska se filmen "The imaginarium of doctor Parnassus". Trailern verkar lovande. Spännande, men utan dödande. Johnny Depp är med, och musiken drar upp pulsen.

Vi får välja mellan att se filmen på biograf Sergel eller Sture. Jag ser ett tillfälle att vidga vyerna för barnen, så jag väljer Sture. De blir förvånande över att det finns en sån liten biograf. Det finns kanske 45 säten i salongen. Jag trodde vi skulle bli själva, men det kommer ca 15 pers till. Inga barn, förutom de två jag har med mig. Inga godispåsar, förutom de barnen har med sig. Jag vill inte säga till dem att prassla tyst, men tänker att jag borde.
- Det är bara vuxna som ser filmen här, säger jag.
Båda barnen tittar på mig. Sedan tittar de sig omkring. De tar in stämningen på egen hand. De prasslar väldigt tyst och för första gången någonsin har de inte ätit upp godiset när filmen är slut.

Det är en underlig film, och den är inte särskilt lik trailern. Eller, jo. Allt det som är bra i filmen är med i trailern. Vissa saker kan jag inte riktigt förklara för barnen, som varför Ledgers karaktär blir någon annan vid tre tillfällen. (En av dem är Johnny Depp, som endast är med i några minuter totalt.) När jag läser det här så förstår jag liiite bättre. Jag är medveten om att Ledger dog i samma veva som filmen gjordes (även om jag trodde att filmen var klar när han dog). Detta har jag dock inte berättat för barnen. Tycker att det kan klara sig utan det. Det är ganska mycket död i filmen ändå, om än på ett annorlunda sätt.

I slutet av filmen kommer det dock en "till-minne-av-bild" på Ledger och den uppmärksamma Åttaåringen hakar förstås direkt på.
- Vad då, är han död? Hur dog han? När var det?

Stereotyper, typ

Under min praktik i skolan ber jag de 10-åriga eleverna att rita serier, men texta på engelska. Det är fascinerade att se att pojkarna ritar serier som handlar om krig, sport eller TV-spel (aldrig tidigare har jag tänkt på en serieruta som TV-skärmen, men det funkade ju ypperligt), eller så säger de att de inte kan rita alls.

Alla flickor kan - och vill - rita. De ritar alla serier med djur, levande frukter eller något annat från naturen (som t ex snögubbar). Att teckna något ur verkliga livet ter sig inte naturligt.

Åttaåringen har fått en dansmatta i julklapp. En sån där med pilar i fyra riktningar som man ska hoppa på när de olika pilarna visas på TV-skärmen. De senaste dagarna har Åttaåringen haft fyra vänner på besök. Två pojkar och två flickor. Alla tre flickorna koncentrerar sig till max för att försöka pricka de olika pilarna vid rätt tillfälle. Pojkarna hoppar frenetiskt runt utan något särskilt mönster och säger att de inte kan. Ändå samlar de rätt bra med poäng,bara på att blajja runt. Känns som en återspegling av verkligheten.

Boys will be boys, tänker jag, men det är ju lika mycket girls will be girls. Vi kanske borde lära lite av varandra.

For f**ks sake

Åttaåringen har varit hos en kompis. Samma visa som förra gången då hon var där. De skulle köra hem Åttaåringen kl 18, men mamman ringde 17.30 och undrade om Åttaåringen kunde stanna en timme till. Självklart. Samtidigt vet jag att mamman är helt slutkörd. Så kl 19.30 ringer jag för att höra hur landet ligger. Mamman svarar:
- De leker så bra, jag vill inte störa dem! Vi säger en timme till.

Fine. Jag ringde 20.30. Samma svar från mamman. Jag bad att få prata med Åttaåringen. Vi bestämde att de skulle köra hem Åttaåringen kl 21. Mamman var med på det också.

Mellan 21 och 21.30 väntar jag på att de ska komma (jag måste gå ned och öppna, för porten är låst), men ingen kommer. Jag vet hur lite/dåligt Åttaåringen (och jag) sov natten som var och jag vet hur tidigt vi ska upp imorgon. Jag ringer igen. Mamman säger:
- De leker så bra, jag vill inte störa dem! Du får säga till, jag vill inte.

Jag tänker: Våga vara vuxen. Jag pratar med Åttaåringen och säger till på skarpen. Moloket säger hon att hon ska be dem köra hem henne. De anländer kl 22.

På tisdag ska kompisen vara hos oss istället. Inte lika länge som Åttaåringen var hos dem idag. Det kan jag säga direkt. Och jag vågar stå för det beslutet när ungarna ifrågasätter det.

Där tekniken går in, går allmänbildningen ut

Stämmer det, om vi pratar om ungdomar av idag? Kan det vara så? Det är något som jag har diskuterat med mina väninnor de senaste dagarna.

Kanske handlar det mer om hur mycket tekniken tar överhanden. När besök på Facebook hindrar att ungdomar umgås med den tidigare generationen - och därigenom kan samtala om allmänbildande saker, så kanske tekniken inte är sund längre.

Eller så är vi helt ute och cyklar. Som Åttaåringen säger när jag begränsar hennes TV-tittande:
- Mamma, jag lär mig också saker från TVn.
Med det sagt att det inte enbart är av "ondo", alltså skrattframkallande tecknade serier.

Weird stuff

Jag vet att det bor ett par på vår gård som består av en svensk man och en thailändsk kvinna. Nu vet jag att det bor minst ett likadant par till här. Och de hade två likadana par till på besök. Och en av damerna var nog rätt full - eller kanske hyfsat galen i vanliga fall också. Tre thailändska damer (som Åttaåringen trodde var tonåringar, de var så petite) och tre medelålders svenska män stod ute på gården vid tolvslaget med en ICA-kasse full av fjuttfyrverkerier. Den galnaste av damerna tände på fjuttraketerna och riktade dem hur tusan som helst. Jag är glad att de var så pass tjuttiga att de dog när de nått halvvägs över gården, annars hade de hamnat i mitt sovrum. Sedan riktade hon dem mot de andra damerna, mot fönstren i huset närmast, in i porten och upp i träden. Och skrattade häxlikt hysteriskt.

Både Åttaåringen och jag mådde lite dåligt när gårdsharen sprang som en rabiessmittad Bugs bunny och försökte fly undan alla smällar och de stackars fåglarna flög från träd till träd i flykt.

Sedan, vid 00.40, när de flesta storartade glitterblommor dött ut så stelnade plötsligt Åttaåringen till och skraj sa hon:
- Titta mamma.
Och som vi tittade. Jag fick komma med alla möjliga roliga och fabricerade förklaringar för att kunna förklara det flygande fenomen vi såg på himlen för att inte Åttaåringen skulle få mardrömmar sedan. Själv kunde jag inte förstå vad det kunde vara. Min första tanke var en sån där röd nödraket, som jag sett någon gång tidigare år, men den här flög mycket längre, var större och hade en stadig rak kurs. När vi hämtat kikaren så kunde vi dessutom se att den var liksom V-formad (även om den verkade rotera) och sken grönt med röda inslag och var omringad av ett kraftigt gult sken. Jag tänkte sån där rislykta/lampa som de släppte upp i Thailand som minne av de döda, men den platsade inte heller. Flygplan, nej, det är omöjligt. Rymdraket? Ja, kanske. Åttaåringen föreslog komet eller dylikt och jag är benägen att följa det spåret.