Jag tittar på min älskade katt och bölar. Hur ska jag klara av det här? Jag beställer tid hos veterinären för avlivning och jag bölar. Pratar med mina arbetskollegor - som också låtit djur somna in vid andra tillfällen - och jag bölar. Jag pratar med min pappa om det hela, och jag kan bara preciiis hålla mig från att böla. Måste byta samtalsämne. Samma sak när jag pratar med Pingu. Han ska köra mig till veterinären. Själv vill han aldrig mer vara med om en avlivning av en katt - eller något annat djur för den delen. Jag minns när han ringde i början av 2000-talet och hade nyss varit med när hans dåvarande katt somnat in. Det var nog första gången jag hörde honom grina som vuxen. Några år senare var det dags igen för hans del; nytt förhållande och katten kunde inte vara kvar, men då överlät han det hela åt en vän, han klarade det inte själv. Jag måste avsluta samtalet, annars börjar jag böla. Jag försöker att hålla tankarna borta från det hela. Jag vågar knappt titta på katten. Under natten ligger vi nära varandra och mina ögon tåras konstant.
Givetvis har katten blivit en aaning bättre, men är fortfarande mer än risig, och Nioåringen tycker att katten ska få en chans till. Jag känner att det är nu eller aldrig. Ändå tänker jag förstås: gör jag fel?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Åååå jag lider med er..
Förstår att det är ett jättejobbigt beslut. Men jag tror du tänker rätt. Kram/E
Jo, jag vet...det går inte att ändra sig nu. Det är bara timmar kvar nu. :-(
Skicka en kommentar